Svenska folksagor, del 35: Titteliture

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Trots många förmaningar ville dottern aldrig syssla med arbete och nyttiga göromål, utan sprang ideligen omkring och nojsade i granngårdarna. Gumman försökte med alla möjliga medel: Hon stängde in flickan, hon skällde och hon tog ifrån henne söndagskläderna, men ingenting hjälpte. Till slut satte hon upp den lättjefulla dottern på taket med en spinnrock. Där skulle hon få lov att bli kvar, menade gumman, eftersom hon ändå aldrig skötte sig.

Bäst som flickan satt där och funderade på hur hon skulle kunna komma ner, kom kungen och hans hovmän ridande förbi. När han fick se flickan och spinnrocken på taket blev han mäkta förvånad. Han höll in sin häst och klev in i stugan för att fråga vad detta skulle betyda. Gumman blev så häpen över det fina främmandet att hon först inte visste vad hon skulle svara. Hon drog sig för att tala om sanningen för en så fin herre och kände att hon skulle behöva ta till en lögn för att inte skämma ut sig.

”Jo, nådige herre”, drog hon till, ”min dotter sitter på taket för att vara ifred medan hon spinner gull av ler och långhalm.”

Men det skulle gumman inte ha sagt, för nu ville kungen själv dra fördel av hennes märkliga förmåga.

”Kan hon verkligen spinna gull av ler och långhalm, som ni säger, så tar jag med henne hem”, sade han beslutsamt.

Gumman blev förskräckt och sade emot, men det hjälpte inte. Hon fick lov att ge med sig, och så fick flickan följa med till slottet. Gumman gruvade sig mycket över hur det skulle gå, men nu var hon i alla fall av med odågan. Dottern fick sköta sig bäst hon kunde.

Flickan blev väl mottagen på slottet, fick granna kläder, smycken och dyrbarheter, och så långt var ju allt bra. Men dagen därpå, innan kungen red ut på jakt, lät han bära upp ler och långhalm till flickans kammare och befallde henne att spinna vacker gulltråd, tills han kom hem. Flickan visste varken ut eller in. Hon som inte ens kunde spinna det simplaste blångarn, hur skulle hon kunna spinna gull av ler och långhalm? Hon snodde och snärjde, men hon lyckades inte ens få ihop en halmsnodd en gång, långt mindre en gulltråd. Tillslut blev hon så förtvivlad att hon brast ut i gråt.

Då hon grät som bittrast fick hon höra en röst bakom sig, som vänligt frågade:

”Varför är fröken så bedrövad?

Flickan vände sig förvånad om och fick se en liten ful gubbe stå och titta på henne. Hon svarade:

”Jo, jag må väl sörja och gråta mina modiga tårar. Kungen har befallt mig att spinna det här leret med långhalm till den finaste gulltråd före aftonen.”

”Jaså, ingen annat?”, sa gubben. ”Det kan jag nog hjälpa till med om fröken ber mig vackert.”

”Ja, kära ni, var så snäll och hjälp mig!”

Gubben gav henne ett par handskar och sade:

”Tag på de här, så går det. Men om tre dagar kommer jag igen, och kan fröken då inte säga mitt namn, så måste hon bli min hustru.”

Det tyckte flickan var hårt att höra, men det fanns ingen annan råd. Hon nickade sitt bifall till gubben, som genast försvann. Sedan tog hon på sig handskarna och slog sig ner vid spinnrocken. Snart var all leret och långhalmen spunna till den allra finaste gulltråd.

På kvällen, när kungen kom hem, gick han genast upp till flickan och hon lämnade honom en rulle med den vackraste gulltråd han någonsin sett. Kungen blev mycket glad häröver och gav henne flera dyrbara gåvor till belöning. Flickan tackade varmt och gladde sig åt dyrbarheterna, men riktigt glad kunde hon ändå inte bli, för hon tänkte på det löfte hon varit tvungen att ge till den fule lille gubben. Och hur i all världen skulle hon få reda på hans namn? Hon frågade alla hon såg, men ingen kunde lämna något besked. Ingen hade ens sett eller hört talas om en sådan gubbe.

Dagen därpå for kungen åter på jakt. Innan han red ut lät han bära upp dubbelt så mycket ler och långhalm som dagen förut. Han befallde henne att till kvällen spinna två rullar gulltråd därav. Flickan tog på sig handskarna, och när kungen kom hem var gulltråden färdig. Kungen tackade så gott och gav henne ännu dyrbarare gåvor än dagen förut. Men flickan kunde inte bli glad, för hon tänkte på den fule gubben och löftet han fått. Hur skulle hon kunna få veta hans namn? Hon fortsatte att fråga alla hon mötte, men ingen visste det ringaste besked därom.

Tredje dagen for kungen åter ut på jakt. Men innan han for lät han bära upp ännu mer ler och långhalm på flickans kammare och befallde henne att spinna tre rullar gulltråd därav. Flickan tog på sig handskarna, och när kungen kom hem var de tre rullarna färdigspunna. Kungen tackade henne och gav henne och gav henne ännu dyrbarare gåvor. Men den här gången kunde flickan inte alls bli glad. Hon mindes vad hon hade lovat den fule gubben och den här natten skulle han komma och hämta sin brud. Om hon bara visste hans namn! Men hur skulle hon kunna få reda på det? Hon frågade visserligen alla hon träffade, men ingen visste något besked.

Som flickan var välskapt och fager och dessutom visat prov på en ovanlig konstfärdighet, var kungen mycket vänlig mot henne. Då han märkte hur sorgsen hon var försökte han förströ henne med berättelser och äventyr som han själv varit med om eller som han hört av andra. Flickan lyssnade bara förstrött, för hon hade svårt att tänka på något annat än att hon snart skulle bli bortförd som brud. Men så plötsligt berättade han något som fick flickan att lyssna:

”Idag mötte jag i skogen en stygg liten gubbe. Han hoppade framför mig på vägen, skrattade av glädje och sjöng: ‘Fröken sitter i buren och gråter, för att hon inte vet vad jag heter. Titteliture, så heter jag. Titteliture, så heter jag.'”

Då flickan fick höra detta blev hon genast glad igen, för nu visste hon gubbens namn. När han sent på kvällen, som avtalat var, kom upp på hennes kammare, sprang hon emot honom, glatt sjungande:

”Titteliture, så heter du. Titteliture, så heter du.”

När gubben fick höra detta försvann han utan ett ord, lika plötsligt som han hade kommit, och flickan såg honom aldrig mer. Hon blev kvar i slottet och hade det bra på alla sätt och vis. Ja, det finns nog de som säger att hon till slut blivit självaste kungens gemål. Men om det gått henne så väl är inte gott att veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s