Svenska bilder och berättelser, del 3: Livet i Bro på 1950-talet

Bro socken är belägen i Bohuslän, ett par mil utanför Lysekil. Trots att det är en naturskön trakt är det få som hittar dit utan att ha särskilda skäl. Själv hade jag kanske aldrig fått möjlighet att upptäcka platsen om jag inte hade lärt känna två systrar, som önskade berätta om sin uppväxt där på 1950-talet. Nedan återger jag deras skildring av en tid som inte ligger så långt tillbaka, men ändå var mycket annorlunda.

Systrarna, som vi kan kalla S och L, har nästan tio år emellan sig. På 1950-talet var den ena tonåring, medan den andra gick i småskolan. Ändå är deras minnesbilder i stort sett samstämmiga och de delar en likartad känsla för både tidsandan samhället de växte upp i.

Bro socken var stor till ytan och bestod huvudsakligen av spridda bondgårdar med vidsträckta åkermarker. S och L uppskattar att socknen kanske hade ett drygt tusental invånare. Ändå fanns ett litet centrum med matbutik, frisör, charkuteri, cykelverkstad och bageri. Här låg också järnvägsstationen. Lite utanför fanns en diversehandel, där nästan vad som helst gick att leta fram i lådor och skåp. En polisstation fanns också och den bemannades av den sympatiske polismannen Erik Fahna. Han kände alla i bygden och hade nog god uppsikt över vad som hände, men vad han gjorde under arbetsdagarna kan S och L vid en återblick inte riktigt förstå. Brottslighet och stök förekom ytterst sällan.

Bygdens läkare var doktor Olsson, som hade mottagning både i Bro och i det lite större samhället Brastad, några kilometer bort. Honom kunde man ringa dygnet runt alla årets dagar, vilket bland annat innebar att han alltid såg till att hålla sig nykter. Hade man svårt att ta sig till mottagningen gjorde han hembesök. Till sin hjälp hade han två sjuksystrar (en i Bro och en i Brastad) och de flesta krämpor hanterades på plats. För att föda barn fick kvinnorna emellertid lov att ta sig in till sjukhuset i Lysekil.

Lite utanför stationssamhället låg Bro kyrka, som spelade en viktig roll i samhällslivet. Av invånarna var ett par hundra regelbundna kyrkobesökare och till julottan kom nästan alla. Oavsett familjens religiositet döptes också alla barn. Prästen hade oreglerad arbetstid och kunde bli kontaktad när som helst rörande frågor där han ansågs behövas. När någon blev sängliggande länge kunde prästen kallas till sjukbesök och han anlitades som rådgivare inför många av livets större beslut. En av systrarna minns att en äldre dam en gång konsulterade prästen innan hon lät ”dra in elektriskt”.

Vid kyrkan låg ålderdomshemmet och tre skolhus. Första och andra klass delade ett klassrum, tredje och fjärde ett och femte och sjätte ett. Trots att klasserna var sammanslagna blev det inte mer än kanske 20 elever i varje. Efter sjätte klass gick eleverna antingen vidare till en avslutande sjundeklass eller realskola inne i Lysekil. Att börja arbeta direkt efter folkskolan var ganska vanligt bland ungdomarna i Bro och okvalificerade jobb fanns det gott om.

Kvinnorna i Bro var i regel hemmafruar. Någon dagisverksamhet fanns inte och hushållsarbetet var krävande. Män ansågs oförmögna att sköta ett hushåll, vilket gjorde att ogifta herrar inte kunde bo själva. Antingen hade de hushållerska, eller så bodde de med sin mor eller syster. Ogifta kvinnor kunde däremot ha eget hem, vilket exempelvis gällde lärarinnorna på skolan.

De fyra ogifta systrarna Olsson levde tillsammans i sitt gamla föräldrahem. En av dem arbetade på ålderdomshemmet och en annan var hemmavid och skötte hushållet. De övriga två var sömmerskor och tog emot kunder i hemmet. Dit gick de flesta i byn när något nytt klädesplagg behövdes och när S gifte sig var det systrarna Olsson som sydde brudklänningen.

Finast i bygden var riksdagsmannen Ernst Staxäng och hans fru, som fick hedersplatsen vid alla större tillställningar. De hade tio barn och familjen hade en egen bänk i kyrkan, där ingen annan vågade sätta sig. Även prästens familj hade en egen kyrkbänk, längst fram intill predikstolen.

En annan framträdande personlighet i Bro var Aina. Hon hade inga egna barn, men ordnade fantastiska barnkalas. Att ordna julfester för barnen var vanligt, men Aina var duktig på lekar och socknens barn var överens om att hennes kalas var roligast.

Aina utgjorde ensam vad som skulle kunna kallas byns hemtjänst. Med cykel transporterade hon sig till hjälpbehövande hem och skötte diverse hushållsuppgifter. I regel handlade det då om att någon drabbats av tillfällig sjukdom. Exempelvis fick Aina rycka in och reda ut situationen när någon brutit benet. Ålderssvaga hamnade istället på ålderdomshemmet, som sköttes av Fattigvårdsstyrelsen. De flesta av åldringarna delade rum två och två, men verkade trivas bra med varandra. S och L minns att många av dem var ledsna när det blev beslutat att de skulle flytta till modernare lokaler med eget rum i Brastad.

Som samhälle var Bro lite isolerat. Järnvägen gick förbi och tågen stannade vid stationen, men resorna gick långsamt och stopp gjordes vid nästan varje mjölkpall. Att ta sig in till Göteborg tog flera timmar och var därför inget man gjorde ofta. Kontakterna utåt sköttes i stor utsträckning via brev. Posten levererades både vardagar och lördagar av samma brevbärare, i alla år. Om familjen gick ut placerades nyckeln fullt synlig ovanpå dörrkarmen, så att brevbäraren kunde gå in för att lämna posten i hallen. Om han istället dök upp vid en passande tidpunkt kunde det hända att han blev inbjuden på kaffe. Hur många koppar han drack under en vanlig arbetsdag förtäljer inte historien.

Under året ordnades gemensamma firanden vid flera högtider. Ingen av systrarna kan minnas något midsommarfirande, men valborg högtidlighölls med eldar, vårsånger och tal. Högerpartiet ordnade luciafester, som brukade locka deltagare av olika politiska färger. Luciafirande arrangerades även i skolan, där lucia röstades fram av eleverna själva. Om hösten, när böndernas sommararbete var över, hölls husförhör. Då samlades flera grannar hemma hos en familj, varpå prästen höll ett anförande och ställde frågor. Den som ville fick svara och stämningen var otvungen. Sammankomsten avslutades med att de församlade bjöds på kaffe med olika bakverk.

Skolavslutningarna var stora tilldragelser, då flaggan hissades och klassrummen dekorerades med blombuketter. Inför varje skolavslutning fick S och L nya klänningar och skor, som sedan blev finkläder under året. Först samlades familjerna i skolsalarna och föräldrarna fick lyssna på förhör. I regel hade eleverna fått lite förvarningar om vilka frågor som kunde tänkas dyka upp, så att det skulle gå bra. Sedan gick alla tillsammans till kyrkan för att avsluta skolåret med psalmsång.

Både S och L minns skolan som rolig, även om den nästan uteslutande bestod av traditionell katederundervisning. Bland ämnena som studerades ingick Välskrivning, Muntlig framställning, Hembygdskunskap och Kristendomskunskap. I fjärde klass försvann Hembygdskunskapen, medan Historia och Geografi tillkom. Flickorna hade syslöjd och pojkarna träslöjd, något annat kom inte på tal.

Detalj ur betygsbok. Att inte ha tillräckliga kläder var som synes ett giltigt skäl till skolfrånvaro.

Lärarna var respektingivande och tilltalades med ”fröken” och ”magistern”. De kunde vara stränga och dela ut örfilar, men S och L upplevde ändå att eleverna var trygga med dem. De första åren var skoldagarna korta och slutade ungefär klockan 12:30, sedan blev de längre och de äldsta eleverna slutade runt klockan 15. Även lördag var skoldag, men lite kortare och mer lättsam.

I skolan fick eleverna varje dag en enkel lunch i form av två dubbla smörgåsar: en av mjukt bröd och en av hårt. Till dessa dracks mjölk. Var och en tog med en tom mjölkflaska och placerade den i en korg i klassrummet på morgonen. Korgen hämtades sedan av en köksa och levererades tillbaka med fyllda mjölkflaskor och ostsmörgåsar lagom till lunch. Ibland var pålägget istället leverpastej eller korv, vilket uppfattades som extra festligt.

Kosthållningen i hemmet beskriver S och L som ganska trist. Torsk och falukorv var billigt och tillhörde vardagsmaten. Om somrarna blev det ofta stekt makrill. Till det åts potatis, kokta morötter och ärtor. Råa grönsaker förekom inte, utom möjligen någon gång när det var säsong. Om söndagarna tillagades stek. Efterrätter i någon form serverades varje dag, ibland bär med mjölk, ibland fruktkräm eller äppelsoppa. Till jul köptes en halv gris, som blev korv, sylta, köttfärs och lungmos. Julen var också den enda tiden på året då det fanns citrusfrukter. Om ett djur blev påkört togs köttet tillvara.

När andra världskriget rasade valde flera familjer i bygden att ta emot finska krigsbarn. Under 1950-talet kom istället ”Berlinbarn” från Tyskland för att få en stärkande vistelse på den svenska landsbygden. Likaså kunde det komma sommarbarn från Göteborg. S och L minns dessa barn som uppskattade lekkamrater. Vid ett par tillfällen tog familjen även emot flickor som omplacerades av Barnavårdsnämnden, då de inte riktigt uppförde sig som de skulle i sina egna hemmiljöer. Några större problem med dessa unga damer kan S och L dock inte erinra sig att det var.

En speciell händelse som de båda systrarna än idag minns var att kung Gustav VI Adolf vid ett tillfälle kom på eriksgata. Helt säkra på årtalet är de inte, men det kan ha varit 1953 eller 1954. Han anlände med tåget, helt utan livvakter, och togs emot av bland andra kyrkoherden och kommunalordföranden. Skolbarnen hade fått ledigt för att delta. Kungen hade på sig rock och hatt, som vilken man som helst vid denna tid. L, som inte var så gammal, blev förvånad över att han inte bar krona på huvudet och uttryckte besviket att han såg alldeles vanlig ut.

Kungen på eriksgata vid Brastads järnvägsstation. Privat foto.

Vid en tillbakablick med nutida ögon tycker S och L att 1950-talet var ett bra årtionde, som de vill beskriva som tryggt och idylliskt. Cyklarna hade inga lås, värderingarna i samhället var gemensamt gods och det fanns en stark tilltro mellan människor. Tillvarons orosmoln kom främst utifrån och rörde kalla kriget, atomvapen och Ungernrevolten 1956. Vissa saker har dock förändrats i positiv riktning och är bättre nu än då. Under 50-talet var traditionens makt ibland så stark att människors utveckling hindrades. Exempelvis började barn från arbetarhem i regel arbeta tidigt, även om de var studiebegåvade och hade kunnat läsa vidare.

En sak både S och L saknar idag är den utbredda framtidstro som fanns då. Idag, menar de, finns betydligt färre skäl att se framåt med hoppfullhet och de kan därför känna viss tacksamhet över att vara gamla.

Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”. Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.

Nordisk folktro, del 33: Björnen

I Sverige, liksom i våra grannländer, figurerar björnen ofta i folkliga föreställningar, myter och sagor. Under tidigare sekler betraktades den med fruktan och tänktes ha tolv mans styrka. Enligt en norrländsk sägen kunde björnen dessutom göra sig ännu starkare genom att klättra upp i ett träd och låta sig ramla ner i backen. Om den slog sig ordentligt vaknade ett raseri som gjorde att styrkan växte. För att undvika att locka björnen till sig skulle man helst inte benämna den med dess rätta namn, utan använda omskrivningar som ”myrtass”, ”nalle” eller ”bamsefar”.

Det har funnits många föreställningar om hur man skulle göra för att skydda sig om man stötte på en björn i skogen. Säkrast var att lägga sig på marken och spela död. Den som befann sig på en myrmark kunde trycka ner sig själv i mossan. Björnen skulle då helt vänligt klappa den nergrävde, bädda på mer mossa och sedan lufsa därifrån. En ensam kvinna kunde dra upp kjolarna och blotta sin nakna bakdel, så att björnen skamsen skyndade sig bort. Barn som vallade djur fick lära sig att skrämma bort björnen genom att blåsa i en näverlur.

Enligt folktron hade vissa människor förmågan att förvandla sig till björnar genom att ”gå i björn”. Sådana ”manbjörnar” tänktes ofta gå hårt åt andras boskap. Det fanns också människor som hade rykte om sig att kunna ta makt över björnar och styra deras beteende. Exempelvis kunde de hämnas på fiender genom att ”ställa björnen” så att den angrep människor och djur.

Björnjakten omgärdades av ett stort antal vidskepliga föreställningar. Vid åsynen av djuret kunde jägaren gripas av ”björnfrossa” så att han stod som förstenad och var oförmögen att skjuta. Vissa björnar ansågs stå under magiskt beskydd av skogsrået, så att de endast kunde skjutas med silverkula. Om jägaren trots dessa svårigheter lyckades fälla en björn gjorde han bäst i att förtära lite av dess blod och galla – då skulle han få del av björnens styrka och mod.

Enligt gammal folktro vaknade björnen och gick ur sitt ide varje år på Tiburtiusdagen, det vill säga 14 april. En ramsa från Värmland lyder: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”. Denna föreställning har gjort att björnungarna på Skansen av tradition visas upp på Tiburtiusdagen.

Tryckta källor:

Norling, Tobias (1912), Svensk allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma)

Otryckta källor:

Brunbjörn (de5stora.com)

Björnen sover på hemligheter om hälsan | | forskning.se

Noaord – Wikipedia

Att flytta ifrån mångkulturella problem

Jag läser i Hem och hyra om Suzanne Alexandersson i Härnösand, som tvingats lämna sitt drömboende på grund av trakasserier och hot från grannarna. Hon var överlycklig när hon fick en stor lägenhet i ett vackert gammalt trähus centralt i staden, men glädjen blev kortvarig. När hon bott där i tre månader flyttade en familj med totalt åtta vuxna in i två lägenheter på våningen ovanför och sedan var friden borta.

Problemen började med att flyttstöket aldrig verkade ta slut. Möbler drogs runt på golvet, det bankades i väggarna och ljudnivån var hög, även långt in på nätterna. Efter tre dagar gick Suzanne upp och sa till – och sedan ”bröt helvetet löst”, som hon uttrycker det. De nyinflyttade började bråka både med varandra och med grannarna i huset. Dörrar smälldes igen och störande ljud bröt ut när som helst på dygnet. Störningsjouren fick rycka ut gång på gång och väktare tillkallades vid upprepade tillfällen. Vid ett bråk i trapphuset spelade Suzanne in hur en person skrek: ”Jag ska knulla dig, dränka din hund och döda din son!” Dagen därpå misshandlades hon med ett slag i axeln. När hennes son senare rastade hunden blev hunden utsatt för stenkastning av en medlem i den nyinflyttade familjen.

Flera polisanmälningar gjordes, men ledde inte till åtal. Istället blev stämningen än mer spänd. Suzanne och en granne började gå till tvättstugan tillsammans, för att de inte vågade vara ensamma i källaren. Hyresvärden skickade ut lappar med ordningsregler och rättelseanmaningar, men inget hjälpte. Och juridiken räckte inte till för att få de nyinflyttade vräkta.

Tillslut orkade Suzanne inte längre, utan valde att flytta. Nu bor hon i en betydligt mindre lägenhet som inte alls har samma charm, men hon ångrar inte sitt beslut. Viktigast är ändå att ha lugn, ro och goda grannar, konstaterar hon.

Jag vet förstås inte vilka Suzannes grannar var, men eftersom jag känner igen delar av beteendet från min egen tid i en så kallad mångkulturell förort, så vågar jag göra några antaganden. Jag tror att det som drabbade Suzanne bottnar i att olika kulturer har olika syn på i vilken grad grannar ska visa varandra hänsyn. När detta kombineras med väsensskilda uppfattningar om hur konflikter ska hanteras blir situationen toxisk. Suzanne gjorde rätt som gav sig av; att skapa lugn och ordning är enligt mina erfarenheter inte möjligt. Det finns helt enkelt ingen grundläggande samsyn rörande hur man ska bete sig.

Reportaget i Hem och hyra illustreras med en bild från Suzannes nya hem. Med på bilden finns hennes son Joel, som är 14 år. Förhoppningsvis trivs han bättre där de bor nu och kan få tillbringa sin tonårstid i en mer rofylld miljö. Den tiden hoppas jag att han tar vara på, för den kanske inte kommer att upprepas. När han vuxit upp och behöver ett eget hem, så kommer han nog inte att kunna flytta ifrån problemen lika enkelt som hans mamma gjorde.

Artikeln finns att läsa i sin helhet här:

En kulturhistorisk promenad genom Västerås

Västerås är en gammal stad i Västmanland, vackert belägen vid Mälarens norra strand. Namnet är en förvanskning av Västra Aros, det vill säga västra åmynningen, och syftar på Svartåns utlopp i Mälaren. Redan under vikingatiden fanns en handelsplats vid vattnet och på 1200-talet hade en stadsbebyggelse anlagts. Den framväxande kristendomen kom tidigt att etablera sig på platsen och närheten till Sala silvergruva gjorde att staden blev ett centrum för myntprägling. Under 1400- och 1500-talen var staden omlastningshamn för malm från Bergslagen och framträdde som en av Sveriges viktigaste ekonomiska och politiska orter. Än idag är den rika historien närvarande och går att läsa av i spår som lämnats kvar. Nedan följer ett förslag på en upptäcktsfärd till fots, som leder till några av de mest intressanta kulturhistoriska sevärdheterna.

Vår promenad börjar vid Västerås slott, som nu ligger centralt i stadskärnan. Byggnaden uppfördes ursprungligen som försvarsanläggning på 1200-talet, men ombyggdes till slott under Gustav Vasa på 1500-talet. Sin vana trogen lät Vasa riva stadens månghundraåriga kloster för att nyttja stenmurarna som byggmaterial. Någon typisk Vasaborg med tinnar och torn blev Västerås slott emellertid aldrig, utan exteriören är enkel och rektangulär.

1736 förstördes all inredning från Vasatiden i en brand och slottet kom därefter att få en ny prägel av arkitekten Carl Hårleman. Idag är delar av byggnaden landshövdingens residens, medan en annan del hyrs av Mälardalens högskola. Restaurang och festvåning finns också.

En kort promenad längs Svartån leder till domkyrkan, vars historia går tillbaka till 1100-talet. Invigningen skedde 1271, men otaliga ombyggnationer kom under de påföljande århundradena att helt förändra byggnadens utseende. Framför allt blev den successivt större. Nu är den hela 93 meter lång och tornet mäter över 100 meter. Många av inventarierna karakteriseras också av sina väl tilltagna dimensioner. Altarskåpet är det största i landet och på ett väldigt triumfkrucifix från 1300-talet avbildas Jesus i naturlig storlek. Kyrkan innehåller även ett stort antal epitafier från stormaktstiden och är vilorum åt Erik XIV. Den gamla orgeln är inte bara ett musikinstrument, utan även ett riktigt konstverk.

Utanför kyrkan ståtar Carl Milles staty av Johannes Rudbeckius, som var biskop i Västerås på 1600-talet och grundade Sveriges första gymnasieskola 1623. Strax intill ligger biskopsgården och konsistoriegården, som båda bevarats från medeltiden och har ett mycket särpräglat utseende.

Nu tar vi oss ner till Svartån igen och kommer till det område som kallas Kyrkbacken. Kvarteret utgörs av äldre bebyggelse med ålderdomlig prägel (bild överst). Här finns trånga och slingriga gränder, kantade av knuttimrade hus och gårdar i korsvirke, varav ett flertal är från 1700-talet. Än idag fungerar de som bostäder.

Vår vandring fortsätter längs ån och efter ett par kilometer kan vi vika av till Vallby friluftsmuseum, som är ett av landets största. Museet grundades 1921 av Västmanlands fornminnesförening med Skansen som förlaga. Äldre byggnader från både staden och omgivande landsbygd har under decennier samlats och kompletterats med tidstypiska föremål till en historisk utställningsmiljö, som låter besökaren ta del av Västmanland under fyra sekler.

Till de mest sevärda byggnaderna hör bondgården, den vackert timrade herrgården och prästgården. Idag är Vallby en fridfull och charmig oas, där det är lätt att bli kvar länge. Friluftsmuseet får därför bli slutet på vår tur i en vacker stad, som förtjänar flera besök.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://kyrkbackenvästerås.se/

https://www.svenskakyrkan.se/vasteras/vasteras-domkyrka

http://www.vallbyfriluftsmuseum.se/

https://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=42

Information har även inhämtats vid besök i Västerås.

Ordspråk och talesätt, del 29: Få blodad tand

Att få blodad tand är detsamma som att få smak för något. Uttrycket anspelar på rovdjursungar, som för första gången övergår från att dia till att äta kött. Med detta skildras att den som en gång provat något angenämt gärna vill fortsätta. Ofta används formuleringen i negativ bemärkelse, för att beskriva att den som fått smak för det onda har svårt att avstå, exempelvis att en drinkare har svårt att vänja sig av med spriten. Det förekommer dock även i positiva sammanhang, för att uttrycka att någon blivit förtjust i något eller utvecklat ett intresse.

Hur länge uttrycket funnits i det svenska språket är oklart, men ett ordspråk från 1700-talet lyder: ”Vargen släpper ej gärna det han en gång fått bloda tanden med.”

Tryckta källor:

Hellsing, Birgitta, Hellqvist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag

Holm, Pelle (19659, Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag

Otryckta källor:

https://corren.se/asikter/kronikor/att-fa-smak-pa-blodet-om4095695.aspx

https://www.ordspraket.se/F%C3%A5-blodad-tand.

Svenska folksagor, del 34: Prästens stek

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Ett förmöget men snålt bondfolk skulle låta kristna sitt barn, varför de hade bett prästen att komma.

”Det är förargligt”, sade mannen, ”att vi inte har någon stek att ge prästen, då han kommer. Fint folk vill ju gärna ha det.

”Å”, sade den beslutsamma hustrun, ”vi ska nog finna på råd. Vi kan slakta katten och säga att det är harstek. Inte märker prästen någon skillnad.”

”Det går an”, sade bonden. ”Så gör vi.”

Katten, som satt i köket, hörde vad de sa och skyndade sig ut det fortaste han kunde. På gården mötte han tuppen, som hälsade och sporde:

”Varför har du så brått idag?”

”Jo, jag måste gömma mig, för de vill ta mig till stek och ge åt prästen.”

”Är det så”, sade tuppen, ”då är det bäst att jag gör dig sällskap. I annat fall kanske de tar mig till tuppstek.”

Och så gav de sig av tillsammans.

Ett stycke längre ner på gården mötte de en skock gäss, som frågade vart de två skulle ta vägen. Katten, som förde ordet, svarade:

”Vi måste skynda oss bort och gömma oss, annars tar de oss till stek åt prästen som kommer idag.”

”Ack”, sade den största gåsen, ”då måste vi göra er sällskap, annars tar de oss också.”

Hela sällskapet begav sig iväg, men de hann inte komma långt innan de mötte tjuren.

”Vart i all världen ska ni ta vägen, eftersom ni är så mangrant församlade?”, undrade han.

Katten upprepade sin berättelse och tjuren sade:

”Ja, då måste jag också följa med, annars kan de ta mig till stek också.”

Djuren begav sig så in i skogen. När de hade gått ett stycke mötte de en hare, som med ängslan och förvåning betraktade dem.

”Vad står på, eftersom ni kommer så talrikt församlade?” frågade han.

De andra förklarade saken för honom, varpå även han bad att få följa med, då han fruktade att bli jagad och skjuten.

Hela dagen vandrade den lilla flocken djur omkring i skogen utan att kunna hitta någon lämplig plats till natthärbärge. Sent om aftonen kom de till en liten stuga, där en karl stod och högg ved. Vid anblicken av de många djuren blev han förvånad och undrade vad som fått dem att ge sig av från sitt hem. Tjuren tog till orda:

”Käre gudfar, har ni inte ett skjul eller en vagnsbod, där vi skulle kunna få vara i natt? Vi har gått hemifrån, därför att husbonden väntade prästen idag och ville ta oss till stek.”

Mannen svarade:

”Nej, mina kära kreatur, jag har inget annat hus än denna lilla stuga, men ni ska gärna få vara i den. Själv kan jag inte sova där, för det spökar varje natt. Jag bor om nätterna i en annan stuga, som ligger ett stycke härifrån, men om dagarna hörs ingenting av, så då kan jag vistas här. Vågar ni stanna här i natt, så ska ni få det, men jag har varnat er.”

”Det är ingen fara”, svarade tjuren, ”får vi stanna här, så ska vi nog reda oss mot spöket. Men säg oss, vad kan det vara för ett spöke?”

”Det känner jag inte så noga till”, sade mannen. ”Men de påstår att det är troll, som dansar här om nätterna.”

”Får vi bli här i natt, så ska vi nog försöka hindra det”, sade tjuren.

Nu avlägsnade mannen sig och djuren gick in i stugan för att hitta varsin sovplats. Tjuren ställde sig vid dörren, baggen lade sig under en stol, gässen satte sig på en bänk, katten kröp upp i spisen, tuppen flög upp på spjällstången och haren skuttade av och an på golvet innan han föll i sömn.

Mitt i natten hördes ett buller, dörren öppnades och en stor kärring kom in, åtföljd av några små pysslingar. Hon började tända ett ljus, men knappt hade lågan hunnit flamma upp, så rände tjuren hornen i henne och skakade henne runt så att tarmarna nästan ramlade ut. Därefter kastade han henne bort till stolen där baggen låg och när hon skulle resa sig gav baggen henne en så kraftig stöt med hornen att hon flög framstupa till bänken, där gässen satt. De började skrika och nypa henne allt vad de förmådde med sina näbbar. Katten kom då också fram från spisen och klöste henne fräsande i ansiktet. Tuppen satt och skrockade nöjt över händelsen, men haren blev så förskräckt att han inte visste vart han skulle ta vägen och löpte runt i rummet. Tillslut tumlade kärringen ut och där mötte hon de andra trollen.

”Vad, är här ännu skumt? frågade de. ”Hur kommer det sig att du inte har tänt ljuset och städat till vår ankomst?”

”Ack!” ropade kärringen förskräckt. ”Gå inte in! Då blir ni lika illa hanterade som jag!”

”Hur då?” frågade trollen. ”Vad står på?”

”Jag kan knappt förklara hur det gick till”, sa kärringen. ”Då jag kom in rusade en tröskare på mig och körde en grep i mig. Sedan lyfte han upp mig och ruskade mig länge. Tillslut kastade han mig i golvet, där en skomakarrackare var till reds och slog mig i ryggen med sin hammare, så att jag for fram till en bänk. Där satt flera skräddarepojkar och de klippte mig med sina vassa saxar och en gumma kom fram och rev mig i ansiktet med en karda. I taket var det en som satt och skrek ‘hugg kroken i´na, hugg kroken i´na’ och på golvet sprang en stackare runt och letade efter kroken. Hade han fått rätt på den, då hade jag aldrig kommit ut!”

”Det var förfärligt”, sa de förskräckta trollen. ”Det är nog inte värt att vi kommer hit mer.” Och så försvann de bort i nattens mörker.

På morgonen kom mannen tillbaka och tjuren sade:

”Nu försäkrar jag er att ni kan bo trygg i er stuga. Här kommer det aldrig att spöka mer, det kan ni vara förvissad om.”

Mannen tackade djuren hjärtligt och bodde sedan lugnt i stugan så länge han levde. Djuren, däremot, återvände hem och när de kom fram till gården hade prästen redan kommit och gått utan att få någon stek.

Nedslag i nordisk mytologi, del 32: Skade

Skade är jaktens och skidåkningens gudinna i den nordiska mytologin. Namnets betydelse är oklar, men har sannolikt att göra med ett äldre ord för ”skugga”. Ibland går hon istället under beteckningen Ondurdis, vilket betyder ”skid-disen”. Hennes hemvist är bergen, där hon jagar med pil och båge. På många sätt påminner hon om guden Ull, som också förknippas med skidåkning och bågskytte.

Trots att Skade räknas som gudinna härstammar hon från jättarnas släkte. Vem Skades mor var ger källorna inget besked om, men hennes far var jätten Tjatse, som dödades av asarna efter att han rövat bort gudinnan Idun. Skade begav sig då till Asgård i full stridsutrustning för att söka upprättelse för sin fars död. Ett av hennes krav var att gudarna skulle få henne att skratta igen. Det lyckades Loke uppfylla, genom att binda ena änden av ett rep runt skägget på en get och den andra runt sin egen pung. När de sedan drog åt varsitt håll föll Loke i Skades famn, så att hon brast ut i skratt. Som ytterligare gottgörelse slängde gudarna upp Tjatses ögon på himlavalvet, där de förvandlas till gnistrande stjärnor.

Skades förhandlingar med asagudarna ledde även till en förlikning, som innebar att hon skulle få välja make bland Asgårds ogifta män. Det var ett attraktivt erbjudande för Skade, som länge hade haft ett gott öga till den vackre Balder. Balders far, Oden, anade emellertid hennes avsikter och krävde att hon skulle välja make enbart genom att betrakta männens fötter. Kandidaterna radades därför upp bakom ett skynke, så att enbart fötterna syntes.

Skade granskade gudarnas fötter noga och valde ut de vackraste i tron att de tillhörde Balder. Det visade sig emellertid vara fel, för de vackraste fötterna hade havsguden Njord, som ofta tillbringade dagarna stående i havets salta vatten.

Äktenskapet mellan Skade och Njord blev mycket olyckligt. Framför allt hade de svårt att enas om var de skulle bo. Njord längtade ständigt till havet, medan Skade ville vistas i fjällen bland vargarnas tjut. Sjöfåglarnas skrik kunde hon inte stå ut med.

Sova jag ej kunde
på sjöstranden
för fåglarnas skrän.
Den måsen
som från havet kommer,
mig var morgon väcker.

Skade förklarar varför hon inte står ut med att bo vid havet.

Ur Gylfaginning i Snorres Edda.

Efter att under en tid ha bott växelvis på de båda platserna gled Skade och Njord isär och separerades.

Ytterligare upprättelse för sin fars död fick Skade emellertid i ett senare skede. När Loke, som haft stor inblandning i Tjatses död, kedjats fast för mordet på Balder knöt hon en giftorm ovanför hans huvud. Ormens etter kom därför att droppa ner i Lokes ögon och orsaka honom svåra plågor.

Fotnot: Bilden visar Fredrik Sanders illustration av Skade, hämtad ur en svensk utgåva av den Poetiska Eddan från 1893.

Tryckta källor:

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och gudar i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag

Otryckta källor:

Nära naturen

Jag gör nu en liten avstickare från bloggens kulturtema för att dela med mig av en naturupplevelse. Bilden är tagen från vårt sovrumsfönster och är inte alls bra, jag vet, men den som tittar noga kan se ett nyfött rådjurskid i mitten av bilden. Till vänster i bild står mamman och vaktar. Jag och maken hade turen att få se ungen komma till världen på vår garageuppfart för ett par timmar sedan. Det händer inte varje dag, inte ens i Amundtorp.

Hälsinglands kulturarv är värt en sommarresa

Jon-Lars hälsingegård i Alfta

Nu blir dagarna varmare, grönskan växer och fjärilarna har vaknat till liv. Sommaren är nära och många gör planer för sin semester. Ett landskap som är rikt på både vacker natur och spännande kulturminnen är Hälsingland. Här kan den som vill ta del av färgsprakande hälsingegårdar, historierika medeltidskyrkor och en kustlinje kantad av pittoreska fiskelägen. På Allmogens.se finns förslag på en rundtur till sevärda besöksmål i landskapet:

https://allmogens.se/kulturhistorisk-upptacktsfard-halsingland/

Svensk allmogekultur, del 12: Bröllop

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Tidigt på morgonen samlades nu alla, som skulle deltaga i utridten i brudgummens hem. Hit kom prästen, så vida ej en särskild talman var utsedd. Tåget satte sig i rörelse vid 9-tiden i följande ordning: förridare, spelmän, präst och brudgum, manliga gäster. Förridarna voro ständigt i rörelse och redo ofta förut, liksom för att speja. Spelmännen voro också rörligare än de andra. De skulle upp på hvarje höjd för att spela, så att folk kunde veta, huru långt tåget var kommet. De öfriga redo i god ”prästalunk”, fastän brudgummens häst skulle vara en eldig hingst. Komna nära brudens hem redo förridarna i sporrsträck i förväg och anmälde, i ett ceremoniellt tal, att brudgummen var i annalkande och frågades, om han var välkommen. Sedan de fått jakande svar, redo de tillbaka till tåget. Ibland följde de kvinnliga gästerna med och mötte således tåget. Alla redo sedan in på gården, där de mottogs av skaffarfolket, en måltid följde, och tåget satte sig i rörelse mot kyrkan. Vid måltiden föreföll i allmänhet intet ceremoniellt, och det gamla giftermålsceremoniellet hade således alldeles försvunnit. Tåget till kyrkan skedde vanligen så, att brudgummen och alla hans män redo först, bruden och hennes kvinnor efteråt. Spelmännen kommo först, om de voro två, eljest två framför brudgummens grupp och två framför brudens grupp.

Längs hela vägen voro alla grindar grönklädda, hvarje förbipasserande gård var smyckad i grönt, här och där var en äreport upprest. Förridarna redo, liksom vid utridten, då och då spanande förut, om händelsevis något ondt skulle hota bruden. Fordom hade händt, att bruden blifvit röfvad bort, och kunskapare hade då varit nödvändiga. Nu lefde det gamla bruket kvar blott som en sedvänja. Den praktiska betydelse deras spejarridt ännu kunde ha var att förebygga sådana möten eller utlagda föremål, hvarur onda ”tydor” kunde tagas för brudparets lycka. Innan framkomsten till kyrkan skulle hyendeförarna rida i förväg och lägga hyendena på brudstolarna samt sedan rida tillbaka. Låg prästgården vid kyrkan, tog nu bruden in där, och klädseln ordnades särskildt omsorgsfullt, kronan påsattes och håret fick en sista ordning av prästfruns välförfarna hand. Ibland hade man rest en ungmansstång här, omkring hvilken man då red en eller tre gånger, innan man steg af. Det kunde också hända, att prästfolket hade en enklare traktering åt bröllopsfolket i sitt hem. Fanns ej prästgård, fick bruden gå in i sockenstugan och ordna sin klädsel. I vissa nejder fanns en egendomlig tradition, att bruden skulle rida så hastigt hon kunde i förväg och i sockenstugan klädas till brud. Hon fick i så fall ha en bättre häst än den eländiga krake man eljest gaf henne. Ingen ville gärna förse bruden med någon god häst, ty hästen ansågs sedan ej längre riktigt kunna trifvas.

Vanligen var bruden klädd i sitt hem tidigt på förmiddagen i bröllopsdräkten, och hvilan i prästgården eller sockenstugan afsåg blott att närmare ordna den. Om bröllopsdräkterna ha vi redan förut talat, krona och krans hörde till hufvudets utsmyckning, men slöja förekom ej förrän mot slutet af 1800-talet. Dräkten var särskildt rikt försedd med spännen, maljor, halsband, kedjor m. m. Ädelstenar i kronan var väl fordom ej sällsynt, men dessa hade senare ersatts af färgadt glas, så vida ej kronan istället bestod af rent lövverk med blommor eller frukter uppfästade i kronform. Om ädelstenen trodde man än, att de voro lyckobringande, än att de gåfvo olycka. Den föra uppfattningen synes ha varit den vanligaste bland Sveriges allmoge.

Tåget ordnade sig sedan och tågade in i kyrkan. Många olika traditioner ha funnits om i hvilken följd man skulle komma in. Det vanligaste torde ha varit, att spelmännen gått i teten, sedan brudjungfrurna, därefter brud och brudgum, brudmän, gäster och församlingsfolk. Själfva högtidsakten kunde vara olika allt efter som det var söndag eller hvardag. Var det hvardag dröjde det ju ej så länge. På söndagen skedde vigseln alltid i samband med gudstjänsten, och man kunde då antingen ha akten före gudstjänsten, så att predikan följde efter själfva vigseln, eller strax efter predikan, då vanlig gudstjänstafslutning ägde rum efter akten. Under vigselceremonien hölls fordom vanligen en pell af fyra unga brudsvenner. Till högtidligheten inne i kyrkan hörde offer åt präst och klockare och i vissa fall äfven här inne offer åt de fattiga.

Efter vigselns slut gick man ut ur kyrkan (nu par om par, brudmän och brudjungfrur), och bruden skulle nu förevisas på ”heta stenen” (en sten utanför kyrkan, för brudvisande). Ibland var brudgummen med. Båda snurrade rundt hvarandra, för att folket skulle kunna se dem från alla sidor. Sedan trakterades folket. Bröd och sötsaker lämnades af bruden till kvinnorna, brännvin af brudgummen (förridarna) åt männen. Sedan stego alla åter till häst, hvarvid man ofta bibehöll samma ordning som vid ridten till kyrkan, dock vanligen så, att brudgum och brud redo bredvid hvarandra (präst och prästfru bakom). Spelmännen, som hela tiden i kyrkan stått framme vid koret och intonerat psalmerna, klämde nu i med en brudmarsch, tåget rörde sig sakta hemåt, under det gevärssalvor och klatschande med piskor ljödo från hvarje gård, som passerade förbi. Nära hemmet redo åter förridarna i förväg och frågade i bröllopsgården, om de ”fingo låna hus”. Brudens föräldrar måste i regel stanna hemma under hela vigseln, och fadern stod därför nu på dörrtröskeln och svarade, att alla voro välkomna. sedan bar det åter i sporrsträck tillbaka med underrättelsen, och bröllopståget red in på gården, där hjälpsvenner togo hand om hästarna, och folket steg in.

Därefter vidtog sängledningen, där detta bruk ej redan försvunnit. Med prästen i spetsen begaf sig brud och brudgum jämte gäster in i brudkammaren, där de föllo på knä på en pall och mottog den prästerliga välsignelsen. Under 1600-talet brukade brudparet bestiga sängen och där mottaga den prästerliga välsignelsen. Pallen i brudkammaren flyttades sedan till gillesrummet, där hela böneakten ägde rum. Pallen togs snart bort och till sist kvarstod endast ett prästerligt tal, och nu finnes knappt mer än en lyckönskan, innan måltiden intages.

Måltiden vidtog sedan, hvarvid förningarna fördelades så bra som möjligt. Rangplatserna vid bordet höllos mycket strängt. Vid bordet höll man bordsskick enligt gammal gillessed. Prästen begynte med en bön, hvarefter klockaren sjöng en psalm. Sedan satte man sig till bords och började äta. Exempel på matsedlar ha vi redan å sid 410 ff. anfört.

Under hela måltiden dracks flitigt. Vid någon af de sista rätterna höll prästen ett för tillfället lämpadt tal. Under hela tiden måltiden pågick, spelade spelmännen olika stycken, hvilka i flera nejder voro obligatoriska, så att hvarje rätt hade sin särskilda melodi. De utomstående, som voro vana, kunde sålunda på melodierna bedöma, huru långt man var kommen i middagen. Som omväxling mellan rätterna brukade man än uppsamla pängar (gåfvor) till brudfolket än till spelmännen.

[…]

Efter måltiden blef det dans, ofta i samma sal, sedan borden tagits bort. Denna dans kan delas i två skilda grupper; skyldighetsdanserna och fria danser. Till de förra hörde de obligatoriska, mest gammaldags danserna, hvilka skedde i en viss ordning och med vissa personer och i regel i långsamt. I de senare, de fria ofta hurtigare springdanserna, fingo alla deltaga. Till skyldighetsdanserna hörde fordom alltid polskan, i vissa nejder efter 1800-talets midt i dess ställe kadriljen. Ordningen mellan personerna i skyldighetsdanserna har varit olika i olika orter. Till solodanserna, där endast ett par dansade, hördes oftast som första dans: prästen och bruden, sedan brudgum och brud. Ej sällan följde därefter brudens och brudgummens danser med de mera framstående ledarna för bröllopet: brudsäta (brutbonde), skaffare, skaffarmor, brudsvenner och brudpigor m. m. Efter dessa danser, där 1-2 par åt gången voro uppe och svängde om några få gånger, följde allmän uppbjudning. Naturligtvis deltog brud och brudgum äfven i dessa danser. Under 1800-talet, då polskan begynte trängas undan, började man under denna senare del dansa vals, galopp, masurka, kadrilj, angläs m. m.

Till alla de upptåg som sedan företogos under kvällens lopp, hörde ej sällan att stjäla brud. Från Gottland skriver C. J. Bergman härom: ”Stundom händer det midt i sorlet af den stora mängden, att rop höres: ‘Bruden är borta!’ Det har då lyckats de skälmska ungmans-drängarna att, till brudtärnornas förargelse, oförmärkt locka bruden ur festrummet och för en stund hålla henne gömd i ett sidorum. Nu blir det allmän och fröjdefull uppståndelse. Brudpigorna, som försummat sin vakt vid brudens person och släppt hemme ur sikte, framkallas till brutbonden, anklagas och dömas till saker-skål.” Lloyd omtalar något motsvarande från Värmland på andra bröllopsdagen: ”I åtskilliga trakter af provinsen är det också ett gammalt bruk, att bruden, på dagen efter bröllopet, med afsikt går bort från hemmet. Brudgummen klagar då för gästerna, att man stulit bort henne ifrån honom. Man företager följaktligen ett sökande efter henne. När hon då träffas, är hon ännu klädd i sin bruddräkt, som hon förut aftagit. Hon hemföres nu med stor ståt och ceremoni.”

Sista högtidliga dansen för dagen är, då kronan ska dansas af bruden. Flickorna sluta härvid krets om bruden, som med förbundna ögon sätter kronan på en af dem, sedan sätter denne kronan på en annan (också utan att se) o. s. v. Den som först får kronan blir nästa gång gift. Sedan lyftes bruden upp på en stol (på tärnornas axlar) och dricker en skål med önskan, att alla måtte bli gifta. Hon öfvertages sedan af hustrurna.

En annan ceremoni är afskedsdansen. Denna begynner vanligen med, att bruden dansar en dans (en kort polska) med hvardera af de ogifta manliga gästerna. Sedan sluta alla ungmörna en krets omkring för att hindra de nu framträngande gifta kvinnorna att rycka bruden från dem, hvilket ändå alltid till sist lyckas för dem. Samma ceremoni upprepas eller sker samtidigt med brudgummen, som dansar en dans med alla flickor hvardera, sedan skyddas han af drängarna och frånryckes af de gifta.

Till sist dansa brud och brudgum med hvarandra, hvarefter alla med spelmän i spetsen tåga in i brudkammaren, där båda i allas åsyn bestiga sängen. De mottaga här någon traktering och bjuda sedan själfva vin åt gästerna. Fordom stod brudsängen på en särskild hög plattform, så att man behöfde fem trappsteg för att komma dit. Båda hvilade fullt påklädda, brudpigorna hade fordom vaxljus i händerna och brudsvennerna stodo med brinnande bloss. Under afsjungandet af en välönskan tågade sedan alla ut och lämnade de nygifta i ro.

De öfriga lågo än i rummen, än i ladan, än i gästabudssalen: de ogifta, gossarna och flickorna, lågo ”syskonsäng” på golfvet par om par. De som lågo i ladan brukade sist, innan de lade sig, få en s. k. loppsup till hjälp mot ”kräken”. De unga lågo i förtroligt samtal, ända tills det ena paret efter det andra stilla inslumrade.

Andra dagen grydde. Morgonsupen kom, en enklare traktering följde, då man blifvit klädd och sedan ägnades dagen åt glada upptåg, dansande, drickande och ätande. De nygifta voro nu iklädda de giftas dräkt och fingo heta ”ungfar” och ”ungmor”. Ibland kunde de till tecken på sin nya värdighet på morgonen gå omkring och traktera gästerna. Om nöjena och upptågen denna dag berättar Lloyd från Danmarks socken i Uppland: ”Vid middagstiden är allt åter lif och rörelse. De nygifta stiga först upp och bjuda med egna händer kaffe åt gästerna, som då ännu äro liggande. När sällskapet åter hunnit församlas, dansar man ånyo, och fortfar därmed till klockan fyra eller fem på eftermiddagen, då man sätter sig till bords och äter bröd doppadt i flott. Under denna måltid visa sig två besynnerligt utklädda personer, en manlig och en kvinnlig figur, och presentera en löjligt utprydd pjes med ett långt handtag. I denna skola gästerna lägga någon skärf, som samlas åt diskvaskaren. Men detta komiska par utför allehanda löjliga upptåg, och ju mera de bringa sällskapet att skratta, dess bättre uppfylla de sin roll och dess ymnigare blir deras recett. Efter denna måltids slut dansas åter, lifligt fortsatt, den ena timmen efter den andra.” Lignell omtalar några liknade dramatiska upptåg från Dalsland: ”I Ärtemark hörer ibland till bröllopsnöjena, att några kläda ut sig, föreställande resande från främmande länder. De berätta nu sina äfventyr, ländernas olika seder och bruk på ett sätt, som ej sällan hos mer öfvade förråder snillrik uppfinningsförmåga samt föranleder till mycken munterhet. Konsten är att måla händelserna så ovanliga och löjliga, som möjligen kan.”

Under den andra, om ej redan under den första dagen, insamlades gåfvor till de nygifta. Äfven upptogos spelmanspenningar denna dag. Trakteringen blef så småningom mindre riklig, förningen räckte snart ej längre till och flera af de äldre reste nu hem.

Tredje eller fjärde dagen fraktades de nygiftas saker på vagnar till deras hem, ibland följde ungfar och ungmor med för att ställa i ordning åt de nu väntande gästerna. Med spelmän i spetsen begåfvo de unga sig nu alla hållande hvarandra i hand i en lång kedja till de nygiftas hem. Denna färd kallades vanligen ”långdansen”. Ibland sprungo de genom någon vid vägen liggande gård under allmän munterhet. Efter traktering dansades de sista danserna ofta på en backe i närheten omkring en löfklädd stång. Till en av af slutdanserna hörde den s. k. stabbdansen. En stor trästubbe fördes fram och på denna, ofta med våld, tvingades ett par att dansa. Det skulle vara dessa två, som haft ”gott öga till hvarandra”. För att slippa bli utpekade flydde därför alla, som kunde tänka sig bli ihågkomna, och framför allt försvunno alla flickorna. Gossarna fingo därför först leta fram ”offren”.

Hemma i bröllopsgården skulle allt sista dagen nedtagas, alla vissnad dekoration skulle bort, alla lånta fat och kärl skickas hem. De sista matresterna åtos upp och se´n var allt slut. De unga begynte så småningom hvardagens lugna sysslor, och allt återtog sin gamla ordning.