Takmålningarna i Suntaks gamla kyrka har börjat renoveras

Den västgötska landsbygden, där jag är bosatt, är begåvad med ett stort antal vackra och kulturhistoriskt värdefulla landsortskyrkor. En av dem är Suntaks gamla kyrka utanför Falköping, som daterats till 1100-talet och innehåller en riklig mängd vägg- och takmålningar från sen medeltid respektive 1700-tal. Dit har jag och maken gjort avstickare vid flera tillfällen i hopp om att någon gång få ta del av den ålderdomliga interiören, men porten har varje gång varit låst. Det är förstås tråkigt, men ändå förståeligt att en så speciell byggnad i dagens läge måste skyddas från skadegörelse.

För ett par dagar sedan gjorde vi ett nytt försök när vi ändå befann oss i närområdet och den här gången hade vi turen med oss. Vi anlände precis när en konservator höll på att packa ihop sina redskap efter att ha arbetat med en målning ovanför läktaren. Hon förklarade att hon hade fäst tillbaka färgflagor som varit på väg att lossna och försiktigt fyllt ut mellanrum som inte gick att återställa på annat sätt. Nu lyste takets skildring av yttersta domen skarpt och klart ovanför de skeva bänkraderna, ungefär som den en gång måste ha gjort när den var ny.

I kyrktaket finns fler vackra bilder och målade dekorationer, men i nuläget saknas ekonomi att låta återställa dem på samma sätt. Konservatorn hoppades emellertid få återkomma vid ett annat tillfälle för att återge större delar av kyrktaket samma glans. Låt oss hoppas att det blir ganska snart och att det sedan ordnas möjligheter att hålla kyrkan öppen, så att fler får ta del av dess speciella atmosfär.

Tänkvärt om kultur, del 64

Det är inte lätt att vara svensk idag. Det är inte kul att i realtid beskåda sitt land, sin kultur, sina traditioner bokstavligen mals ner och kryddas med de beskaste av kryddorna från de mest dysfunktionella kulturella inslagen från från när och fjärran.

– Arash Vatankhah

Vatankhas artikel finns att läsa i sin helhet här.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 52: Fatmomakke

När Norrland kristnades uppstod på flera håll så kallade kyrkstäder i form av enkla övernattningsstugor runt kyrkorna. Anledningen var att de långa avstånden gjorde det nödvändigt för sockenborna att ha tillfälligt husrum i samband med kyrkobesöken. Kyrkstäderna är ett unikt kulturarv för de norra delarna av Sverige och Finland – ingen liknande bebyggelse finns någon annanstans i världen. Av det sjuttiotal kyrkstäder som funnits i Sverige är nu 16 bevarade. Ett av de finaste exemplen är Fatmomakke kyrkstad i södra Lappland, tolv mil nordväst om Vilhelmina.

Fatmomakke har ett vackert läge intill Kultsjön vid Marsfjällens fot. Här har människor bott sedan urminnes tider. Arkeologiska undersökningar har påvisat lämningar efter jägare och samlare som levt på platsen redan under stenåldern. Senare kom området att befolkas av samer. Under 1600-talet började de utsättas för en intensiv kristen mission, som syftade till att knyta dem starkare till den svenska centralmakten. De första kyrkobyggnaderna i Fatmomakke restes 1781, då prästen Per Åström från Åsele lät uppföra två stora kåtor och en enkel träbyggnad på stolpar som gudstjänstlokaler. Något årtionde senare byggdes ett kapell. Eftersom samerna kom resande över stora avstånd lät de bygga kåtor för övernattning i anslutning till kapellet och så växte kyrkstaden fram.

På 1820-talet började de första svenska nybyggarna anlända till området. De deltog i gudstjänsterna i samernas kapell och lät uppföra egna övernattningshus, vilket gjorde att Fatmomakke kom att innehålla en blandning av kåtor och timmerstugor. Med tiden blev kyrkstaden även en mötesplats för handel och kom att få stor kulturell betydelse för områdets invånare. 1904 grundades den första svenska sameföreningen här.

I takt med att befolkningen ökade blev kapellet för litet. 1881-1884 ersattes det av en större kyrkobyggnad, som än idag står kvar. Interiören är avskalad, men innehåller ändå detaljer som bär prägel av kapellets kulturella sammanhang.

Dopfunten i Fatmomakke kapell

Kyrkstadens bebyggelse är ännu välbevarad och utgör en unik miljö med sina skilda byggnadstraditioner. Allt som allt finns ett 80-tal kåtor och ett 20-tal ryggåsstugor runt kyrkan. De flesta är privatägda och används fortfarande vid särskilda kyrkohögtider. Numera är det tre kyrkhelger som firas i Fatmomakke: Midsommarhelg, Mitthelg (tredje helgen i juli) och Hösthelg.

2014 blev Fatmomakke kyrkstad klassad som kulturreservat. Några av byggnaderna har iordningställts för besökare och fungerar som utställningslokaler om platsens historia. Den vackra Vildmarksvägen passerar i närheten och sommartid finns stugor att hyra.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Thaning, Olof ( red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/besoksmal/kulturmiljoer/kulturreservat/fatmomakke-kyrkstad.html

https://southlapland.com/fatmomakke

https://www.svenskakyrkan.se/sodralappland/fatmomakke

https://www.visitvasterbotten.se/sv/artiklar/fatmomakke-kyrkstad/

Information har även inhämtats vid besök i Fatmomakke.

Nordisk mytologi och folktro skildras på Jamtli

På museet Jamtli i Östersund visas just nu en mycket fin utställning med fokus på nordisk mytologi och folktro. Museet har av allt att döma lagt ner stor möda på att välja ut och arrangera konstverk som på olika sätt skildrar gudar, hjältar, vidunder och väsen ur den nordiska berättartraditionen. Flera av våra mest älskade konstnärer finns representerade med både kända och mindre kända verk, inte minst Carl Larsson, Elsa Beskow, John Bauer och Ernst Josephson.

Bland de utställda verken finns tavlor, illustrationer, skisser och skulpturer. Ett föremål som sticker ut är en dörr vars järnbeslag bildar figurer. Samtliga konstverk har lånats in från Nationalmuseum, men på Jamtli har de getts ett nytt sammanhang, helt befriat från politiska vinklingar och moraliserande pekpinnar. Här tillåts konstverken berätta sin historia och betraktaren får ta del av dem utan mästrande tongångar i de beskrivande texterna. Luften i lokalen är lätt att andas och inget kväver det vackra som ryms därinne.

Tack vare det fantasieggande bildinnehållet är konstföremålen spännande att utforska både barn och vuxna. Hit kan hela familjen komma för att möta näcken, skogsrået, Frej, Midgårdsormen och andra karaktärer ur den nordiska sagoskatten. Mytomspunna historiska händelser har också tagits med.

Utställningen måste sägas vara mycket lyckad och särskilt viktig i en tid som vår. Ett besök i Östersund kan bli en minnesvärd upplevelse för den som har möjlighet.

Oden ridandes på den åttbente Sleipner med Hugin och Munin flygande ovanför. Scenen skildras i en bonad av den norske konstnären Gerhard Munthe (1849-1929).

August Malmströms vackra målning från 1880-talet avbildar en händelse ur Frithiofs saga.

Guden Heimdal återlämnar ett stulet halssmycke till Freja i denna målning av Nils Andersson (1817-1865).

En illustration till boken Bland tomtar och troll av John Bauer (1882-1918).

Elsa Beskows bergatroll i boken Tomtebobarnen från 1910.

Midsommarfirandet i J. A. G. Ackes drömska målning från 1898.

Nils Blommérs Ängsälvor från 1850 visar hur synen på älvorna blev allt mer romantiserad under 1800-talet.

Georg von Rosen (1843-1923) har skildrat Sten Sture den äldres intåg i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.

Utställningen Nordiska myter kommer att pågå till och med 18 april 2022. Mer information finns på museets hemsida:

Klenoder ur vårt kulturarv, del 16: Scondia illustrata

Scondia illustrata är ett av de mest fascinerande verk som skrivits om svensk historia. Författare var professor Johannes Messenius (1579-1636), som med sitt verk banade väg för en ny typ av historieskrivning och ett nydanande förhållningssätt till historisk källkritik. Hans turbulenta liv gjorde att han tvingades sammanställa texten under mycket exceptionella omständigheter och hans historieskrivning imponerar idag både med sitt innehåll och den gripande bakgrundshistorien.

Johannes Messenius föddes i Västra Stenby socken i Östergötland och gick som barn på klosterskola i Vadstena. Han fördjupade sedan sina religiösa studier vid ett jesuitseminarium i Braunsberg i Polen, vilket förefaller ha präglat honom. Förmodligen förblev han troende katolik livet ut, även om det var något han senare skulle bli tvungen att hemlighålla i det protestantiska Sverige.

Efter studierna var Messenius under en period bosatt i Danzig, där han gifte sig och startade en skola. Han försökte också – sannolikt i syfte att tillskansa sig en förmånlig position – närma sig kung Sigismund av Polen genom att uppvakta honom med en släktkrönika. Av allt att döma hade Messenius lagt ner mycket möda på att sammanställa monarkens familjehistoria, men Sigismund visade den inget större intresse. Messenius tog då till ett radikalt grepp som kom att förändra hans livsbana: han gjorde några mindre ändringar i krönikan, lade till ett par dikter, skrev ett företal och sände sedan släktutredningen vidare till Sigismunds farbror och ärkefiende Karl IX, som ju hade samma stamtavla.

Karl IX visade sig vara mer lättsmickrad. Trots sin katolska förkovran tilläts Messenius återvända hem till Sverige, på villkoret att han avsvor sig katolicismen. Han försågs med en professur i juridik vid Uppsala universitet och fortsatte sedan bevisa sin trohet till fosterlandet genom att skriva pamfletter och historiska skildringar till Sveriges ära.

Vid Uppsala universitet föreläste Messenius i politik, vältalighet och historia. Han var en för tiden modern och uttrycksfull pedagog, med en kvick och underhållande undervisningsstil. Delar av hans undervisning byggde på historiska skådespel, som han själv författade och sedan lät studenterna uppföra. För detta vann han stor uppskattning bland universitetets adepter, men han var också häftig i humöret och kom på konfliktkurs med kollegor. Framför allt råkade han i fejd med teologiprofessorn Johannes Rudbeckius, som hade en mer konservativ läggning. De var bägge pedagogiska eldsjälar, men med helt olika inriktning och motsättningarna började solka ner universitetets anseende.

För att lösa tvisten kallade universitets- och rikskansler Axel Oxenstierna till sig Messenius och Rudbeckius för förhör i Stockholm. Det gick inget vidare. Parterna kunde inte sansa sig och Messenius blev slutligen så upprörd att han kallade teologiprofessorn för ”åsna”. Oxenstierna fick nog och såg till att få dem båda förflyttade. Rudbeckius skickades ut i fält som kung Gustav II Adolfs hovpredikant, medan Messenius först blev riksarkivarie i Stockholm och senare hovrättsledamot.

Om Messenius verkligen hade för avsikt att bana väg för en katolsk motreformation i Sverige får vi nog aldrig veta, men det som sedan hände var att han tog kontakt med personer inom den katolska förvaltningen i Polen. Han avslöjades av motparten i en rättstvist, som hade goda skäl att vilja hämnas. Själv hävdade Messenius ett oskyldigt uppsåt, men nervösa stämningar rådde i landet och det ryktades att Polen hade planer på att angripa Sverige. Misstankarna mot honom var helt enkelt så skrämmande och allvarliga att de inte kunde urskuldas. Han dömdes till döden för landsförräderi, men benådades och fick domen omvandlad till livstids fängelse. Straffet skulle han avtjäna på Kajaneborgs fästning, belägen i Ule träsk, mitt ute i ödemarken i finska Österbotten. Familjen fick han ta med sig vid deportationen.

Borgen där Messenius placerades låg på en klipphäll ute i en fors. Cellen var fuktig, smutsig och dåligt uppvärmd. Förhållandena var så usla att till och med fångvaktarna reagerade. ”Stängda ifrån all människors tal och umgänge ute på forsen inne om två lås i ett trångt, vått, skitigt och stinkande fängelse”, har en av dem skrivit om familjen Messenius belägenhet i ett bevarat dokument. Senare flyttades familjen till en eländig timmerkoja mitt ute i forsen, där vattnet dröp utmed väggarna och ibland letade sig upp genom golvet. Situationen måste ha varit svår att uthärda, men Messenius såg till att göra det bästa av omständigheterna. Han hade rätt att arbeta och tilläts införskaffa böcker, vilket han utnyttjade till att samla material till ett planerat historiskt storverk. Han kallade det ”Scondia illustrata”, (det förhärligade Skandinavien), och det var från början tänkt att omfatta 20 band. Sveriges historia skulle behandlas från tidernas begynnelse fram till Karl IX:s död 1611.

1635, efter 20 år i fångenskap, tilläts Messenius lämna Kajaneborg, men var fortfarande tvungen att stanna i Österbotten. Skrivarbetet fortskred, men Messenius var så medtagen att han avled året därpå. Vid sin död hade han bara hunnit avsluta 15 av de planerade 20 banden och inga delar var publicerade. Utgivningen kom till stånd först år 1700-1705 genom Messenius son. Messenius själv var dock övertygad om verkets storhet ända in i det sista och hyste inga tvivel om att det skulle slå världen med häpnad. På sin gravsten lät han skriva: ”Här under vilar sig Doctoris Johannes Messenii ben. Själen i Guds rike men ryktet kring hela världen”.

Scondia illustrata är tveklöst ett imponerande livsverk. De första åtta böckerna innehåller en krönika från Noaks ark till Karl IX. En annan bok innehåller helgon- och biskopshistoria, medan ytterligare en diskuterar historiska källor. En egen bok tar upp kritiska synpunkter på tidigare historiker och deras sätt att skildra det förflutna. Inte minst kritiseras Johannes Magnus, som Messenius ansåg hade förfalskat sin beskrivning av forntiden.

Med nutida perspektiv är det förstås roande att följa Sveriges förmenta historia med avstamp i syndafloden, men Messenius text innehåller också modernare drag, som gör Scondia illustrata till ett föregångsverk. I sin historieskrivning väljer Messenius ett förhållandevis neutralt förhållningssätt, istället för att som i äldre krönikor förhärliga mäktiga personer och vinkla perspektiven till utvalda makthavares fördel. En av de angreppspunkter som gör att äldre krönikor måste läsas med stor skepticism har därmed försvunnit. Likaså presenterar Messenius ett helt nytt förhållningssätt till källgranskning. Källkritik i modern mening är det förstås inte tal om, men olika historikers tillförlitlighet diskuteras och potentiella problem i tidigare historieskrivningar lyfts fram. Till och med i behandlingen av det känsliga 1500-talet ses försök till opartiskhet, även om författarens katolska hållning lyser igenom. Messenius kan därför ses som banbrytande i sitt sätt att skildra det svenska rikets framväxt.

Av Scondia illustrata finns idag ett fåtal exemplar från 1700-talet bevarade. En originaluppsättning förvaras på stadsbiblioteket i Östersund och går att ta del av efter överenskommelse. Biblioteket låter dock hälsa att man i första hand hänvisar till en digitaliserad version, så att de tunga och ömtåliga originalbanden inte behöver plockas fram så ofta.

En länk till alla ingående delar finns här:

Tryckta källor:

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia: Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Otryckta källor:

https://historiskt.wordpress.com/2014/05/12/messenius-och-scondia-illustrata/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/19146










Mytomspunnen fornborg återfunnen på Öland

Att Öland är ett landskap med en ovanlig rikedom av fornlämningar behöver knappast påpekas; ön vimlar av järnåldersgravar, offerplatser och lämningar efter forntida bostäder. På ön finns också runt 15 kända fornborgar, men en av dem har länge gäckat arkeologerna. I en avhandling av prästen Nicholaus Vallinus från 1703 omnämns borgen Sörbyborg, som trots omfattande undersökningar aldrig har lokaliserats i modern tid. Men nu tycks gåtan ha fått sin lösning.

Det var när arkeolog Jan-Henrik Fallgren besökte Kvinnön (idag en halvö i Skedemosse) som han upptäckte strukturer i marken liknande en sönderodlad fornborg. När han studerade äldre kartor noterade han att området tidigare ansetts tillhöra Sörby och förstod att han kanske funnit den borg som omnämns i Vallinus avhandling. Han lät sedan undersöka området med markradar och kunde då se rester av husväggar placerade utmed murarna, på samma sätt som i andra öländska borgar. Därmed var saken avgjord.

Den nu återfunna fornborgen är Ölands största. Kanske är den också en av de äldsta, då fynd av offergåvor i den omkringliggande mossen visat att platsen använts för kulthandlingar i ett par tusen år.

Fyndet betraktas som en arkeologisk sensation och har väckt stor uppmärksamhet i både Sverige och utomlands. Nu återstår att se hur platsen ska grävas ut för att kasta nytt ljus över dess historia.

Fotnot: Bilden visar den rekonstruerade Eketorps borg, som illustrerar hur en öländsk borg kan ha sett ut under sin aktiva tid.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/olands-storsta-fornborg-hittad

https://www.olandsbladet.se/kultur/ny-film-om-den-glomda-fornborgen-pa-oland/