Svensk allmogekultur, del 12: Bröllop

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Tidigt på morgonen samlades nu alla, som skulle deltaga i utridten i brudgummens hem. Hit kom prästen, så vida ej en särskild talman var utsedd. Tåget satte sig i rörelse vid 9-tiden i följande ordning: förridare, spelmän, präst och brudgum, manliga gäster. Förridarna voro ständigt i rörelse och redo ofta förut, liksom för att speja. Spelmännen voro också rörligare än de andra. De skulle upp på hvarje höjd för att spela, så att folk kunde veta, huru långt tåget var kommet. De öfriga redo i god ”prästalunk”, fastän brudgummens häst skulle vara en eldig hingst. Komna nära brudens hem redo förridarna i sporrsträck i förväg och anmälde, i ett ceremoniellt tal, att brudgummen var i annalkande och frågades, om han var välkommen. Sedan de fått jakande svar, redo de tillbaka till tåget. Ibland följde de kvinnliga gästerna med och mötte således tåget. Alla redo sedan in på gården, där de mottogs av skaffarfolket, en måltid följde, och tåget satte sig i rörelse mot kyrkan. Vid måltiden föreföll i allmänhet intet ceremoniellt, och det gamla giftermålsceremoniellet hade således alldeles försvunnit. Tåget till kyrkan skedde vanligen så, att brudgummen och alla hans män redo först, bruden och hennes kvinnor efteråt. Spelmännen kommo först, om de voro två, eljest två framför brudgummens grupp och två framför brudens grupp.

Längs hela vägen voro alla grindar grönklädda, hvarje förbipasserande gård var smyckad i grönt, här och där var en äreport upprest. Förridarna redo, liksom vid utridten, då och då spanande förut, om händelsevis något ondt skulle hota bruden. Fordom hade händt, att bruden blifvit röfvad bort, och kunskapare hade då varit nödvändiga. Nu lefde det gamla bruket kvar blott som en sedvänja. Den praktiska betydelse deras spejarridt ännu kunde ha var att förebygga sådana möten eller utlagda föremål, hvarur onda ”tydor” kunde tagas för brudparets lycka. Innan framkomsten till kyrkan skulle hyendeförarna rida i förväg och lägga hyendena på brudstolarna samt sedan rida tillbaka. Låg prästgården vid kyrkan, tog nu bruden in där, och klädseln ordnades särskildt omsorgsfullt, kronan påsattes och håret fick en sista ordning av prästfruns välförfarna hand. Ibland hade man rest en ungmansstång här, omkring hvilken man då red en eller tre gånger, innan man steg af. Det kunde också hända, att prästfolket hade en enklare traktering åt bröllopsfolket i sitt hem. Fanns ej prästgård, fick bruden gå in i sockenstugan och ordna sin klädsel. I vissa nejder fanns en egendomlig tradition, att bruden skulle rida så hastigt hon kunde i förväg och i sockenstugan klädas till brud. Hon fick i så fall ha en bättre häst än den eländiga krake man eljest gaf henne. Ingen ville gärna förse bruden med någon god häst, ty hästen ansågs sedan ej längre riktigt kunna trifvas.

Vanligen var bruden klädd i sitt hem tidigt på förmiddagen i bröllopsdräkten, och hvilan i prästgården eller sockenstugan afsåg blott att närmare ordna den. Om bröllopsdräkterna ha vi redan förut talat, krona och krans hörde till hufvudets utsmyckning, men slöja förekom ej förrän mot slutet af 1800-talet. Dräkten var särskildt rikt försedd med spännen, maljor, halsband, kedjor m. m. Ädelstenar i kronan var väl fordom ej sällsynt, men dessa hade senare ersatts af färgadt glas, så vida ej kronan istället bestod af rent lövverk med blommor eller frukter uppfästade i kronform. Om ädelstenen trodde man än, att de voro lyckobringande, än att de gåfvo olycka. Den föra uppfattningen synes ha varit den vanligaste bland Sveriges allmoge.

Tåget ordnade sig sedan och tågade in i kyrkan. Många olika traditioner ha funnits om i hvilken följd man skulle komma in. Det vanligaste torde ha varit, att spelmännen gått i teten, sedan brudjungfrurna, därefter brud och brudgum, brudmän, gäster och församlingsfolk. Själfva högtidsakten kunde vara olika allt efter som det var söndag eller hvardag. Var det hvardag dröjde det ju ej så länge. På söndagen skedde vigseln alltid i samband med gudstjänsten, och man kunde då antingen ha akten före gudstjänsten, så att predikan följde efter själfva vigseln, eller strax efter predikan, då vanlig gudstjänstafslutning ägde rum efter akten. Under vigselceremonien hölls fordom vanligen en pell af fyra unga brudsvenner. Till högtidligheten inne i kyrkan hörde offer åt präst och klockare och i vissa fall äfven här inne offer åt de fattiga.

Efter vigselns slut gick man ut ur kyrkan (nu par om par, brudmän och brudjungfrur), och bruden skulle nu förevisas på ”heta stenen” (en sten utanför kyrkan, för brudvisande). Ibland var brudgummen med. Båda snurrade rundt hvarandra, för att folket skulle kunna se dem från alla sidor. Sedan trakterades folket. Bröd och sötsaker lämnades af bruden till kvinnorna, brännvin af brudgummen (förridarna) åt männen. Sedan stego alla åter till häst, hvarvid man ofta bibehöll samma ordning som vid ridten till kyrkan, dock vanligen så, att brudgum och brud redo bredvid hvarandra (präst och prästfru bakom). Spelmännen, som hela tiden i kyrkan stått framme vid koret och intonerat psalmerna, klämde nu i med en brudmarsch, tåget rörde sig sakta hemåt, under det gevärssalvor och klatschande med piskor ljödo från hvarje gård, som passerade förbi. Nära hemmet redo åter förridarna i förväg och frågade i bröllopsgården, om de ”fingo låna hus”. Brudens föräldrar måste i regel stanna hemma under hela vigseln, och fadern stod därför nu på dörrtröskeln och svarade, att alla voro välkomna. sedan bar det åter i sporrsträck tillbaka med underrättelsen, och bröllopståget red in på gården, där hjälpsvenner togo hand om hästarna, och folket steg in.

Därefter vidtog sängledningen, där detta bruk ej redan försvunnit. Med prästen i spetsen begaf sig brud och brudgum jämte gäster in i brudkammaren, där de föllo på knä på en pall och mottog den prästerliga välsignelsen. Under 1600-talet brukade brudparet bestiga sängen och där mottaga den prästerliga välsignelsen. Pallen i brudkammaren flyttades sedan till gillesrummet, där hela böneakten ägde rum. Pallen togs snart bort och till sist kvarstod endast ett prästerligt tal, och nu finnes knappt mer än en lyckönskan, innan måltiden intages.

Måltiden vidtog sedan, hvarvid förningarna fördelades så bra som möjligt. Rangplatserna vid bordet höllos mycket strängt. Vid bordet höll man bordsskick enligt gammal gillessed. Prästen begynte med en bön, hvarefter klockaren sjöng en psalm. Sedan satte man sig till bords och började äta. Exempel på matsedlar ha vi redan å sid 410 ff. anfört.

Under hela måltiden dracks flitigt. Vid någon af de sista rätterna höll prästen ett för tillfället lämpadt tal. Under hela tiden måltiden pågick, spelade spelmännen olika stycken, hvilka i flera nejder voro obligatoriska, så att hvarje rätt hade sin särskilda melodi. De utomstående, som voro vana, kunde sålunda på melodierna bedöma, huru långt man var kommen i middagen. Som omväxling mellan rätterna brukade man än uppsamla pängar (gåfvor) till brudfolket än till spelmännen.

[…]

Efter måltiden blef det dans, ofta i samma sal, sedan borden tagits bort. Denna dans kan delas i två skilda grupper; skyldighetsdanserna och fria danser. Till de förra hörde de obligatoriska, mest gammaldags danserna, hvilka skedde i en viss ordning och med vissa personer och i regel i långsamt. I de senare, de fria ofta hurtigare springdanserna, fingo alla deltaga. Till skyldighetsdanserna hörde fordom alltid polskan, i vissa nejder efter 1800-talets midt i dess ställe kadriljen. Ordningen mellan personerna i skyldighetsdanserna har varit olika i olika orter. Till solodanserna, där endast ett par dansade, hördes oftast som första dans: prästen och bruden, sedan brudgum och brud. Ej sällan följde därefter brudens och brudgummens danser med de mera framstående ledarna för bröllopet: brudsäta (brutbonde), skaffare, skaffarmor, brudsvenner och brudpigor m. m. Efter dessa danser, där 1-2 par åt gången voro uppe och svängde om några få gånger, följde allmän uppbjudning. Naturligtvis deltog brud och brudgum äfven i dessa danser. Under 1800-talet, då polskan begynte trängas undan, började man under denna senare del dansa vals, galopp, masurka, kadrilj, angläs m. m.

Till alla de upptåg som sedan företogos under kvällens lopp, hörde ej sällan att stjäla brud. Från Gottland skriver C. J. Bergman härom: ”Stundom händer det midt i sorlet af den stora mängden, att rop höres: ‘Bruden är borta!’ Det har då lyckats de skälmska ungmans-drängarna att, till brudtärnornas förargelse, oförmärkt locka bruden ur festrummet och för en stund hålla henne gömd i ett sidorum. Nu blir det allmän och fröjdefull uppståndelse. Brudpigorna, som försummat sin vakt vid brudens person och släppt hemme ur sikte, framkallas till brutbonden, anklagas och dömas till saker-skål.” Lloyd omtalar något motsvarande från Värmland på andra bröllopsdagen: ”I åtskilliga trakter af provinsen är det också ett gammalt bruk, att bruden, på dagen efter bröllopet, med afsikt går bort från hemmet. Brudgummen klagar då för gästerna, att man stulit bort henne ifrån honom. Man företager följaktligen ett sökande efter henne. När hon då träffas, är hon ännu klädd i sin bruddräkt, som hon förut aftagit. Hon hemföres nu med stor ståt och ceremoni.”

Sista högtidliga dansen för dagen är, då kronan ska dansas af bruden. Flickorna sluta härvid krets om bruden, som med förbundna ögon sätter kronan på en af dem, sedan sätter denne kronan på en annan (också utan att se) o. s. v. Den som först får kronan blir nästa gång gift. Sedan lyftes bruden upp på en stol (på tärnornas axlar) och dricker en skål med önskan, att alla måtte bli gifta. Hon öfvertages sedan af hustrurna.

En annan ceremoni är afskedsdansen. Denna begynner vanligen med, att bruden dansar en dans (en kort polska) med hvardera af de ogifta manliga gästerna. Sedan sluta alla ungmörna en krets omkring för att hindra de nu framträngande gifta kvinnorna att rycka bruden från dem, hvilket ändå alltid till sist lyckas för dem. Samma ceremoni upprepas eller sker samtidigt med brudgummen, som dansar en dans med alla flickor hvardera, sedan skyddas han af drängarna och frånryckes af de gifta.

Till sist dansa brud och brudgum med hvarandra, hvarefter alla med spelmän i spetsen tåga in i brudkammaren, där båda i allas åsyn bestiga sängen. De mottaga här någon traktering och bjuda sedan själfva vin åt gästerna. Fordom stod brudsängen på en särskild hög plattform, så att man behöfde fem trappsteg för att komma dit. Båda hvilade fullt påklädda, brudpigorna hade fordom vaxljus i händerna och brudsvennerna stodo med brinnande bloss. Under afsjungandet af en välönskan tågade sedan alla ut och lämnade de nygifta i ro.

De öfriga lågo än i rummen, än i ladan, än i gästabudssalen: de ogifta, gossarna och flickorna, lågo ”syskonsäng” på golfvet par om par. De som lågo i ladan brukade sist, innan de lade sig, få en s. k. loppsup till hjälp mot ”kräken”. De unga lågo i förtroligt samtal, ända tills det ena paret efter det andra stilla inslumrade.

Andra dagen grydde. Morgonsupen kom, en enklare traktering följde, då man blifvit klädd och sedan ägnades dagen åt glada upptåg, dansande, drickande och ätande. De nygifta voro nu iklädda de giftas dräkt och fingo heta ”ungfar” och ”ungmor”. Ibland kunde de till tecken på sin nya värdighet på morgonen gå omkring och traktera gästerna. Om nöjena och upptågen denna dag berättar Lloyd från Danmarks socken i Uppland: ”Vid middagstiden är allt åter lif och rörelse. De nygifta stiga först upp och bjuda med egna händer kaffe åt gästerna, som då ännu äro liggande. När sällskapet åter hunnit församlas, dansar man ånyo, och fortfar därmed till klockan fyra eller fem på eftermiddagen, då man sätter sig till bords och äter bröd doppadt i flott. Under denna måltid visa sig två besynnerligt utklädda personer, en manlig och en kvinnlig figur, och presentera en löjligt utprydd pjes med ett långt handtag. I denna skola gästerna lägga någon skärf, som samlas åt diskvaskaren. Men detta komiska par utför allehanda löjliga upptåg, och ju mera de bringa sällskapet att skratta, dess bättre uppfylla de sin roll och dess ymnigare blir deras recett. Efter denna måltids slut dansas åter, lifligt fortsatt, den ena timmen efter den andra.” Lignell omtalar några liknade dramatiska upptåg från Dalsland: ”I Ärtemark hörer ibland till bröllopsnöjena, att några kläda ut sig, föreställande resande från främmande länder. De berätta nu sina äfventyr, ländernas olika seder och bruk på ett sätt, som ej sällan hos mer öfvade förråder snillrik uppfinningsförmåga samt föranleder till mycken munterhet. Konsten är att måla händelserna så ovanliga och löjliga, som möjligen kan.”

Under den andra, om ej redan under den första dagen, insamlades gåfvor till de nygifta. Äfven upptogos spelmanspenningar denna dag. Trakteringen blef så småningom mindre riklig, förningen räckte snart ej längre till och flera af de äldre reste nu hem.

Tredje eller fjärde dagen fraktades de nygiftas saker på vagnar till deras hem, ibland följde ungfar och ungmor med för att ställa i ordning åt de nu väntande gästerna. Med spelmän i spetsen begåfvo de unga sig nu alla hållande hvarandra i hand i en lång kedja till de nygiftas hem. Denna färd kallades vanligen ”långdansen”. Ibland sprungo de genom någon vid vägen liggande gård under allmän munterhet. Efter traktering dansades de sista danserna ofta på en backe i närheten omkring en löfklädd stång. Till en av af slutdanserna hörde den s. k. stabbdansen. En stor trästubbe fördes fram och på denna, ofta med våld, tvingades ett par att dansa. Det skulle vara dessa två, som haft ”gott öga till hvarandra”. För att slippa bli utpekade flydde därför alla, som kunde tänka sig bli ihågkomna, och framför allt försvunno alla flickorna. Gossarna fingo därför först leta fram ”offren”.

Hemma i bröllopsgården skulle allt sista dagen nedtagas, alla vissnad dekoration skulle bort, alla lånta fat och kärl skickas hem. De sista matresterna åtos upp och se´n var allt slut. De unga begynte så småningom hvardagens lugna sysslor, och allt återtog sin gamla ordning.

En reaktion på ”Svensk allmogekultur, del 12: Bröllop

  1. Oj. så intressant! Hade ingen aning om att det var så mycket uppstyrt, så avancerat och så intensivt deltagande av så många! Tack! Mvh Öivind Renhammar i Rabbalshede i norra Bohuslän

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s