När normerna förändras, del 68: Det nya normala

För några år sedan hade ett dubbelmord varit jättestort – nu upplever jag att det ses som mer av en vanlig händelse. (kammaråklagare Maria Hävermark)

Rapporter om fotbollsträningar som ställs in av rädsla för att ungdomarna ska råka illa ut på väg till eller från träning. Föräldrar som accepterat att deras barn bär skyddsväst. Barn som inte får leka ute. Det är några bilder av ett Sverige där skjutningar blivit en del av vardagsbilden. (journalist Fredrik Sjöshult)

Tre skjutningar och två döda under samma kväll – nyhetsrapporteringen om skjutningarna rullar på men de politiska reaktionerna uteblir. (journalist Katrin Krantz)

Ribban har höjts, så är det. Nu räcker det inte med ett dubbelmord för att vi ska reagera. När två barn skadades reagerade vi men vad krävs nästa gång? Ett spädbarn? Eller fem skjutna? (kriminolog Manne Gerell)

Människors rädsla och otrygghet dominerar numera samhällsdebatten. Sverige har blivit ett europeiskt undantag där polisen tycks stå maktlös när unga män skjuter med automatvapen, tonårspojkar kastar handgranater och oskyldiga dödas. (kriminalreporter Lasse Wierup)

Man blir lite orolig, men tyvärr är man van. (Person bosatt i Biskopsgården kommenterar en skottlossning i GP)

Jag såg Mikael Damberg i Agenda i går. Jag misstror inte hans intentioner. Men det är uppenbart att regeringen kört fast. Bara timmar efter hans framträdande har det skjutits på fyra platser i Stockholm. (Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell)

Den ökningen som Sverige uppvisar går inte att observera någon annanstans i Europa. (Klara Hradilova Selin, utredare på Brå angående antalet skjutningar i Sverige)

Sveriges huvudstadsregion går inte längre att känna igen. (finansregionråd Irene Svenonius angående gängvåldet i Stockholm)

Anställda inom sjukvården riskerar att drabbas av diverse hälsoproblem efter att beskådat följderna av otaliga avrättningar, skjutvapenvåld, syraattacker samt sprängningar. (Krönikör Henrik Johansson i Dagens Medicin)

I aldrig tidigare skådad omfattning har vi sett skjutningar och grov brottslighet så öppet i vår stad. (Mikael Oscarsson i Upsala Nya Tidning)

Men det känns som att det sker var och varannan dag. Människor som kommer hit är bekymrade och har ett stort behov av att prata. (Petra Söderberg, volontäransvarig i Gottsunda kyrka angående skjutningar i området)

Det kommer hela tiden nya mord, mordförsök och sprängningar att prioritera mellan. Att få ihop ett helt utredningsteam till varje grovt våldsbrott går inte i dag, för vi räcker inte till. (kriminalkommissarie Fredrik Gårdare)

Sverige i topp med dödsskjutningar i Europa (rubrik i Svenska Dagbladet maj 2021)

Var och varannan dag hör vi om skottlossningar. (programledare Anna Hedenmo i Agenda)

Vi sitter i skiten och kommer inte att bli av med gängen. (Sociolog Maria Wallin)

Risken är betydande att Sverige har förändrats permanent. Det är inte säkert att våra utsatta områden kan förvandlas till blomstrande närförorter. Vad säger att de inte snarare utvecklas till favelor? (journalist Per Gudmundson)

Gott betyg för Kulturminnet

Just nu läser du en av Sveriges fem bästa bloggar om kultur och historia, i alla fall enligt Top Blog Areas rankning.

Motiveringen till Kulturminnets fina placering lyder:

Kulturminnet är en blogg om kultur och kulturhistoria som ger dig minnen, berättelser och kulturmärken från svensk historia. Det är en unik blogg på så sätt att den går på djupet och berättar i detalj om svenska kulturminnen. Här finns en riktig skatt för den som vill fördjupa sig i svensk historia. Dessutom får du en hel del boktips och vägledning till ytterligare forskande i ämnet.

Det är, måste jag säga, en beskrivning som förpliktigar och jag får nog kämpa för att leva upp till den. Men jag lovar förstås att jag ska fortsätta göra mitt allra bästa.

Ett tack till alla som vårdat det kyrkliga kulturarvet i sommar

Under sommaren gjorde jag och min make en längre resa med bil i Sverige. Främst ville vi ta del av naturen i vårt lands nordliga delar, men vi passade också på att besöka ett antal kulturhistoriskt intressanta platser. Inte minst stannade vi vid ett flertal vackra och ålderstigna kyrkor.

Tillgängligheten i de olika kyrkorna varierade. Ibland möttes vi av låsta portar, larm och stängda grindar på ett sätt som förvånade oss, framför allt när det handlade om kyrkor som måste sägas vara av allmänt intresse. Men det fanns också kyrkor som välkomnade besökare och där engagerade människor på olika sätt mötte upp. På flera håll fanns arrangemang som vittnade om omsorg. Många av kyrkorna omgavs av välskötta kyrkogårdar med sådan ordning och blomsterprakt att de nästan liknade parkmiljöer. De allra flesta erbjöd små häften med information om kyrkans historia och några hade inspelad audioguide till hjälp för besökaren. Ibland fanns guider på plats för att berätta och svara på frågor. Inte minst fick vi i Kumla kyrkby en fin rundvisning av en kvinna med stor kärlek till Albertus Pictors vackra målningar. Där fick vi också ett föredömligt häfte, som presenterade alla kyrkor i Sala kommun. Det ska vi spara och använda oss av vid fler tillfällen.

I Frösö kyrka blev vi visade runt av en ung man med imponerande kunskaper om den lokala kyrkohistorien. Han delade med sig av sitt kunnande med stor berättarglädje, vilket gjorde vårt besök extra minnesvärt. Ett flertal andra kyrkor hölls öppna som ”vägkyrkor” med hjälp av av personer som vaktade och serverade kaffe.

Till alla er som under sommaren varit engagerade i att på olika sätt tillgängliggöra det kyrkliga kulturarvet vill jag nu rikta ett varmt tack. Tack för att ni gjorde det möjligt för oss ta del av den historia och de fantastiska skatter som ryms i våra många kyrkorum. Jag hoppas att ni fortsätter lika oförtröttligt och inspirerar fler till att göra samma sak. Ert arbete är viktigt i en tid då vårt kulturarv riskerar att glömmas och blekna bort på ett sådant sätt att vi tappar förståelsen för dess värde. Utan er hade ännu fler portar varit låsta och en ännu större del av vår historia undangömd. När allt fler kyrkor, av olika skäl, hålls stängda är ni en positiv kraft som verkar i motsatt riktning.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 53: Bodens fästning

Utanför Boden i Norrbotten finns lämningarna efter en av de mest påkostade militära fästningar som byggts i Sverige. Fästningen konstruerades i början av 1900-talet och bestod av ett flertal fort i områdets berg. Syftet med den väldiga anläggningen var att skydda naturtillgångarna i landets nordligaste delar, inte minst järnmalmsfyndigheter och vattenkraft. Att Boden blivit en knutpunkt för järnvägen bidrog till beslutet. Den militära närvaron skulle dessutom förhindra att invaderande trupper kunde avancera och fästningen kom därför att kallas ”låset i norr”. Den befarade fienden var vid fästningens tillkomst Ryssland, vars välde sträckte sig fram till den svenska gränsen efter att tsar Alexander I hade erövrat Finland 1808.

Bodens fästning började byggas 1901 och kom slutligen att utgöras av fem artillerifort insprängda i varsitt berg (Rödberget, Södra Åberget, Gammelängsberget, Mjösjöberget och Degerberget). Samtliga byggdes enligt samma grundplan och var försedda med pansartorn med kanoner. Runt forten skapades stormgravar och terrängen utanför bearbetades, så att fienden inte skulle kunna gömma sig eller söka skydd i sänkor.

De fem forten konstruerades genom sprängningar in i bergen, så att ett nätverk av gångar och bergrum formades för militärens verksamheter. Från de omgivande stormgravarna löpte tunnlar in till fortens kärna, där rum sprängdes ut för sovsalar, kök, stridsledning och förråd. Stora delar av arbetet fick av praktiska skäl utföras med enkla metoder. Borrningen av spränghål gjordes för hand och bortforslingen av sprängsten skedde med skottkärra och hästdragna vagnar. Tyngre transporter genomfördes vintertid, då snö och is kunde nyttjas som väglag. Delar till pansarkupolerna, som vardera vägde tiotals ton, drogs upp på hästdragna slädar. 1909 var fästningen redo att användas.

Under fästningens aktiva tid tjänstgjorde runt 500 soldater i varje fort. Forten fungerade som egna samhällen och utformades så att de som arbetade där skulle klara sig längre perioder utan kontakt med omvärlden. Invändigt fanns vatten- och avloppsanläggningar, bränslelager, proviantförråd och sjukvårdsavdelning. Under 1910-talet elektrifierades fästningarna och centralvärme från pannrum installerades.

Sovsal i Rödbergsfortet. Lägg märke till innertaket av plåt med tillhörande stuprännor, som skulle förhindra att fukt från berget droppade ner på de sovande.

Under sin aktiva tid tillhörde Bodens fästning Sveriges viktigaste militära hemligheter. Hela Boden-området var klassat som militärt skyddsområde, dit utländska medborgare inte hade tillträde. Efter att spionen Stig Bergling under 1970-talet avslöjat information om fästningens utformning till Sovjetunionen fick forten delvis fick byggas om för att garantera säkerheten.

Fästningen kom att fungera som militäranläggning i närmare ett sekel. Den behövde aldrig användas i krig, men måste ändå sägas ha fyllt flera syften. Första världskriget underströk fästningens betydelse i orostider och kanske var det fästningens avskräckande effekter som gjorde att Tyskland under andra världskriget avstod från att försöka erövra de åtråvärda lappländska malmfälten. Efter andra världskriget fanns planer på att lägga ner verksamheten, men fästningens förmåga att motstå kärnvapenattacker gjorde att den bevarades under kalla kriget. Degerbergsfortet kom också att användas som förvaringsplats för delar av Sveriges guldreserv i 40 år.

1978 blev det nödvändigt att ta Mjösjöfortet ur bruk på grund av sprickbildningar i berget. Den ändrade världspolitiska situationen i kombination med militärteknikens utveckling gjorde att beslut fattades om nedläggning av Södra Åbergsfortet, Gammelängsfortet och Degerbergsfortet 1992. Rödbergsfortet hölls aktivt i ytterligare några år och var således det sista som togs ur bruk. 1998 utgick det ur krigsorganisationen och verksamheten lades ner två år senare. All inredning och utrustning lämnades emellertid kvar och fortet öppnades för allmänheten som historisk sevärdhet.

Rödbergsfortet är idag klassat som byggnadsminne och förvaltas av Statens fastighetsverk. Tack vare den intakta miljön erbjuder fortet en unik möjlighet att ta del av ett betydelsefullt stycke svensk militärhistoria. Den utvändiga miljön, som går att utforska på egen hand, är en imponerande syn med bevarade kanontorn, djupa stormgravar och hisnande utsikt över omgivningarna. För att verkligen uppskatta anläggningen och få en bild av den tidigare verksamheten rekommenderas dock en guidad rundvandring i fästningen. Biljetter säljs i det gamla marketenteriet på bergets topp, som nås via en slingrande serpentinväg.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia. En guide till historiska upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

https://www.smha.se/museer/rodbergsfortet/

https://www.bodeninswedishlapland.se/se-gora/rodbergsfortet/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bodens_f%C3%A4stning

Information har även inhämtats vid besök på Rödbergsfortet.

När Ragnarök ska handla om klimatförändringar

Alldeles innan coronapandemin bröt ut hade jag och en väninna bokat biljetter på Göteborgsoperan för att se La bohème. Det blev det förstås inget av.

Sedan dess har vi tålmodigt väntat på att nya möjligheter ska öppna sig och när vi nu såg att operan sätter upp Wagners Ragnarök bestämde vi oss för att göra slag i saken. Ragnarök är visserligen sista delen i en tetralogi, men med lite förberedelse kände vi att det skulle gå bra. Att föreställningen dessutom är närmare sex timmar lång gjorde den än mer lockande; ett opera-maraton med motiv hämtade ur den nordiska mytologin måste trots allt vara en riktigt mäktig upplevelse. Vi letade upp lämpliga datum i kalendern och kom överens om att min väninna skulle bevaka biljettsläppet andra september.

Dagen efter gick jag in för att läsa lite mer om föreställningen på Göteborgsoperans hemsida – varpå alla förväntningar genast sjönk till botten.

”Tiden rinner vidare i Stephen Langridges iscensättning av Wagners värld, nu en dystopi. Rhenfloden är förorenad, klimatförändringarna tvingar människor på flykt och det ligger en desperation i den allt varmare luften. Nornorna väver sin ödestråd på vilken världens framtid vilar, men den slits sönder. Nu väntar kaos.”

Suck. Och suck igen.

Varför detta?

Allt jag önskade var en genuin upplevelse av ett klassiskt verk. Jag ville uppleva Wagners opera så som den en gång skrevs, givetvis färgad av regissörens konstnärliga visioner, men ändå sann mot sitt original. Men idag duger det förstås inte att bjuda på en konstnärlig iscensättning. Nej, kulturarvet ska politiseras och publiken fostras.

Den nordiska mytologins ragnarök handlar inte om klimatförändringar och det gör inte Wagners opera heller. Vilka har egentligen intresse av den sortens omtolkning och förvanskning? Människor som vill frossa i sin klimatångest? Kulturarbetare som inte känner sig tillräckligt viktiga när de förmedlar kultur?

Jag har mötts av ett politiserat kulturarv alldeles för många gånger de senaste åren. Jag har gått på historiska museer som försökt uppfostra mig i genusteori och tittat på barnteater som vävt in både Me Too-kampanjen och Trumpföraktet i sitt budskap; jag har beundrat klassiska konstverk som plötsligt förklarats vara farligt nationalistiska och jag har lyssnat på guider som i vild anakronism blandat in dagens migrationspolitik i vikingatiden. Och jag har tröttnat.

Snälla, låt mig få ta del av konsten som den är, utan pekpinnar och värdegrundsdemagogi.

Sex timmar av miljöpropaganda orkar jag inte med. Det blir ingen Ragnarök för mig. Inte denna gång.

Tänkvärt om kultur, del 65

I Tyskland gruppvåldtas två kvinnor varje dag och förövarna är ofta utrikes födda, särskilt från Afghanistan. I Sverige har vi tyvärr haft svårt att prata om hur kultur kan påverka sexualbrottsstatistiken – och därmed missat hur akut det är att jobba med värderingar bland unga utrikes födda män.

– Carolin Dahlman

Dahlmans artikel går att läsa i sin helhet här.

Surströmming

Surströmmingen är en omdiskuterad del av det svenska köket och åsikterna om den är vitt skilda. Odiskutabelt är emellertid att Norden har en mycket lång tradition av fiskfermentering. De äldsta kända arkeologiska resterna i världen av en fiskfermenteringsanläggning är 9000 år gamla och har hittats i Norje Sunnansund i södra Sverige. De som nu väljer att uppmärksamma surströmmingspremiären kan således se sig som bärare av en mattradition med mycket djupa rötter.

Tillagningsprocessen av surströmming innebär att fisken läggs i kar med stark saltlake i ett par dygn för att sedan förvaras i en svagare saltlake under några veckor. Där genomgår strömmingen en jäsningsprocess, under vilken den bearbetas av de egna vävnadsenzymerna. Korrekt behandlat blir fiskköttet mört och har en mild smak. Mest karakteristisk är emellertid lukten, som är skarp av syror från jäsningen.

Surströmmingen har sannolikt mycket gamla anor, men om dess mer moderna version finns flera teorier. Kanske var den speciella tillagningen den ångermanländska fiskarbefolkningens sätt att bevara fiskköttet och samtidigt pigga upp en enformig strömmingsdiet. Enligt andra teorier blev surströmmingen vanlig under 1500-talet, då det rådde saltbrist i Sverige, så att fisk kom att saltas in med mindre salt än vanligt.

I regel betraktas Höga Kusten som surströmmingens hem och många vill hävda att Ulvön är dess ursprungsort. Där fanns i flera hundra år Norrlands största fiskeläge och Ulvö Gamla Salteri var först med att förpacka surströmming i plåtburkar för storskalig leverans till konsumenter över hela landet. Än idag äger den industriella tillverkningen av surströmming rum vid Höga kusten. Den strömming som fiskas där anses vara precis lagom fet för att ge det bästa resultatet.

Ett vanligt sätt att äta surströmming är i form av en ”klämma”. Klämman görs av två smörade skivor hårt tunnbröd, mellan vilka surströmming kläms ihop tillsammans med skivad eller mosad mandelpotatis. Ibland förses klämman med smakförhöjande tillbehör, som lök, gräddfil, tomat eller dill. Om tunnbrödet är mjukt kallas anrättningen ibland för stut. Vanliga drycker till surströmmingen är öl, svagdricka, must eller mjölk. Snaps förekommer också, men många experter anser att brännvin kan bedöva smaklökarna och förta surströmmingens arom.

Från 1940 fram till 1998 var surströmmingspremiären reglerad i lag och förlagd till tredje torsdagen i augusti. Anledningen var att myndigheterna ville försäkra sig om att den saluförda surströmmingen var mogen. Lagstiftningen är nu upphävd, men av traditionsskäl upprätthålls och uppmärksammas surströmmingspremiären av både konsumenter och tillverkare.

Sammanfattningsvis kan man säga att surströmmingen har fyllt olika funktioner genom den svenska historien. Det som en gång var fattigmansmat i bondesamhället är idag festmat, som äts vid speciella tillfällen. Surströmmingens roll som delikatess är visserligen kontroversiell, men maträtten måste ändå sägas vara en svensk specialitet. Särskilda band har surströmmingen till Norrland, där den ibland anses utgöra en del av den regionala identiteten.

 

Sagt om surströmming

Surströmmingen spisas blott av den invigde – su naturelle, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses som en läckerhet af utsöktaste slag, men kalasmat blir den dock aldrig, såvida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa.

– Kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl (1809-1897) i boken Kokkonsten som vetenskap och konst

 

Tryckta källor:

Mokvist, Åke (1984), Svenska folkfester, ICA-förlaget

Thaning, Ove (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

 

Otryckta källor:

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/surstrommingspremiaren

http://smakasverige.jordbruksverket.se/produkter/produktarkiv/surstromming.413.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Surstr%C3%B6mming

Information har även inhämtats vid ett besök på Nordiska museet, där fotografiet ovan är taget.

När hedersvåldsförövarna talar ut

Sällan blir vår egen kultur så tydlig som när den ställs i kontrast mot andra. Nedanstående citat har hämtats ur en intervjustudie med personer som dömts för hedersrelaterad brottslighet. Samtliga intervjuade är utlandsfödda och beskriver tankemönster som bottnar i andra kulturers värderingar. Ändå har de mycket att säga oss om den svenska kulturen – och kan kanske hjälpa oss att uppskatta den.

”Varje person som kommer till Sverige så får man ju höra det här liksom vem styr prioritetsordningen. Att i Sverige alltså så går ju följande prioritering: Först så är det då barn, sen så prioriteras kvinnan efter barn och sen prioriterar man hunden och sen, till slut mannen.”

”En tolvåring ska inte gå runt med en bikini, ska inte sminka sig, ska inte gå med kjol. Förstår du? Det här blir för mycket.”

”Heder är ju det viktigaste i hela ens liv. Speciellt där vi kommer ifrån.”

”För mig, brottet är för stort, jag menar jag har orsakat någons död, det kan jag förstå att det är straffbart, men man borde ta andra omständigheter också.”

”Ni vet ju att jag dömts för hedersmord men först och främst vill jag säga att jag är inte kriminell.”

”Enligt hedern och om det är familjens heder, så är det kvinnan som mördas.”

”Enligt min mening och min religion är det förbjudet att ha sexuellt umgänge innan gifte.”

”Man kan inte låta bli om det handlar om någons heder … Hade jag inte gjort det, jag hade skämts alltså. Det hade varit lika bra för mig att jag hade dött.”

”Jag erkänner att jag begick misstag. Jag erkänner trots alla omständigheter, trots allt som
[målsägande] gjorde mot mig, med att behandlade mig illa och tvingade mig till det jag gjorde.”

”Vi blev ju matad med det här grejen att du ska försvara din heder, du ska försvara din syster, din heder, din mamma
… I skolan. Man blir ju matad sen man är ju ett år … Jag har fortfarande svårt att släppa taget om sånt. Men man vet aldrig. Jag kanske förändras imorgon eller kanske inte. … Jag kanske blir en helt annan människa.”

”Om jag var statsminister, de ska bli stenade eller hängas.”

”[hon] har tillgång till egna pengar, till eget kort och har ett eget liv och är fri att göra vad hon vill … vilka känslor ska det vara kvar mot någon annan?”

”Hon brukar inte ta så mycket ansvar i hemlandet men här blev det plötsligt att allt ansvar ligger på henne. … Och lagarna här i Sverige begränsar vårt inflytande över familjen. Och barnen utnyttjar alla lagar i Sverige för att utmana oss.”

”Jag lägger 90 procent av ansvaret på det som hände mig, till myndigheterna egentligen.”

Läs mer:

https://www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/publikationer/forskningsrapporter/heder-fanns-ju-i-familjen-men-vi-var-inte-extrema-i-det/

Ibland är andra kulturer svåra att förstå

De senaste veckorna har en häpen och förfärad värld sett hur den ena afghanska staden efter den andra fallit i talibanernas händer. 70 000 väpnade talibaner har utan svårighet besegrat den mångdubbelt större afghanska armén, som dessutom utrustats med vapen och ammunition för hisnande 85 miljarder dollar. Faktum är att den afghanska armén, liksom den afghanska regeringen, verkar ha lagt ner vapnen väldigt snabbt och inte bjudit något större motstånd.

Hur kunde det ske? Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg är förbryllad.

– Det vi har sett de senaste veckorna var en politiskt och militär kollaps som skedde snabbare än vi kunnat förutse. Trots våra omfattande investeringar och uppoffringar över två decennier var kollapsen snabb och plötslig, konstaterade han vid en presskonferens idag.

Nu fylls tidningarna av försök att tolka situationen och teorierna om talibanernas märkligt smidiga maktövertagande haglar. Flera av de förklaringar som presenterats äger nog sin riktighet, men själv vill jag bidra med ytterligare en: kulturfaktorn.

För en västerländskt sinnad människa med en modern västerländsk rättsuppfattning kan det nog tyckas märkligt att det finns länder och kulturer där ett islamistiskt samhälle med fundamentalistiska värderingar ses som önskvärt. Men det finns undersökningar som talar för att det är just vad det afghanska folket vill ha.

Några av de mest talade siffrorna går att hitta i denna artikel från PEW Research Center 2017. Den som scrollar sig ner en bit i texten finner ett diagram som visar hur stor andel av muslimer i olika länder som önskar att sharialagar görs till nationell lagstiftning. Siffrorna varierar mycket. Exempelvis tycker 29% av de tillfrågade libaneserna att det vore önskvärt, medan 84% svarar samma sak i Pakistan. Ett land sticker dock ut på ett häpnadsväckande sätt: i Afghanistan svarar ofattbara 99% att de vill ha sharialagar.

Kanske är det här en av de bidragande orsakerna till talibanernas snabba avancemang. Motståndet kanske inte riktigt fanns. Talibanerna kanske erbjuder något som väldigt många afghaner önskar sig. Det som i västvärldens ögon upplevs som en veritabel katastrof kanske inte ses som fullt lika katastrofalt av den afghanska majoriteten.

Afghanistan kommer nu att få en regim som präglas av religiös fundamentalism. Kvinnorna kommer att fråntas grundläggande demokratiska rättigheter, småflickor kommer att giftas bort, homosexuella kommer att kastas utför stup, äktenskapsbrytare kommer att stenas och den som uttrycker sig vanvördigt om islam kommer att hängas. Och uppenbarligen är det väldigt många människor i Afghanistan som vill ha det så.

Svårt att förstå ur ett västerländskt kulturperpektiv, javisst, men kanske inte alls lika obegripligt i en annan kultursfär.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/artikel/nato-en-tragedi-att-afghanistan-kollapsade-sa-snabbt

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/analys-valplanerad-strategi-bakom-talibanernas-seger-i-afghanistan

Svensk allmogekultur, del 14: Livsträd och vårdträd

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Det var fordom vanligt att man planterade att träd vid en persons födelse, och när detta träd visade tecken till svaghet, fick man göra sig själf beredd. En gumma från Norrland berättade för Eva Wigström: ”I Norrland bruka vi plantera en telning eller kvist, när ett barn födes, och kalla vi detta träd för lifsträdet, och däraf tages varsel för barnets lif. Jag kände en ung flicka, som hade ett mycket lofvande lifsträd. Men plötsligt började det vissna i kronan. ‘Ja, nu lider det också för mig’, sa flickan. Och säkert är, att hon och hennes lifsträd dogo samtidigt.” En skånsk gumma meddelade E. Wigström ”att när ett träd går ut i ens trädgård, dör någon i ens släkt”. Fordom hade man å gårdsplanen träd, som skulle sinnebilda släkten, och så länge denna bibehöll gården, frodades trädet, men när släkten dog ut eller gården såldes, torkade trädet bort. Att hugga ner ett sådant ”vårdträd” ansågs bringa olycka åt släkten särskildt åt gårdens ägare. Fordom afbildade man döden som en man, hvilken skar af ens lifsträd. Trädens och människornas födelse, utveckling och död ha sedan mycket lång tid tillbaka i folktron jämförts med hvarandra.