Lasse i berget – berättelsen om en okuvlig människa

Den som besöker berget Kinnekulle i Västergötland har möjlighet att ta del av ett säreget kulturminne på dess sydsida. Här lät en man på 1800-talet bygga sig en enkel bostad genom att stapla upp en vägg av sten under ett utskjutande klippblock. Under sin livstid blev han omtalad som ”Lasse i berget” och ibland har han kallats ”Sveriges sista grottmänniska”. Hans livshistoria avspeglar på många sätt den tid han levde i, men är även ett fascinerande vittnesbörd om en människa som vägrade kompromissa med sina åsikter och aldrig lät sig knäckas av överheten.

”Lasse i berget” hette egentligen Lars Eriksson och föddes 1828 i en fattig backstuga utanför Husaby vid Kinnekulles fot. I sin ungdom arbetade han som dräng på olika gårdar och som kalkbrännare. Han trivdes dock inte med fasta anställningar och blev sällan långvarig. Bäst verkade han må av att vandra runt i skogarna med sin bössa. Skinnen som blev resultatet av hans jakt garvade han själv och sålde inne i Skara och Lidköping.

Emellanåt försvann Lasse helt från Husaby och höll sig borta i långa perioder. Vad han då gjorde är inte helt klarlagt. Det sägs att han tog arbete på annat håll, bland annat i Norrlandsskogarna. Ett tag tjänstgjorde han vid ett artilleriregemente i Stockholm och skröt sedan om att han fått träffa Karl XV.

Lasse var något av en enstöring och hans umgänge var litet, men 1860, vid 32 års ålder, gifte han sig oväntat med Inga Andersdotter från Björsäter. Inga kom sedan att väcka beundran i bygden för sitt tålamod med den egensinnige maken och hans nycker. Inom loppet av sju år fick makarna fem barn, men bara tre överlevde till vuxen ålder.

Lasse och Inga försökte etablera sig som torpare i Hangelösa, men några svåra missväxtår satte stopp för planerna. Istället flyttade de in till Husaby, där de fick hyra en stuga av en släkting. Lasse försökte försörja familjen med tillfälliga arbeten, men inkomsterna var små och de levde mycket knapert. Någon gång på 1880-talet, när barnen redan hade hunnit flytta hemifrån, fick Lasse och Inga besked om att de var tvungna att lämna sitt hyrda hem. Att hyra nytt boende visade sig omöjligt, eftersom Lasse var omtalad för sin envetenhet och vassa tunga. De båda makarna riskerade att bli hemlösa och hamna på fattigstugan.

Vid denna tid började Lasse försvinna upp i skogen om dagarna. Vad han hade för sig vägrade han berätta och Inga ställde inte alltför många frågor. När han en dag lät montera ner hennes käraste ägodel, vävstolen, och ta med sig delarna var dock måttet rågat. Inga beslutade sig för att smyga efter Lasse och fick då se att han hade murat upp en stenstuga under ett utskjutande klippblock. Väggar och tak utgjordes delvis av berget. Av vävstolen hade han gjort dörrpost och fönsterkarmar.

Stugan som Lasse byggt var murad av kalksten direkt mot bergväggen. Taket bestod av klipputsprånget och några stenshällar som vilade på väggarna. Inuti fanns två små rum med en murad eldstad i varje. Invändigt hade Lasse fodrat med brädor som skydd mot den värsta fukten och på brädorna hade han fäst tidningspapper som tapet. Golvet bestod av lösa plankor och berget skymtade fram under de enkla möblerna. Förutom en säng och en soffa fanns bord, två stolar, ett 1700-talsskåp och en liten pall vid spisen. Så mycket mer fanns det inte plats för.

När det blev tid att flytta försvann Lasse och Inga från Husaby utan att byborna förstod vart de hade tagit vägen. Efter en tid hittades grottstugan av några barn och ryktet om den olagliga bostaden spred sig sedan snabbt. Lasse försvarade dock sitt hem med järnhand och använde sin bössa till att skrämma iväg ovälkomna besökare. Trots att Lasse inte ägde marken fick stugan därför vara kvar. Det var nog lugnast så.

I grottstugan kom sedan tiden att stå stilla. Ett hundratal meter bort passerade järnvägen, men vid sidan av det framväxande industrisamhället fortsatte Lasse och Inga att leva ett enkelt liv. De hämtade vad de behövde från skog och mark och lät sig inte hindras av förordningar som hotade deras försörjning. Lasse var passionerat jaktintresserad och skaffade kött till hushållet genom tjuvjakt. Sina bössor tillverkade han själv och till dem gjorde han eget hagel. Hans jaktskicklighet var så imponerande att det gick rykten om att det fanns trolldom i bössorna. Men han kunde även fläta korgar, vilket han gjorde för att dryga ut kassan. Inga ägnade sig istället åt odling. Utanför grottan planterade hon bärbuskar och nedanför berget ordnade hon små odlingslotter för potatis och grönsaker. Någon ny vävstol fick hon aldrig, men grevinnan Hamilton på herrgården Blomberg skänkte henne en fottrampad symaskin. Med den sydde Inga förkläden och arbetskläder, som hon sedan sålde i bygden. Delar av inkomsterna deponerade hon hos en väninna – de skulle sparas, så att Inga kunde få en hederlig begravning.

Lasse och Inga kom att bo i sin grotta i närmare 30 år. Under en tid bodde även barnbarnet Gerda inhyst hos dem i de trånga rummen. 1908 blev emellertid Inga sjuk och fick hämtas till ett mer hälsosamt boende i fattigstugan. Kort därefter dog hon. Påföljande år började Lasse verka trött och svag. Han drabbades också av en svår förkylning, som inte ville släppa. Trots det vägrade han att låta sig flyttas från grottan. I februari 1910 var hans hälsoläge så dåligt att fattigvårdsstyrelsen ingrep. Under stora protester fördes Lasse till fattighuset, där han sedan avled i april, vid 81 års ålder.

Efter Lasses död plundrades grottan och vandaliserades av personer som av olika skäl hade haft svårt att tolerera Lasse. Rutor slogs sönder och väggarna revs ner, så att endast stenhögar återstod av hemmet. På 1940-talet restes emellertid väggarna igen av personer som känt Lasse och ville vårda hans minne. Därefter har grottstugan tillvaratagits som kulturminne och genomgått flera renoveringar för att bevaras.

Lasse skulle kunna beskrivas som ett original och en vildmarksmänniska. Genom vittnesmål från hans samtid vet vi att han var självrådig och envis. Han ville vara fri från grevar och baroner och gick inte ur vägen för någon. Dessutom var han stor i munnen och hade alltid svar på tal. Hans okonventionella livsval stack i ögonen på somliga och han samlade på sig många fiender, men det fanns också personer som beundrade hans mod och stöttade honom. Fattig var han hela livet, men genom sin obändighet och uppfinningsrikedom lyckades han ändå uppnå den självständighet han önskade. Historierna om Lasse och Inga lever än idag kvar i trakterna runt Kinnekulle och de har ofta fått figurera i bygdespel. Makarnas grav i Husaby är borta, men en minnessten finns rest över dem.

Lasses grotta har med tiden blivit omtalad och lockar varje år nyfikna turister till platsen. Vad Lasse själv skulle ha tyckt om han fått veta att hans hus nu betraktas som en sevärdhet och finns listat som kulturminne på länsstyrelsens hemsida är svårt att veta. Hans personlighet fortsätter emellertid att fascinera och många har känt sig manade att föra vidare berättelsen om Lasses och Ingas förunderliga liv. Deras öde har skildrats i en bok av Einar Björe och 2016 gjordes en film baserad på deras livshistoria i regi av John Tornblad.

Fotnot: Bilden överst är hämtad från en av de skyltar som står uppställda vid Lasses grotta och visar hur den såg ut när den var bebodd. Det nedre fotografiet visar grottan i dagsläget.

Filmen om Lasse visas just nu på svtplay och går att se fram till 2021-07-31:

https://www.svtplay.se/video/31519310/tjuvjagaren

Mer att läsa om Lasse och Inga finns på nedanstående länkar:

https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/besoksmal/kulturmiljoer/lasse-i-bergets-grotta.html

https://slakthistoria.se/livet-forr/livsode/de-bodde-i-en-grotta-pa-kinnekulle

https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/produkter/lasses-grotta/