Tänkvärt om kultur, del 63

Man förnimmer sig själv som uttryck och del av den folksjäl, som lever i det språk, ens fäder talat, i den litteratur, där den avslöjar sin traktan och sin art, i den rättsordning och det samhällsskick, som likt ett korallrev ständigt ombrusas av vattenbrynets sol och luft och skum, ehuru det sänker sina grundvalar ned i de mörka djup, dit ingen minnets stråle förmår tränga, den folksjäl, som lever i det säregna sätt att tänka, känna och vara, att reagera mot livet och tillvaron, som varje folk har som sin särskilda arvedel.

Torgny Segerstedt

Ordspråk och talesätt, del 30: Dra det längsta strået

Att dra det längsta strået är det samma som att avgå med segern eller få den mest lyckosamma positionen. Uttrycket bottnar i ett äldre sätt att dra lott, ”dra strå”, vilket användes till att avgöra vem som skulle vinna i en viss fråga. Proceduren gick till så att en av de berörda höll ett antal strån i handen, ett för varje person i lottdragningen. Ett av stråna skulle vara längre än de övriga, men stråna skulle hållas på ett sådant sätt att det inte gick att avgöra vilket som var längst. Var och en fick sedan dra ett strå och den som fick det längsta ansågs ha vunnit. Både seden och uttrycket kan spåras tillbaka till medeltiden.

I bildlig mening används uttrycket till att beskriva att någon hamnat i ett bättre läge än någon annan eller har fått fördelar som andra nekats. Uttrycket finns även som sin motsats – att dra det kortaste strået – vilket då beskriver den som har förlorat, exempelvis den som blivit ålagd att utföra en oangenäm syssla.

Tryckta källor:

Hellsing, Birgitta; Hellquist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stickdragning

Svenska folksagor, del 35: Titteliture

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Trots många förmaningar ville dottern aldrig syssla med arbete och nyttiga göromål, utan sprang ideligen omkring och nojsade i granngårdarna. Gumman försökte med alla möjliga medel: Hon stängde in flickan, hon skällde och hon tog ifrån henne söndagskläderna, men ingenting hjälpte. Till slut satte hon upp den lättjefulla dottern på taket med en spinnrock. Där skulle hon få lov att bli kvar, menade gumman, eftersom hon ändå aldrig skötte sig.

Bäst som flickan satt där och funderade på hur hon skulle kunna komma ner, kom kungen och hans hovmän ridande förbi. När han fick se flickan och spinnrocken på taket blev han mäkta förvånad. Han höll in sin häst och klev in i stugan för att fråga vad detta skulle betyda. Gumman blev så häpen över det fina främmandet att hon först inte visste vad hon skulle svara. Hon drog sig för att tala om sanningen för en så fin herre och kände att hon skulle behöva ta till en lögn för att inte skämma ut sig.

”Jo, nådige herre”, drog hon till, ”min dotter sitter på taket för att vara ifred medan hon spinner gull av ler och långhalm.”

Men det skulle gumman inte ha sagt, för nu ville kungen själv dra fördel av hennes märkliga förmåga.

”Kan hon verkligen spinna gull av ler och långhalm, som ni säger, så tar jag med henne hem”, sade han beslutsamt.

Gumman blev förskräckt och sade emot, men det hjälpte inte. Hon fick lov att ge med sig, och så fick flickan följa med till slottet. Gumman gruvade sig mycket över hur det skulle gå, men nu var hon i alla fall av med odågan. Dottern fick sköta sig bäst hon kunde.

Flickan blev väl mottagen på slottet, fick granna kläder, smycken och dyrbarheter, och så långt var ju allt bra. Men dagen därpå, innan kungen red ut på jakt, lät han bära upp ler och långhalm till flickans kammare och befallde henne att spinna vacker gulltråd, tills han kom hem. Flickan visste varken ut eller in. Hon som inte ens kunde spinna det simplaste blångarn, hur skulle hon kunna spinna gull av ler och långhalm? Hon snodde och snärjde, men hon lyckades inte ens få ihop en halmsnodd en gång, långt mindre en gulltråd. Tillslut blev hon så förtvivlad att hon brast ut i gråt.

Då hon grät som bittrast fick hon höra en röst bakom sig, som vänligt frågade:

”Varför är fröken så bedrövad?

Flickan vände sig förvånad om och fick se en liten ful gubbe stå och titta på henne. Hon svarade:

”Jo, jag må väl sörja och gråta mina modiga tårar. Kungen har befallt mig att spinna det här leret med långhalm till den finaste gulltråd före aftonen.”

”Jaså, ingen annat?”, sa gubben. ”Det kan jag nog hjälpa till med om fröken ber mig vackert.”

”Ja, kära ni, var så snäll och hjälp mig!”

Gubben gav henne ett par handskar och sade:

”Tag på de här, så går det. Men om tre dagar kommer jag igen, och kan fröken då inte säga mitt namn, så måste hon bli min hustru.”

Det tyckte flickan var hårt att höra, men det fanns ingen annan råd. Hon nickade sitt bifall till gubben, som genast försvann. Sedan tog hon på sig handskarna och slog sig ner vid spinnrocken. Snart var all leret och långhalmen spunna till den allra finaste gulltråd.

På kvällen, när kungen kom hem, gick han genast upp till flickan och hon lämnade honom en rulle med den vackraste gulltråd han någonsin sett. Kungen blev mycket glad häröver och gav henne flera dyrbara gåvor till belöning. Flickan tackade varmt och gladde sig åt dyrbarheterna, men riktigt glad kunde hon ändå inte bli, för hon tänkte på det löfte hon varit tvungen att ge till den fule lille gubben. Och hur i all världen skulle hon få reda på hans namn? Hon frågade alla hon såg, men ingen kunde lämna något besked. Ingen hade ens sett eller hört talas om en sådan gubbe.

Dagen därpå for kungen åter på jakt. Innan han red ut lät han bära upp dubbelt så mycket ler och långhalm som dagen förut. Han befallde henne att till kvällen spinna två rullar gulltråd därav. Flickan tog på sig handskarna, och när kungen kom hem var gulltråden färdig. Kungen tackade så gott och gav henne ännu dyrbarare gåvor än dagen förut. Men flickan kunde inte bli glad, för hon tänkte på den fule gubben och löftet han fått. Hur skulle hon kunna få veta hans namn? Hon fortsatte att fråga alla hon mötte, men ingen visste det ringaste besked därom.

Tredje dagen for kungen åter ut på jakt. Men innan han for lät han bära upp ännu mer ler och långhalm på flickans kammare och befallde henne att spinna tre rullar gulltråd därav. Flickan tog på sig handskarna, och när kungen kom hem var de tre rullarna färdigspunna. Kungen tackade henne och gav henne och gav henne ännu dyrbarare gåvor. Men den här gången kunde flickan inte alls bli glad. Hon mindes vad hon hade lovat den fule gubben och den här natten skulle han komma och hämta sin brud. Om hon bara visste hans namn! Men hur skulle hon kunna få reda på det? Hon frågade visserligen alla hon träffade, men ingen visste något besked.

Som flickan var välskapt och fager och dessutom visat prov på en ovanlig konstfärdighet, var kungen mycket vänlig mot henne. Då han märkte hur sorgsen hon var försökte han förströ henne med berättelser och äventyr som han själv varit med om eller som han hört av andra. Flickan lyssnade bara förstrött, för hon hade svårt att tänka på något annat än att hon snart skulle bli bortförd som brud. Men så plötsligt berättade han något som fick flickan att lyssna:

”Idag mötte jag i skogen en stygg liten gubbe. Han hoppade framför mig på vägen, skrattade av glädje och sjöng: ‘Fröken sitter i buren och gråter, för att hon inte vet vad jag heter. Titteliture, så heter jag. Titteliture, så heter jag.'”

Då flickan fick höra detta blev hon genast glad igen, för nu visste hon gubbens namn. När han sent på kvällen, som avtalat var, kom upp på hennes kammare, sprang hon emot honom, glatt sjungande:

”Titteliture, så heter du. Titteliture, så heter du.”

När gubben fick höra detta försvann han utan ett ord, lika plötsligt som han hade kommit, och flickan såg honom aldrig mer. Hon blev kvar i slottet och hade det bra på alla sätt och vis. Ja, det finns nog de som säger att hon till slut blivit självaste kungens gemål. Men om det gått henne så väl är inte gott att veta.

Nordisk folktro, del 34: Kloka gummor och gubbar

”De kloka” var en benämning på personer som i det gamla bondesamhället anlitades för att bota sjukdomar och få goda råd. De ansågs besitta särskilda särskilda kunskaper inom läkekonst och kände till mer om hemliga krafter än vanliga människor. Ibland kallades de ”visgubar” eller ”kuckelgummor”.

Kloka gummor och gubbar hade en särskild roll i samhällslivet när tillgången till medicinsk kunskap och utbildning var låg. Människor var då hänvisade till självlärda och trollkunniga för att få hjälp med sina krämpor. I många fall hade de kloka samlat på sig visst medicinskt kunnande eller blivit upplärda av släktingar, så att de kunde göra verklig nytta när någon drabbats av skada eller sjukdom. Ett exempel är de jordemödrar som tillkallades för att hjälpa till vid förlossningar. Gränsen till svartkonst var dock otydlig och många baserade sin praktik på trollformler och vidskepelse. Rent kvacksalveri var det dock inte frågan om; de kloka tog sin uppgift på allvar och skapade huskurer och ritualer som de själva trodde var verksamma. De kunde tillverka läkemedel av sådant de hämtade i naturen, lämna särskilda föreskrifter eller förse kunderna med amuletter som skulle skydda mot onda angrepp. Ibland ordinerades patienterna sand som skrapats av kyrkgolvet eller silver ur nattvardskalken, för att kristendomen skulle driva bort sjukdomen. Det hände att de kloka skrev ner sina recept och trollformler i böcker, som de sedan lät gå i arv. Det var dock viktigt att inte låta vem som helst titta i dem; om personer som saknade den rätta gåvan läste böckerna förlorade formlerna sin kraft.

 

Att komma en piga sig till att hava kär

Ta toppen av en fjäder när du dränker en höna
och ha den på dig tills du sätter den i kjolen
bakpå den piga dig älska skall

och säg orden tre gånger:
Mig ska du älska och ingen annan

Exempel på kärleksmagi ur en trolldomsbok

De kloka var ofta väl ansedda, men de behandlades med skräckblandad respekt, eftersom de ansågs ha makten att använda sina kunskaper även i onda syften. Under 16- och 1700-talet fanns stränga lagar mot trolldom, som slog hårt mot de kloka och bidrog till att de misstänkliggjordes. På 1670-talet dömdes den kloke gubben Johan Eriksson i Knutby till gatlopp för vidskepelse. Brita Biörn på Gotland dömdes vid två tillfällen till fängelsestraff, eftersom hon ihärdigt hävdade att hon lärt sig läkekonst i underjorden. De kloka löpte också särskild risk att bli misstänkta under trolldomsprocesserna.

Oftast var de kloka kvinnor och i många fall ansågs de ha fått sina särskilda gåvor av Gud. Om andra berättades spektakulära sägner som skulle förklara hur de fått tillgång till sina ovanliga krafter. Inte sällan påstods att den kloka hade fångat och förtärt en vitorm. Om de kloka hade något handikapp, som puckelrygg eller ett förkrympt ben, sågs det som ett tecken på att de valts ut till att få den särskilda förmågan.

Ibland kunde kloka gummor och gubbar bli kända för sin skicklighet, så att deras rykte spreds långt utanför de egna hemtrakterna. I vissa fall lockade de till sig patienter och kunder från stora delar av landet. Exempel på sådana omtalade kloka gummor är Sparlösagumman, Stina i Karshult och Göta-Lena. Den kloke gubben Sven i Bragnum lär till och med ha anlitats av det ryska hovet och blivit rikligt belönad av kejsarinnan Katarina II.

Under 1900-talets första hälft avtog seden att söka upp kloka gummor och gubbar, vilket framför allt berodde på att den vidskepliga tron avklingade och skolmedicinen blev mer tillgänglig.

Kungabackagumman

Kungsbackagumman Brita Lena Andersson (1824-1904) var en mycket välkänd klok gumma under sin levnad. Hon föddes 1824 i Fjärås utanför Kungsbacka som dotter till ett fattigt par, men blev tidigt föräldralös och fick tjäna som piga. I 16-årsåldern började hon utöva läkekonst och gjorde det med sådan framgång att ryktet om hennes färdigheter spreds över hela riket. Hennes specialitet var att dra leder rätt och spjälka ben, men hon var även duktig på att behandla hudåkommor. Delar av hennes praktik skulle än idag betraktas som medicinskt korrekt, medan andra byggde på vidskepelse. Som exempel på det senare kan nämnas att hon kunde ge sina patienter påsar med örter att hänga om halsen för att dra ut det onda ur kroppen. Hon samlade också jord från kyrkogårdar om nätterna för att använda i sina recept.

Brita Lena var mycket mån om sina patienter och ansträngde sig till det yttersta för att dela ut mediciner och goda råd till alla som efterfrågade hennes tjänster. Hon kunde ta emot upp emot 50 patienter per dag. När allt fler Göteborgsbor sökte upp henne började hon åka till Göteborg ett par dagar i veckan för att möta behoven. Hon lämnade också råd brevledes till personer som skrev till henne med särskilda frågor.

Om Brita Lena har ofta sagts att hon anlitades av både kungligheter och läkare. Enligt en sägen ska hon ha botat en kung från besvärliga löss genom att be honom svepa in sig i en nytagen oxhud, men vilken kung det rört sig om är osagt.

De medicinska metoder Brita Lena praktiserade var inte alltid okontroversiella, men att hon var uppskattad råder det inga tvivel om. Hon avbildades på fotografier och flera visor skrevs till hennes ära. Den dag hon dog ska det ha inträffat ett jordskalv i Halland, vilket av många tolkades som att jorden skälvde när kraften lämnade hennes kropp.

 

Visan om Kungsbackagumman

Melodi: Vid vassen av stranden

I fattiga Halland vid Kungsbackafjorden
den läkande kvinnan har slutat sitt lopp
som afvände döden
och hejdade pinan
och gaf åt de sjuka
och lidande hopp,
som kunde utaf jordens många rötter
får salvorna till händer, ben och fötter,
hon kunde dem hela, hon kunde dem läka,
dem som voro kranka
allt uti sin kropp

Ej kunderna bjödos i skimrande salar
att bikta sin nöd på en turkisk divan,
men den som är glad,
då han litet betalar
kan nog vara nöjd
med en stol utaf gran.
Hon såg ej alls studerad ut i minen,
på granna flaskor kom ej medicinen,
nej, vanliga burkar med hemliga salfvor
som själf hon tillagat
till billiga pris.

Ej bordena täcktes af blixtrande kvifvar
ej blänkande bilor på väggarne hang.
Af dödintrumenter
som känslorna lifvar
man kunde ej höra
den fasande klang.
Nej, hon tog i med mjuka, lena fingrar
och så att fruktan hos den sjuke skingrar.
Det tröstande talet som lindrade kvalet
förlikna jag ville
med fåglarnes sång.

Bedårande damer i frasande kjolar
och väldiga herrar med klocka och päls
och fattiga pojkar
på Kungsbacka stolar satt neder
bland damerna
jungfrurna ställs.
Ja, hvem kan räkna alla dessa bårar
och hvem kan tälja talet af de tårar
som ej blifvit ljutna som ej blifvit lidna
och all denna fröjd
hos sin nästa beredd.

Fotnot: Bilden visar oljemålningen Hos kloka gumman av Jakob Kulle från 1875.

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co.

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

http://runeberg.org/hvar8dag/12/0622.html

skbl.se – Brita Lena Andersson (Kungsbackagumman)

https://sverigesradio.se/artikel/4133939

Britta Lena Andersson – Wikipedia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kloka_gummor_och_gubbar

Kulturhistoriska sevärdheter, del 51: Galtströms bruk

20200720_155756

I Galtström söder om Sundsvall finns lämningarna av en imponerande industrimiljö, vars historia sträcker sig över flera hundra år. Vid Armsjöån grundade industrimannen Magnus Blix 1673 Galtströms bruk, som då var det första järnbruket i Medelpad. Bruket kom även att bli landskapets största och skeppade vissa år över 100 ton stångjärn till Stockholm.

Runt bruket växte ett litet samhälle upp, med arbetarbostäder, järnväg och kyrka. Brukssamhället hade en egen präst, som även tjänstgjorde som lärare. Under 1800-talets senare hälft bodde runt 300 personer på bruket, fördelade på ett 80-tal hushåll.

1916 lades verksamheten ner och ett par år senare stängdes den tillhörande sågen. Miljön lämnades emellertid intakt och har i modern tid genomgått renoveringar i syfte värna de historiska värdena. Idag anses Galtströms bruk vara en av våra mest välbevarade bruksmiljöer.

För dagens besökare är det kanske storskaligheten som gör störst intryck. Den monumentala masugnen med gigantiska järnbeslag går inte att missa. Även rostugnen, där malmen förbereddes, har sådana proportioner att allt i omgivningen krymps.

20200720_155943

Bland de bevarade bruksbyggnaderna finns (förutom de väldiga ugnarna) smedja, gjuteri, bagarstuga, brukskontor och herrgård. Galtströms kapell, som byggdes 1680, var Norrlands första brukskyrka. Än idag är den aktiv och en populär plats för bröllop och dop. Järnvägen med loket Loke, som tidigare transporterat både malm och timmer, bjuder nu besökande turister på utfärder.

Galtströms bruk ägs och förvaltas av Svenska Cellulosa Aktiebolaget. 1995 blev bruket byggnadsminnesförklarat och är nu ett av Medelpads största turistmål. Sommartid arrangeras dagliga visningar. På området finns café och restaurang och i den gamla bagarstugan nere vid vattnet går det att köpa vedugnsbakat bröd.

Tryckta källor:

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://www.sca.com/sv/om-oss/Detta-ar-sca/vara-verksamheter/galtstroms-bruk/

Galtströms bruk – Ett stycke fin historia i ovanligt skön miljö

http://guide.visitsundsvall.se/sv/se-gora/258082/galtstr%C3%B6ms-bruk/detaljer

https://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/besoksmal/kulturmiljoer/galtstroms-bruk.html

Information har även inhämtats vid besök på Galtströms bruk.

Vilken kulturs ”förrädiska mansroll” talar du om, Mona Sahlin?

Hej Mona Sahlin!

Jag såg i Aftonbladet att du hade valt att skriva en artikel där du kritiserar Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen blivit en belastning för Sverige. Du kallar hans konstaterande för ”sataniskt”, samtidigt som du hävdar att problemen istället bottnar i ” den förrädiska mansrollen”. Du påtalar att det i huvudsak är män som utövar kriminalitet och framställer kvinnornas situation som integrationsmässigt oproblematisk. Utöver detta riktar du ilska mot att Kristersson talar om invandring som helhet, vilket du anser gör att alla invandrare blir ”en grupp med påskrivna negativa effekter”.

Jag måste erkänna att jag uppfattade din artikel som väldigt förvirrande att läsa. Den lämnar så stora luckor att jag har svårt att hitta en logisk tråd att följa. Att männen står för större delen av all kriminalitet vet vi förvisso, men tack vare siffror framtagna av Brå vet vi också att majoriteten av alla brott i Sverige begås av personer med utländsk bakgrund. Det ser helt enkelt inte ut som att det är den jante-betonade och jämställdhetsmarinerade svenska mansrollen som gjort att dödsskjutningar, bilbränder och sprängdåd skjutit i höjden. Och om det bara handlade om mansrollen i största allmänhet så borde vi väl ha sett samma brottsutveckling i våra nordiska grannländer, vilket inte är fallet. Är det inte dags att fundera över varför?

En nylig undersökning förstärkte den ovan beskrivna bilden genom att påvisa att 60% av alla våldtäkter begås av personer med utländsk härkomst. Är det då de svenska manliga normerna som är det stora problemet, eller finns det anledning att misstänka att en mer repressiv kvinnosyn kan spela roll här? Finns det skäl att tro att om man tycker att en kvinna får skylla sig själv om hon går ut utan heltäckande klädsel, så påverkar det tröskeln mot att förgripa sig på kvinnor? Jag utgår ifrån att även en socialdemokrat inser att det blir lite väl magstarkt att skylla på de omtalade socioekonomiska faktorerna när man talar om våldtäkter, men om du inte håller med så kan vi diskutera den saken också.

Kristersson lämnade flera exempel på vilka samhällsproblem hans uttalande åsyftade, men du väljer att inte bemöta dem alla. Jag antar att inte ens du kan förneka att trångboddhet blir en av följderna när människor tas in utifrån till ett land där majoriteten av kommunerna har bostadsbrist. Men utöver detta nämnde han även hedersproblematik. Där spelar självklart manliga normer in, det kan jag skriva under på. Men, återigen, vilken kulturs manliga normer talar vi om? Är det Per, Olle och Jonas som kräver att hustrun ska bära slöja när hon går till affären och hotar att döda sina döttrar om de skaffar pojkvän?

Det är lätt att konstatera att den mansroll som bidrar till Sveriges problem inte har sitt främsta fäste bland de svenska männen, utan i andra kulturkretsar. Därmed kan vi också konstatera att Ulf Kristersson har rätt. Att du, Mona Sahlin, sedan anklagar Kristersson för att generalisera på ett sätt som drabbar oskyldiga, samtidigt som du själv pekar ut hela manligheten är väl bara ett tecken på de skygglappar du tvingas bära för att kunna driva ditt narrativ.

Dessutom, Mona Sahlin, när du antyder att den kvinnliga integrationen är välfungerande, vad grundar du dig då på? Eftersom jag sedan länge har märkt att landets ledande skikt sprider förvanskade bilder av migrationens konsekvenser, så har jag följt all statistik jag kommit över på området de senaste åren. Jag har inte sett några siffror som styrker att integrationen på kvinnosidan skulle kunna kallas lyckad. Visa siffrorna som säger att kvinnor inte bidrar till den etniskt präglade arbetslöshet Sverige belastas av. Lägg fram statistiken som visar att kvinnor fullföljer sin SFI-utbildning och inte är en framträdande del av den grupp som huvudsakligen försörjer sig på bidrag. För så länge du inte tillhandahåller underlag, så kommer jag – och säkert många med mig – tro att du ägnar dig åt förvanskningar av precis samma sort som när Löfven talar om ”kompetensregn” samtidigt som statistiken visar på en hög andel lågutbildade.

Vad din debattartikel illustrerar, Mona Sahlin, är att det parti du tillhör aldrig kommer att kunna lösa de problem som nu hotar att slita Sverige i stycken. Medan gängkriminaliteteten briserar, arbetslösheten når rekordnivåer och situationen i utanförskapsområdena blir allt mer ohanterlig kommer socialdemokraterna att fokusera på ”mansrollen”.

Jag kan inte annat än tacka för att du avslöjar er inkompetens och bristande verklighetsförankring med sådan tydlighet.

Tänkvärt om kultur, del 62

Bland det viktigaste vi kan göra idag för att skydda vår kulturhistoria är att vägra bli okunniga. Genom att ta del av vårt svenska kulturarv bygger vi upp mentala skyddsvallar mot dess förstörelse. När vi berättar för våra vänner om en kulturhistorisk bok vi läst eller lägger upp en bild på Facebook av gravfältet vi besökt bidrar vi till att kulturarvet blir synligt, att det tillmäts betydelse och blir en del av våra liv. Därmed hjälper vi det att leva kvar. Det vi ser och förstår kan vi lättare försvara. Först när vi inser någots värde kan vi med trovärdighet höja rösten för dess bevarande.