Att flytta ifrån mångkulturella problem

Jag läser i Hem och hyra om Suzanne Alexandersson i Härnösand, som tvingats lämna sitt drömboende på grund av trakasserier och hot från grannarna. Hon var överlycklig när hon fick en stor lägenhet i ett vackert gammalt trähus centralt i staden, men glädjen blev kortvarig. När hon bott där i tre månader flyttade en familj med totalt åtta vuxna in i två lägenheter på våningen ovanför och sedan var friden borta.

Problemen började med att flyttstöket aldrig verkade ta slut. Möbler drogs runt på golvet, det bankades i väggarna och ljudnivån var hög, även långt in på nätterna. Efter tre dagar gick Suzanne upp och sa till – och sedan ”bröt helvetet löst”, som hon uttrycker det. De nyinflyttade började bråka både med varandra och med grannarna i huset. Dörrar smälldes igen och störande ljud bröt ut när som helst på dygnet. Störningsjouren fick rycka ut gång på gång och väktare tillkallades vid upprepade tillfällen. Vid ett bråk i trapphuset spelade Suzanne in hur en person skrek: ”Jag ska knulla dig, dränka din hund och döda din son!” Dagen därpå misshandlades hon med ett slag i axeln. När hennes son senare rastade hunden blev hunden utsatt för stenkastning av en medlem i den nyinflyttade familjen.

Flera polisanmälningar gjordes, men ledde inte till åtal. Istället blev stämningen än mer spänd. Suzanne och en granne började gå till tvättstugan tillsammans, för att de inte vågade vara ensamma i källaren. Hyresvärden skickade ut lappar med ordningsregler och rättelseanmaningar, men inget hjälpte. Och juridiken räckte inte till för att få de nyinflyttade vräkta.

Tillslut orkade Suzanne inte längre, utan valde att flytta. Nu bor hon i en betydligt mindre lägenhet som inte alls har samma charm, men hon ångrar inte sitt beslut. Viktigast är ändå att ha lugn, ro och goda grannar, konstaterar hon.

Jag vet förstås inte vilka Suzannes grannar var, men eftersom jag känner igen delar av beteendet från min egen tid i en så kallad mångkulturell förort, så vågar jag göra några antaganden. Jag tror att det som drabbade Suzanne bottnar i att olika kulturer har olika syn på i vilken grad grannar ska visa varandra hänsyn. När detta kombineras med väsensskilda uppfattningar om hur konflikter ska hanteras blir situationen toxisk. Suzanne gjorde rätt som gav sig av; att skapa lugn och ordning är enligt mina erfarenheter inte möjligt. Det finns helt enkelt ingen grundläggande samsyn rörande hur man ska bete sig.

Reportaget i Hem och hyra illustreras med en bild från Suzannes nya hem. Med på bilden finns hennes son Joel, som är 14 år. Förhoppningsvis trivs han bättre där de bor nu och kan få tillbringa sin tonårstid i en mer rofylld miljö. Den tiden hoppas jag att han tar vara på, för den kanske inte kommer att upprepas. När han vuxit upp och behöver ett eget hem, så kommer han nog inte att kunna flytta ifrån problemen lika enkelt som hans mamma gjorde.

Artikeln finns att läsa i sin helhet här:

3 reaktioner på ”Att flytta ifrån mångkulturella problem

  1. En oerhört viktig (och sorglig) artikel av Kulturminnet. En majoritet av det svenska folket är inte medvetna om att det är så här det ser ut.

    I större kommuner töms lägenhterna från svenskar och fridsökande invandrare i hela stadsdelar. De flyttar till lugnare områden. Dessa lugnare områden är dock inte lika fridfulla som de var för 20 år sedan, varför dessa också successivt överges till förmån för villa- och radhusområden i ännu något lugnare stadsdelar.

    Och så där håller det på. Men som du implicit säger, så kommer det inte vara för evigt. Det mycket lugna villa- och radhusområde som jag bor i ligger några kilometer från ett s.k. utsatt lägenhetsområde. Såvitt jag förstår är vårt villa- och radhusområde utsett till ett sk ”skafferi” för ungdomarna i de ”utsatta” områdena. Det händer allt oftare att en bil med 3-4 ”ynglingar” stoppar en moped i vårt område; de tar eventuella fina kläder och mobil från den svenska pojken, sätter sig två killar på hans moped och kör iväg tillsammans med följebilen. Och så här har det sett ut med ökande frekvens i några år nu.

    Min ”white flight” började redan för snart 30 år sedan, när jag flyttade från ett tidigare lugnt centralt lägenhetsområde som började kännas osäkert.

    Nu är det dags att flytta igen. Vi flyttar ut till landsbygden. Här hoppas vi kunna leva fridfullt tills döden om 20-30 år. Det är för sorgligt. Denna blogg lämpar sig inte för att i ord uttrycka den avsky som jag känner inför de som är ansvariga för den förändring Sverige genomgått de senaste 30 åren (politiker, journalister, ”intellektuella” och medlöpare). Men så mycket kan jag säga att jag skulle vilja se ett omedelbart stopp för processen och därefter någon slags uppgörelse i likhet med Nürnbergrättegången.

    Tyvärr kommer Sverige troligast ta en ände med förskräckelse. Det som förvånar är att det svenska folket inte sätter stopp för det hela; det är svårt att tro att folk innerst inne inte förstår varthän det barkar. Det finns troligen människor som läser detta Kulturminnets inlägg och tar till sig och som förstår att mitt svar speglar verkligheten, men som ändå inte omvandlar detta i handling (t.ex. i valurnan). Det är förbryllande.

    Gillad av 3 personer

  2. Jag har en god vän som hade störande grannar (svenska). Hon berättade för dem att hon funderade på att prova att bo sambo med hennes kille. Dessutom talade hon om hur synd hon tyckte om alla migranter och skulle därför hyra ut sin lägenhet i andra hand till kommunen. Sen dess har det varit tyst hos hennes grannar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s