Svenska bilder och berättelser, del 3: Livet i Bro på 1950-talet

Bro socken är belägen i Bohuslän, ett par mil utanför Lysekil. Trots att det är en naturskön trakt är det få som hittar dit utan att ha särskilda skäl. Själv hade jag kanske aldrig fått möjlighet att upptäcka platsen om jag inte hade lärt känna två systrar, som önskade berätta om sin uppväxt där på 1950-talet. Nedan återger jag deras skildring av en tid som inte ligger så långt tillbaka, men ändå var mycket annorlunda.

Systrarna, som vi kan kalla S och L, har nästan tio år emellan sig. På 1950-talet var den ena tonåring, medan den andra gick i småskolan. Ändå är deras minnesbilder i stort sett samstämmiga och de delar en likartad känsla för både tidsandan samhället de växte upp i.

Bro socken var stor till ytan och bestod huvudsakligen av spridda bondgårdar med vidsträckta åkermarker. S och L uppskattar att socknen kanske hade ett drygt tusental invånare. Ändå fanns ett litet centrum med matbutik, frisör, charkuteri, cykelverkstad och bageri. Här låg också järnvägsstationen. Lite utanför fanns en diversehandel, där nästan vad som helst gick att leta fram i lådor och skåp. En polisstation fanns också och den bemannades av den sympatiske polismannen Erik Fahna. Han kände alla i bygden och hade nog god uppsikt över vad som hände, men vad han gjorde under arbetsdagarna kan S och L vid en återblick inte riktigt förstå. Brottslighet och stök förekom ytterst sällan.

Bygdens läkare var doktor Olsson, som hade mottagning både i Bro och i det lite större samhället Brastad, några kilometer bort. Honom kunde man ringa dygnet runt alla årets dagar, vilket bland annat innebar att han alltid såg till att hålla sig nykter. Hade man svårt att ta sig till mottagningen gjorde han hembesök. Till sin hjälp hade han två sjuksystrar (en i Bro och en i Brastad) och de flesta krämpor hanterades på plats. För att föda barn fick kvinnorna emellertid lov att ta sig in till sjukhuset i Lysekil.

Lite utanför stationssamhället låg Bro kyrka, som spelade en viktig roll i samhällslivet. Av invånarna var ett par hundra regelbundna kyrkobesökare och till julottan kom nästan alla. Oavsett familjens religiositet döptes också alla barn. Prästen hade oreglerad arbetstid och kunde bli kontaktad när som helst rörande frågor där han ansågs behövas. När någon blev sängliggande länge kunde prästen kallas till sjukbesök och han anlitades som rådgivare inför många av livets större beslut. En av systrarna minns att en äldre dam en gång konsulterade prästen innan hon lät ”dra in elektriskt”.

Vid kyrkan låg ålderdomshemmet och tre skolhus. Första och andra klass delade ett klassrum, tredje och fjärde ett och femte och sjätte ett. Trots att klasserna var sammanslagna blev det inte mer än kanske 20 elever i varje. Efter sjätte klass gick eleverna antingen vidare till en avslutande sjundeklass eller realskola inne i Lysekil. Att börja arbeta direkt efter folkskolan var ganska vanligt bland ungdomarna i Bro och okvalificerade jobb fanns det gott om.

Kvinnorna i Bro var i regel hemmafruar. Någon dagisverksamhet fanns inte och hushållsarbetet var krävande. Män ansågs oförmögna att sköta ett hushåll, vilket gjorde att ogifta herrar inte kunde bo själva. Antingen hade de hushållerska, eller så bodde de med sin mor eller syster. Ogifta kvinnor kunde däremot ha eget hem, vilket exempelvis gällde lärarinnorna på skolan.

De fyra ogifta systrarna Olsson levde tillsammans i sitt gamla föräldrahem. En av dem arbetade på ålderdomshemmet och en annan var hemmavid och skötte hushållet. De övriga två var sömmerskor och tog emot kunder i hemmet. Dit gick de flesta i byn när något nytt klädesplagg behövdes och när S gifte sig var det systrarna Olsson som sydde brudklänningen.

Finast i bygden var riksdagsmannen Ernst Staxäng och hans fru, som fick hedersplatsen vid alla större tillställningar. De hade tio barn och familjen hade en egen bänk i kyrkan, där ingen annan vågade sätta sig. Även prästens familj hade en egen kyrkbänk, längst fram intill predikstolen.

En annan framträdande personlighet i Bro var Aina. Hon hade inga egna barn, men ordnade fantastiska barnkalas. Att ordna julfester för barnen var vanligt, men Aina var duktig på lekar och socknens barn var överens om att hennes kalas var roligast.

Aina utgjorde ensam vad som skulle kunna kallas byns hemtjänst. Med cykel transporterade hon sig till hjälpbehövande hem och skötte diverse hushållsuppgifter. I regel handlade det då om att någon drabbats av tillfällig sjukdom. Exempelvis fick Aina rycka in och reda ut situationen när någon brutit benet. Ålderssvaga hamnade istället på ålderdomshemmet, som sköttes av Fattigvårdsstyrelsen. De flesta av åldringarna delade rum två och två, men verkade trivas bra med varandra. S och L minns att många av dem var ledsna när det blev beslutat att de skulle flytta till modernare lokaler med eget rum i Brastad.

Som samhälle var Bro lite isolerat. Järnvägen gick förbi och tågen stannade vid stationen, men resorna gick långsamt och stopp gjordes vid nästan varje mjölkpall. Att ta sig in till Göteborg tog flera timmar och var därför inget man gjorde ofta. Kontakterna utåt sköttes i stor utsträckning via brev. Posten levererades både vardagar och lördagar av samma brevbärare, i alla år. Om familjen gick ut placerades nyckeln fullt synlig ovanpå dörrkarmen, så att brevbäraren kunde gå in för att lämna posten i hallen. Om han istället dök upp vid en passande tidpunkt kunde det hända att han blev inbjuden på kaffe. Hur många koppar han drack under en vanlig arbetsdag förtäljer inte historien.

Under året ordnades gemensamma firanden vid flera högtider. Ingen av systrarna kan minnas något midsommarfirande, men valborg högtidlighölls med eldar, vårsånger och tal. Högerpartiet ordnade luciafester, som brukade locka deltagare av olika politiska färger. Luciafirande arrangerades även i skolan, där lucia röstades fram av eleverna själva. Om hösten, när böndernas sommararbete var över, hölls husförhör. Då samlades flera grannar hemma hos en familj, varpå prästen höll ett anförande och ställde frågor. Den som ville fick svara och stämningen var otvungen. Sammankomsten avslutades med att de församlade bjöds på kaffe med olika bakverk.

Skolavslutningarna var stora tilldragelser, då flaggan hissades och klassrummen dekorerades med blombuketter. Inför varje skolavslutning fick S och L nya klänningar och skor, som sedan blev finkläder under året. Först samlades familjerna i skolsalarna och föräldrarna fick lyssna på förhör. I regel hade eleverna fått lite förvarningar om vilka frågor som kunde tänkas dyka upp, så att det skulle gå bra. Sedan gick alla tillsammans till kyrkan för att avsluta skolåret med psalmsång.

Både S och L minns skolan som rolig, även om den nästan uteslutande bestod av traditionell katederundervisning. Bland ämnena som studerades ingick Välskrivning, Muntlig framställning, Hembygdskunskap och Kristendomskunskap. I fjärde klass försvann Hembygdskunskapen, medan Historia och Geografi tillkom. Flickorna hade syslöjd och pojkarna träslöjd, något annat kom inte på tal.

Detalj ur betygsbok. Att inte ha tillräckliga kläder var som synes ett giltigt skäl till skolfrånvaro.

Lärarna var respektingivande och tilltalades med ”fröken” och ”magistern”. De kunde vara stränga och dela ut örfilar, men S och L upplevde ändå att eleverna var trygga med dem. De första åren var skoldagarna korta och slutade ungefär klockan 12:30, sedan blev de längre och de äldsta eleverna slutade runt klockan 15. Även lördag var skoldag, men lite kortare och mer lättsam.

I skolan fick eleverna varje dag en enkel lunch i form av två dubbla smörgåsar: en av mjukt bröd och en av hårt. Till dessa dracks mjölk. Var och en tog med en tom mjölkflaska och placerade den i en korg i klassrummet på morgonen. Korgen hämtades sedan av en köksa och levererades tillbaka med fyllda mjölkflaskor och ostsmörgåsar lagom till lunch. Ibland var pålägget istället leverpastej eller korv, vilket uppfattades som extra festligt.

Kosthållningen i hemmet beskriver S och L som ganska trist. Torsk och falukorv var billigt och tillhörde vardagsmaten. Om somrarna blev det ofta stekt makrill. Till det åts potatis, kokta morötter och ärtor. Råa grönsaker förekom inte, utom möjligen någon gång när det var säsong. Om söndagarna tillagades stek. Efterrätter i någon form serverades varje dag, ibland bär med mjölk, ibland fruktkräm eller äppelsoppa. Till jul köptes en halv gris, som blev korv, sylta, köttfärs och lungmos. Julen var också den enda tiden på året då det fanns citrusfrukter. Om ett djur blev påkört togs köttet tillvara.

När andra världskriget rasade valde flera familjer i bygden att ta emot finska krigsbarn. Under 1950-talet kom istället ”Berlinbarn” från Tyskland för att få en stärkande vistelse på den svenska landsbygden. Likaså kunde det komma sommarbarn från Göteborg. S och L minns dessa barn som uppskattade lekkamrater. Vid ett par tillfällen tog familjen även emot flickor som omplacerades av Barnavårdsnämnden, då de inte riktigt uppförde sig som de skulle i sina egna hemmiljöer. Några större problem med dessa unga damer kan S och L dock inte erinra sig att det var.

En speciell händelse som de båda systrarna än idag minns var att kung Gustav VI Adolf vid ett tillfälle kom på eriksgata. Helt säkra på årtalet är de inte, men det kan ha varit 1953 eller 1954. Han anlände med tåget, helt utan livvakter, och togs emot av bland andra kyrkoherden och kommunalordföranden. Skolbarnen hade fått ledigt för att delta. Kungen hade på sig rock och hatt, som vilken man som helst vid denna tid. L, som inte var så gammal, blev förvånad över att han inte bar krona på huvudet och uttryckte besviket att han såg alldeles vanlig ut.

Kungen på eriksgata vid Brastads järnvägsstation. Privat foto.

Vid en tillbakablick med nutida ögon tycker S och L att 1950-talet var ett bra årtionde, som de vill beskriva som tryggt och idylliskt. Cyklarna hade inga lås, värderingarna i samhället var gemensamt gods och det fanns en stark tilltro mellan människor. Tillvarons orosmoln kom främst utifrån och rörde kalla kriget, atomvapen och Ungernrevolten 1956. Vissa saker har dock förändrats i positiv riktning och är bättre nu än då. Under 50-talet var traditionens makt ibland så stark att människors utveckling hindrades. Exempelvis började barn från arbetarhem i regel arbeta tidigt, även om de var studiebegåvade och hade kunnat läsa vidare.

En sak både S och L saknar idag är den utbredda framtidstro som fanns då. Idag, menar de, finns betydligt färre skäl att se framåt med hoppfullhet och de kan därför känna viss tacksamhet över att vara gamla.

Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”. Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.

2 reaktioner på ”Svenska bilder och berättelser, del 3: Livet i Bro på 1950-talet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s