En skildring av valborgsmässoafton

Nedanstående text är hämtad ur Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och skildrar hur valborgsmässoafton firades i Dalarna för drygt hundra år sedan.

Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgsmässoaftonen, då de få tända eldar ute i det fria.

Flera veckor förut tänka pojkar och flickor inte på annat än att samla bränsle för valborgseldarna. De gå i skogen för att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spånor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren. De gå var dag till handelsmannen för att tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma över en tom tjärtunna, gömmer han den som sin bästa skatt och törs inte ta fram den förrän i sista stunden, strax innan eldarna skola tändas. De smala spöna, som man använder till att stödja ärter och bönor med, äro i stor fara och likaså alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönderbrutna redskap och alla hässjestänger, som ska ha blivit kvarglömda ute på åkern.

När den märkvärdiga kvällen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart antingen på en kulle eller också nere vid en sjöstrand. I somliga byar är inte bara ett, utan två, tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränslesamlingen, eller också ha barnen, som bo söderut i byn, velat ha elden åt sitt håll, och detta ha de, som bo i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig en eld för egen räkning.

Högarna bruka vara färdiga i god tid på eftermiddagen, och sedan gå alla barnen omkring med tändsticksaskar i fickan och vänta på mörkret. Det är så förfärligt länge ljust i Dalarna den här tiden på året. När klockan är åtta, har det knappast börjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att gå ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu. Från all avröjd och öppen mark är snön borttöad, och mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan det kännas riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i skogarna, isen täcker sjöarna, och mot natten blir det ibland många grader kallt. Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt. Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det sättet förhasta sig. De större vänta, tills det har blivit så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut.

Så kommer äntligen den rätta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och sticker in den under högen. Strax börjar lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna bli glödröda, röken väller fram, svart och hotande. Så äntligen tränger lågan upp från toppen av risbålet, hög och klar, stiger på en gång flera meter i höjden och syns över hela trakten.

När barnen i en by ha fått sin egen eld riktigt i gång, ge de sig tid att se sig omkring. Jo, där brinner en eld, och där brinner en annan, och nu tändes det en på kullen och en allra överst på berget! Alla hoppas de, att deras eld skall vara den största och klaraste, och de äro så rädda för att den inte ska överglänsa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gårdarna för att tigga mor och far om ännu några brädstumpar och vedträn.

När elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gående för att se på den. Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att slå sig ner på stenar och tuvor runt omkring den. Där sitta de och stirra in i lågorna, tills en av dem faller på den tanken, att de borde koka lite kaffe, när det finns en så präktig eld. Medan kaffepannan puttrar, händer det, att någon börjar berätta en historia, och när den första har slutat, tar genast en annan vid.

De vuxna tänka mest på kaffet och på historierna. Barnen tänka på att få elden att brinna högt och brinna länge. Det har gått så bedrövligt långsamt för våren med islossning och snösmältning. Det vore nog bra, om de med sina eldar kunde ge den en liten hjälp. Annars är det otänkbart, att den i rättan tid skall bli färdig med knoppning och lövsprickning.

Fotnot: Bilden visar Anshelm Schultzbergs tavla Valborgsmässoafton i Bergslagen, Grangärde i Dalarna (1897). Tavlan finns nu på Nationalmuseum.

Mer om valborgsmässoaftonen och dess historia kan du läsa här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s