Svenska sägner, del 7: Jätten från Skalunda

Runt om i vårt land kan man se så kallade ”jättekast” i form av stora flyttblock, som inlandsisen transporterat ut på fältmarker. Våra förfäder tänkte sig att det var stenar som jättar kastat mot kyrktorn för att få tyst på kyrkklockorna. Enligt en sägen ska det i Skalunda utanför Lidköping ha funnits en jätte som led ovanligt svårt av klockklangen och aldrig lyckades pricka rätt med sin stenkastning. Skalundajätten valde till slut att lämna fastlandet och bosätta sig på en ö i havet för att få frid.

Enligt legenden råkade en båt en dag i sådan sjönöd att den tvingades lägga till vid jättens ö och ombord på båten fanns en besättningsman (eller möjligen två, här går olika versioner isär) från Skalunda. När denne strövade omkring på ön råkade han på jätten, som hade levt ett långt liv och blivit gammal och grå. Dessutom var han nästan helt blind och gjorde inte så mycket annat än att sitta och värma sig vid sin eld. Kanske hade åldern också gjort honom sentimental, för när han fick höra att det kommit besök från hans forna hemtrakter fick han tårar i ögonen. Rörd sträckte han fram handen mot skeppsmannen och sa: ”Räck mig din näve, så jag får känna om det alltjämt finns varmt blo hemma i Västergötland.”

Den stackars mannen ville ogärna ta jätten i hand och såg sig snabbt omkring för att hitta en lösning. Vid brasan fick han se en gödselgrep, som jätten nyttjade som eldgaffel. Den var placerad med änden inne i elden och var så het att den glödde, men mannen fattade tag i handtaget och räckte fram spetsarna mot jätten för att hälsa. Jätten klämde åt så att järnet rann mellan hans fingrar och kunde så märka att västgötarna ännu var vid god vigör. Han förhörde sig noga om tillståndet i Skalunda och efterfrågade särskilt information om en jättemö, som han haft ett gott öga till. Innan de skiljdes åt gav han mannen ett påkostat bälte med guldbrodyr och bad honom att ta med det till jättekvinnan i fråga.

När besättningsmannen kommit hem sökte han upp jättekvinnan för att överlämna gåvan. Hon verkade dock bli mer misstänksam än glad och gick iväg med bältet till en närliggande ek. Där spände hon bältet runt stammen och i samma stund rycktes hela trädet upp med rötterna, varpå det for iväg genom luften i riktning mot jättens ö.

Den stackars jätten fick således inte det kvinnliga sällskap han trånade efter, men kanske fann hann tröst i att han fick fin ved till sin eld. Om han fortfarande lever kvar på sin ö förtäljer inte historien.

Jätten från Skalunda blev med tiden så omtalad att han gavs plats i Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (bilden överst) och än idag lever berättelsen om honom kvar i hans hemtrakter. Ett stort hål i marken finns fortfarande kvar efter den uppslitna eken. Även andra spår av jättarnas aktiviteter går att se i området. Den smala landtungan Hindens rev, som sträcker sig som en remsa ut i Vänern, ska vara resultatet av att jättarna försökt bygga en överfart över vattnet. Vid bygget ska några jättekärringar ha tappat det byggmaterial de bar i sina förkläden, så att det bildades stora högar i landskapet. Därför går det nu att beskåda ovanliga och underliga kullar i närheten av Vänerns stränder.

Fotnot: Bilden överst visar hur jätten från Skalunda skildras i Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. På den nedre bilden ses Skalunda hög, som enligt sägnen skapats av jättarnas aktiviteter. I verkligheten är det en gravhög från 600-talet.

Tryckta källor:

Lagerlöf, Selma (1907), Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Albert Bonniers förlag

Swahn, Jan-Öyvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror: livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers

Otryckta källor:

https://www.hembygd.se/rackeby/page/13425

https://sv.wikipedia.org/wiki/Skalunda

Information har även inhämtats vid besök i Skalunda.


2 reaktioner på ”Svenska sägner, del 7: Jätten från Skalunda

  1. Västergötlands amatörhistoriker har inte vunnit något större gehör hos Riksantikvarieämbetet. Men jag vill minnas att Dag Stålsjö skrev att det finns hundra outforskade gravhögar bara i Västergötland. Om det är sant så är det oerhört spännande!

    Gillad av 1 person

  2. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s