Svenska folksagor, del 35: Titteliture

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en gumma, som levde med sin enda dotter i en liten stuga. Trots många förmaningar ville dottern aldrig ägna sig åt arbete och nyttiga göromål, utan sprang ideligen omkring och nojsade i granngårdarna. Gumman försökte styra henne med alla möjliga medel: Hon stängde in flickan, hon skällde och hon tog ifrån henne söndagskläderna, men ingenting hjälpte. Till slut satte hon upp den lättjefulla dottern på taket med en spinnrock, så att hon inget annat kunde göra än att spinna. Där skulle hon få bli kvar, menade gumman, eftersom hon ändå aldrig skötte sig.

Bäst som flickan satt där och funderade på hur hon skulle kunna ta sig ner, kom kungen och hans hovmän ridande. När han fick se flickan och spinnrocken på taket blev han mäkta förvånad och undrade vad som stod på. Han höll in sin häst och klev in i stugan för att fråga varför flickan satt på taket. Gumman blev så häpen över det fina främmandet att hon först inte visste vad hon skulle svara. Hon drog sig för att tala om sanningen för en så fin herre och kände att hon skulle behöva ta till en lögn för att inte skämma ut sig.

”Jo, nådige herre”, drog hon till, ”min dotter sitter på taket för att vara ifred medan hon spinner. Om hon bara får spinna i lugn och ro kan hon göra guldtråd av ler och långhalm.”

Men det skulle gumman inte ha sagt, för nu blev kungen intresserad och ville själv dra fördel av flickans märkliga förmåga.

”Kan hon verkligen spinna guld av ler och långhalm, som ni säger, så tar jag med henne hem”, sade han beslutsamt. ”Då ska hon få spinna guldtråd åt mitt hov och jag ska ge henne de finaste gåvor i belöning.”

Gumman blev förskräckt och sade emot, men det hjälpte inte. Hon fick lov att ge med sig, och så blev flickan tvungen att följa med till slottet. Gumman gruvade sig mycket över hur det skulle gå, tröstade sig med att hon i alla fall var av med odågan. Dottern fick sköta sig bäst hon kunde, när hon nu hamnat i en sådan sits.

Flickan blev väl mottagen på slottet. Hon fick en kammare att bo i och granna kläder att ta på sig, och så långt var ju allt bra. Men dagen därpå, innan kungen red ut på jakt, lät han bära upp ler och långhalm till flickans kammare och befallde henne att spinna en vacker guldtråd, tills han kom hem. Flickan visste varken ut eller in och förstod inte vad hon skulle ta sig till. Hon som inte ens kunde spinna det simplaste blångarn, hur skulle hon kunna spinna guld av ler och långhalm? Hon snodde och snärjde, men hon lyckades inte få ihop en halmsnodd en gång. Tillslut blev hon så förtvivlad att hon brast ut i gråt.

Då hon grät som bittrast fick hon plötsligt höra en röst bakom sig, som vänligt frågade:

”Varför är fröken så bedrövad?

Flickan vände sig förvånad om och fick då se en liten ful gubbe stå och titta på henne. Hur han kommit in i rummet hade hon inte märkt. Hon svarade:

”Jo, jag må väl sörja och gråta mina ledsna tårar. Kungen har befallt mig att spinna ler och långhalm till den finaste guldtråd före aftonen.”

”Jaså, ingen annat?”, sa gubben. ”Det kan jag nog hjälpa till med om fröken ber mig vackert.”

”Ja, kära ni, var så snäll och hjälp mig!”

Gubben gav henne ett par fina handskar, som verkade vara sydda av det finaste silke, och sade:

”Tag på de här, så går det. Men om tre dagar kommer jag igen, och kan fröken då inte säga mitt namn, så måste hon bli min hustru.”

Det tyckte flickan var hårt att höra, men det fanns ingen annan råd. Hon nickade sitt ja till gubben, som genast försvann. Sedan tog hon på sig handskarna och slog sig ner vid spinnrocken. Till sin förvåning märkte hon då att leret och långhalmen formade sig till den finaste guldtråd i hennes händer. Snart var allt färdigspunnet.

På kvällen, när kungen kom hem, gick han genast upp till flickan för att se om hon hade lyckats utföra sin uppgift. Hon lämnade honom då en rulle med den vackraste guldtråd han någonsin sett. Över detta blev kungen mycket nöjd och gav henne flera dyrbara gåvor till belöning. Flickan tackade varmt och gladde sig åt dyrbarheterna, men riktigt glad kunde hon ändå inte känna sig, för hon tänkte löftet hon varit tvungen att ge till den fule lille gubben. Och hur i all världen skulle hon få reda på hans namn? Hon frågade alla hon såg, men ingen kunde lämna något besked. Ingen hade ens sett eller hört talas om en sådan gubbe.

Dagen därpå for kungen åter på jakt. Innan han red ut lät han bära upp dubbelt så mycket ler och långhalm som dagen innan till flickans kammare och befallde henne att spinna två rullar guldtråd till kvällen. Flickan tog på sig handskarna, och när kungen kom hem var guldtråden färdig. Kungen tackade så gott och gav henne ännu dyrbarare gåvor. Men flickan kunde inte bli glad, för hon tänkte på den fule gubben och löftet han fått. Hur skulle hon kunna få veta hans namn? Hon fortsatte att fråga alla hon mötte, men ingen kunde ge henne något svar.

Tredje dagen for kungen åter ut på jakt. Men innan han for lät han bära upp ännu mer ler och långhalm på flickans kammare och befallde henne att spinna tre rullar guldtråd före kvällen. Flickan tog på sig handskarna, och när kungen kom hem var de tre rullarna färdigspunna. Kungen tackade henne och gav ännu dyrbarare gåvor. Men den här gången kunde flickan inte alls bli glad, utan lät tårarna rulla nerför kinderna. Hon mindes vad hon hade lovat den fule gubben och den här natten skulle han komma och hämta henne till brud. Om hon bara visste hans namn skulle hon kunna rädda sig, men hur skulle hon få reda på det? Hon hade ju frågat alla hon mött, men ingen visste något.

Som flickan var fager och blid och dessutom hade visat prov på en ovanlig konstfärdighet, var kungen mycket vänlig mot henne. Då han märkte hur sorgsen hon var försökte han förströ henne med berättelser och äventyr som han själv varit med om. Flickan lyssnade bara förstrött, för hon hade svårt att tänka på något annat än att hon snart skulle bli bortförd som brud. Men så plötsligt berättade han något som fick henne att lyssna:

”Idag mötte jag i skogen en stygg liten gubbe”, sade kungen. Han hoppade framför mig på vägen, skrattade av glädje och sjöng: ‘Fröken sitter i buren och gråter, för att hon inte vet vad jag heter. Titteliture, så heter jag. Titteliture, så heter jag.'”

Då flickan fick höra detta ljusnade hennes sinne igen, för nu förstod hon att hon hade fått reda på gubbens namn. När han sent på kvällen, som avtalat var, kom upp på hennes kammare, sprang hon emot honom, glatt sjungande:

”Titteliture, så heter du. Titteliture, så heter du.”

När gubben fick höra detta blev han mörk i synen och försvann utan ett ord, lika plötsligt som han hade kommit, och flickan såg honom aldrig mer. Hon blev kvar i slottet och hade det bra på alla sätt och vis i alla sina dagar. Ja, det finns de som säger att hon till slut blivit självaste kungens gemål. Men om det gått henne så väl är inte gott att veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s