Att läsa runstenar

Runskrifterna utgör en säregen del av vårt kulturarv. Många ristades under vikingatiden för att skapa minnesmärken över personer och särskilda händelser. På grund av språkliga likheter mellan fornnordiskan och dagens svenska går det ganska snabbt att själv lära sig läsa enklare runtexter. Jag ska här försöka ge en kort introduktion till ämnet.

Flera olika runalfabet har använts i Sverige under olika tidsepoker. De flesta av våra runstenar är ristade med det vikingatida runalfabetet, den 16-typiga futharken. Beteckningen ”futhark” kommer av de första sex bokstäverna i runalfabetet (f, u, th, a, r och k) och den 16-typiga futharken finns i två varianter: långkvistrunor (översta runraden ovan) och kortkvistrunor (nedre runraden). De två runalfabeten påminner som synes mycket om varandra, men vanligast på runstenar är långkvistrunor. För den som tycker det är svårt att memorera bokstäverna kan det vara en bra idé att ta med en ”fusklapp” vid runstensgranskning.

Runorna i den 16-typiga futharken räcker inte till att täcka alla språkljud, varför vissa bokstäver representerar flera ljud. Exempelvis kan k-runan ibland uttalas som g och i-runan som e. När runologerna avgör vilken bokstav som ska utläsas av flera alternativ baserar de sig på kunskaper om det fornnordiska språket. För den som bara vill komma igång och läsa enklare runtexter brukar det emellertid vara av mindre betydelse.

Den uppmärksamme noterar kanske att futharken har två bokstäver för r-ljud. Det beror på att bokstaven r uttalades en aning annorlunda när den fanns sist i ett ord, varför detta avslutnings-r fick ett eget tecken (sista bokstaven i futharken). Likaså finns två a-runor, där den första representerar ett nasalt a, medan den andra är ett icke-nasalt a. Med tiden kom runtecknet för nasalt a att istället representera ett o-ljud.

Tecknet þ betecknar ett läspljud och brukar skrivas ut th 

Ibland finns markeringar (oftast punkter) som visar var orden börjar och slutar, ibland inte. För att komplicera det hela är det dessutom så att om ett ord slutar på samma bokstav som nästa ord börjar med, så kan det hända att runristaren låter bli att dubblera den. Samma runa måste då räknas två gånger.

Våra runstenar har ett rikt och varierat innehåll, men de allra flesta är minnesmärken över döda personer och följer en likartad struktur. Att lära sig några vanliga ord som brukar ingå i texten gör uttydningen mycket lättare. Det är viktigt att tänka på att några ordböcker eller formella stavningsregler inte fanns vid denna tid. Runristarna fick efter bästa förmåga försöka efterlikna det talade språket med de bokstäver som stod till buds, vilket gjorde att samma ord kunde stavas på olika sätt.

Lite kunskap om runstenstexternas uppbyggnad kan underlätta. Ofta inleds texten med att berätta vem som tagit initiativet till att låta göra runstenen, vilket i regel följs av namnet på den person minnesmärket är rest över. Släktskapet mellan de båda brukar anges. Därefter följer ofta någon kort personlig information, exempelvis ett förtydligande av hur personen i fråga dog eller en önskan om Guds beskydd. Avslutningsvis kan runristaren nämnas.

En typisk runstenstext lyder ungefär:

Holmger lät resa stenen efter Björn, sin son. Han dog i Ed. Öpir ristade.

Den vikingatida grammatiken skiljer sig från vår nutida, så ordföljden kan i vissa fall vara ombytt. Istället för ”sin broder”, ”hans själ” och ”denna sten” skrev man ”broder sin”, ”själ hans” och ”sten denna”.

Nu är vi redo att göra ett första försök att tyda en runristning. För ändamålet använder vi oss av Sibbestenen, som står rest utanför Sävsjö i Småland. En av runorna har delvis deformerats av en spricka, men i övrigt är skriften välbevarad. På stenen har avgränsningarna mellan orden markerats med två punkter, som ett kolon. Texten börjar längst ner i vänstra hörnet.

Om vi läser ut bokstäverna rakt av får vi följande rad:

ulafr : sati : stin : thansi : iftir : siba : sun : sin

Med nutida ord, utan ändrad ordföljd, får vi då:

Olof : satte : sten : denna : efter : Sibbe : son : sin

Alltså:

Olof satte denna sten efter Sibbe, sin son.

Nu tittar vi på en sten från Hummelsta utanför Örebro. Här har runristaren gjort det lite lättare för oss genom att märka ut e-ljudet med en central punkt på i-runan (”stungna runor”). Texten börjar i den yttersta raden längst ner till vänster och letar sig sedan inåt.

Foto: Bloggen Kulturbilder

Vi läser:

biarn : auk : geiruatr : letu : resa : sten : thensa : eftir : eibiurn :  fathur : sin : kuth : hialbi : selu : hans

Med nutida ord och samma ordföljd:

Björn : och : Gervat : lät : resa : sten : denna : efter : Ebjörn : fader : sin : Gud : hjälpe : själ : hans

Alltså:

Björn och Gervat lät resa denna sten efter Ebjörn, sin fader. Gud hjälpe hans själ.

Så, nu har du tagit några stapplande steg in i runstensläsningens värld. Idag har förstås de flesta runstenar försetts med skyltar som berättar om dem och förklarar texten, men det är en säregen känsla att själv kunna tyda och förstå meddelanden som skrevs av våra förfäder för tusen år sedan. Att lära sig läsa runor kan därför vara mödan värt.

Lycka till!

Fotnot: Undertecknad är varken arkeolog, runolog eller språkforskare. Runläsningens grunder hade säkert kunna förklaras med större insikt av någon med mer kunskap inom området. Inläggets syfte är enbart att tjäna som inspiration åt personer som vill börja närma sig denna fascinerande del av vårt kulturarv.

När normerna förändras, del 70: Meningslöst och farligt att anmäla brott?

Innan jag och min man sökte oss ut på landet hade vi en hyreslägenhet i Göteborg och i anslutning till den hyrde vi en parkeringsplats. Under en period fick vi problem med att någon annan helt sonika parkerade sin bil på vår parkering. Det var naturligtvis tröttsamt att kväll efter kväll irra runt i jakt på någonstans att ställa bilen, så vi ringde hyresvärden för att fråga hur vi skulle göra. Kunde vi parkera vår bil bakom felparkerarens, så att han inte skulle kunna backa ut? Det blev vi starkt avrådda från. Resultatet, fick vi veta, skulle bara bli att vi fick vår bil sönderslagen. Även att sätta en klagolapp under vindrutetorkaren riskerade att leda till samma resultat. Det fanns helt enkelt ingenting att göra.

Samma maktlöshet kan vi nu se i stor skala på samhällsnivå. Vem minns inte fallet där en familj blev tvungen att flytta ifrån Uppsala efter att ha polisanmält det våld den 13-årige sonen utsatts för? I ett annat fall ledde ett vittnesmål rörande en mopedstöld till att hela vittnets familj fick livet förstört. Samhället stod maktlöst och säkert finns många fler exempel som inte kommit till medias kännedom.

Det väcker frågan om vad man som svensk idag kan göra om man blir utsatt för brott.

Fundera själv. Om du blev överfallen, rånad, våldtagen eller misshandlad, skulle du då göra en polisanmälan? Antalet fall som leder till fällande dom är lågt. Om din anmälan mot förmodan leder fram till en rättegång, så kommer ditt fall att prövas i ett system som ömmar mer för gärningsmän än brottsoffer. Ditt namn kommer att hamna i rättsprotokoll som blir offentliga handlingar, vilket gör att du riskerar hämndaktioner från en hel klan.

Så hur skulle jag göra själv? Om jag utsattes för brott, skulle jag då anmäla det? Jag vet faktiskt inte. Det känns inte längre som att det svenska samhället finns där för mig, och jag är knappast ensam om upplevelsen. I den allmänna samhällsdebatten bortförklaras den skenande kriminaliteten ofta med att anmälningsbenägenheten skulle ha ökat. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tror att allt fler drar sig för att över huvud taget vända sig till polisen.

Läs mer:

https://www.svenskhandel.se/sakerhetscenter/sakerhetsnytt/2021/juni/manadens-fraga/

https://sverigesradio.se/artikel/manga-ungdomar-radda-for-att-anmala-brott

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/polisen-i-nykoping-oroad-ungdomar-vagar-inte-anmala-brott

https://www.varldenidag.se/nyheter/rapport-kommunanstallda-vagar-inte-anmala-brott-och-hot/repuhk!o6DJew4PtcXgRCYSvVUlrA/

https://bulletin.nu/brinkemo-vara-barn-ranas-och-vi-ar-tysta

Kulturhistoriska personligheter, del 25: Gustaf Dalén

Gustaf Dalén var under sin livstid en av Sveriges främsta uppfinnare. Hans innovationer kom att få stort inflytande på såväl enskilda människors vardag som transportnäringen och industrin. Till hans största bedrifter hör utvecklingen av ett effektivt system för fyrbelysning, men även konstruktionen av den energisnåla Aga-spisen. I en tid då Sverige tog raska steg från att vara ett fattigt och underutvecklat land till att bli en ledande välfärdsstat bidrog Daléns tekniska snille med stora framsteg och han betraktas idag som en av den svenska innovationshistoriens förgrundsgestalter.

Gustaf Dalén föddes 1869 i det lilla samhället Stenstorp i Västergötland som ett av många barn i en lantbrukarfamilj. Hans ursprungliga efternamn var Johansson, men han valde senare i livet att följa sina äldre bröders exempel och byta namn till Dalén. Förmodligen var namnet inspirerat var platsen Dala, där familjen tidigare hade bott.

Föräldrarna såg till att syskonen fick möjlighet att studera, men under barndomen uppvisade Gustaf mer en praktiskt läggning än studieintresse. Han byggde egenhändigt ett flertal uppfinningar, som på olika sätt syftade till att göra vardagen behagligare. Vid 13 års ålder ska han ha konstruerat en väckningsapparat av ett gammalt väggur han fått av sin far. Genom att vägguret kopplades till en gasolinlampa, en kaffepanna och en tändningsanordning kunde familjen vakna till ett ljust rum och varmt kaffe.

Efter folkskolan gick Dalén en anpassad utbildning vid lantmannaskolan i Stenstorp, där han framför allt studerade mejerihantering och trädgårdsskötsel. Han drev sedan fröhandel, biodling och mejeri på föräldragården, samtidigt som han reparerade jordbruksmaskiner. Hans tekniska intresse gav sig samtidigt till känna och han konstruerade olika anordningar som skulle underlätta gårdsarbetet. 1882 begav han sig till Stockholm för att visa upp en av sina idéer för uppfinnaren Gustaf de Laval: en apparat som kunde fastställa fetthalten i komjölk. Det visade sig emellertid att de Laval redan tidigare hade tagit patent på en liknande konstruktion. Uppfinnaren blev dock imponerad av Daléns förmåga och lovade honom en anställning om han först skaffade sig teknisk utbildning.

Dalén tog orden på allvar. Efter en tids självstudier och privatundervisning antogs han vid Chalmers tekniska institut, där han avlade civilingenjörsexamen 1896. Han begav sig sedan till Schweiz för att studera vidare vid Polytechnicum i Zürich, en av dåtidens mest framstående tekniska högskolor. Där kom han framför allt att rikta in sig mot turbiner. Vid hans återkomst till Sverige 1897 hade Laval emellertid fått problem och kunde inte erbjuda honom den utlovade anställningen. Istället kom Dalén att experimentera med varmluftsturbiner och pumpar, samtidigt som han arbetade i ett företag han grundat tillsammans med en studiekamrat från Chalmers.

Nya möjligheter skulle emellertid öppna sig några år senare. 1904 bildades Aktiebolaget Gasaccumulator (AGA). Där anställdes Dalén som utvecklingsingenjör och blev 1909 företagets vd. Under denna tid intresserade han sig främst för acetylengas, en gas med stark lyskraft som blir explosiv i kontakt med syre. Främst undersökte Dalén hur acetylen skulle kunna användas till att hålla fyrar lysande. Elektriciteten hade inte slagit igenom på allvar och många fyrar stod på avlägsna platser, vilket försvårade driften. Flera av Daléns främsta uppfinningar kom att handla om att förbättra fyrtekniken med hjälp av acetylengas. Han uppfann den så kallade Aga-massan, som gjorde det möjligt att transportera acetylen utan explosionsrisk. Han konstruerade även en solventil, som stängde av fyren dagtid och därmed minskade gasförbrukningen. Med hjälp av en klippljusapparat fick han fyrarnas ljus att blinka, vilket minskade bränsleförbrukningen ytterligare. Den så kallade Dalénblandaren, som gav rätt blandning av acetylen och syre, förbättrade fyrarnas ljusstyrka. Sammantaget gjorde hans konstruktioner att fyrarna kunde automatiseras och krävde minimalt med skötsel.

Daléns uppfinningar var så framgångsrika att AGA under hans ledning fick en världsledande position. Aga-fyrarna kom att säljas över hela världen och 1911 fick företaget det prestigefyllda uppdraget att tillverka fyrbelysningen för den nygrävda Panamakanalen. Men tekniken kom även att nyttjas inom andra områden och företagets produktsortiment växte stadigt. Acetylenbelysningen och klippljusapparaten kom att användas till järnvägar och biograflampor. I samarbete med L. M. Ericsson och ASEA startade AGA en produktion av radioapparater och ordnade radiosändningar innan Sveriges Radio hade fått sändningsmonopol. Företaget utvecklade även lustgas och andra gaser för medicinskt bruk, liksom narkosutrustning. Senare tillkom en inriktning mot specialoptik med produktion av IR-kameror, militära sikten, periskop och flyginstrument.

1912 lät AGA etablera sin huvudfabrik på Lidingö, där företaget blev den dominerande industriverksamheten. Det var också detta år som Daléns tekniska nyfikenhet tog en tragisk vändning. I samband med ett experiment som skulle testa hur företagets gasbehållare klarade att utsättas för hetta uppstod en explosion, i vilken Dalén blev svårt brännskadad och förlorade synen. Om händelsen i någon mån påverkade beslutet är svårt att veta, men en kort tid efter olyckan stod det klart att Dalén skulle tilldelas Nobelpriset i fysik. Motiveringen löd: ”för hans uppfinning av automatiska regulatorer för användning i samband med gasackumulatorer för belysning i fyrar och bojar”. En stor del av prissumman valde Dalén att dela ut till sina anställda i företaget. Han inrättade även en fond för begåvade chalmerister, som än idag finns kvar.

Dalén försökte i möjligaste mån leva vidare som vanligt efter olyckshändelsen. Han promenerade raskt för att det inte skulle synas att han var blind och hustrun Elma brukade hon ge honom en knuff i sidan när de mötte bekanta, så att han visste när han skulle lyfta på hatten och hälsa. Han stannade också som vd för AGA och fortsatte uppfinna genom att förmedla detaljerade beskrivningar av sina idéer till andra. Den pampiga villan Ekbacken, som han börjat bygga på Lidingö åt sin familj, färdigställdes först efter att han förlorat synen, men eftersom han studerat ritningarna hittade han i minsta vrå. Resten av livet bar han mörka skyddsglasögon för att dölja sina skador.

1929 introducerades Aga-spisen, vars konstruktion utvecklats av Dalén under 1920-talet. Den kokseldade spisen gav både värme och varmvatten, samtidigt som den var bränslesnål och lättskött. Snart såldes den i ett 20-tal länder och i platsannonser för hembiträden användes den som lockbete.

Trots alla framgångar behöll Dalén alltid kontakten med företagets hela produktionskedja och månade om anställda på alla nivåer. Inte minst engagerade han sig i de anställdas boendemiljö. I närheten av företaget på Lidingö lät han uppföra arbetarbostäder med en för tiden modern standard. Den som önskade bygga egen villa kunde få förmånliga lån från företaget. För att få inflytande på samhällsutvecklingen var Dalén också politiskt engagerad. Under åren 1916–1934 var han fullmäktigeledamot för Högerpartiet och satt under flera år i kommunalnämnden och läroverksstyrelsen.

1930-talets lågkonjunktur drabbade AGA hårt, men Dalén lät sig inte nedslås. Han försökte ständigt behålla en positiv inställning och lät tillverka rockmärken med texten ”var optimist”. Nålen bar han på sitt rockslag och han hade alltid med sig några i fickan för att kunna dela ut till personer som behövde muntras upp. 1937 började han emellertid känna sig tröttare och få problem med hälsan. Efter ett antal läkarundersökningar stod det klart att han led av långt framskriden cancersjukdom. Dalén lät meddela bolagsstyrelsen att han sannolikt bara hade några år kvar att leva, men det visade sig vara en alltför positiv prognos. Han avled redan samma år och begravdes på Lidingö kyrkogård, efter att ha kvarstannat som företagets vd in i det sista.

Om arvet efter Gustaf Dalén kan sägas att han bidrog både till landets industriella utveckling och en idétradition som fortsatte vara vägledande under de påföljande decennierna. Några av den svenska välfärdens grundstenar är innovationer och samhällelig framåtsträvan. När Sverige under 1800- och 1900-talet industrialiserades och blommade ut till en modern nation hade flera svenska innovatörer och företagsledare viktiga roller att spela och av dem var Dalén en. Under sin livstid tog han hela 99 patent och AGA som helhet beviljades runt 250 patent under hans ledning.

Gustaf Daléns tekniska och innovativa begåvning har rönt fortsatt uppmärksamhet och beundran efter hans död. På flera platser i Sverige har han fått ge namn åt gator och byggnader och hans liv har gestaltats i långfilmen ”Seger i mörker”. I Gustaf Daléns födelseort Stenstorp finns idag ett museum som skildrar både hans liv och hans många uppfinningar, inhyst i det vackra gamla posthuset. I anslutning ligger Dalénium Science Center, där vetgiriga besökare i alla åldrar kan få vetenskapliga aha-upplevelser genom att delta i praktiska experiment i Gustaf Daléns anda.

Tryckta källor:

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

–

Otryckta källor:

Gustaf Dalén – ljusbringaren och optimisten | Chalmers

Gustaf Dalén – smarta fyrar och snåla spisar | Popularhistoria.se

Gustaf Dalén – Wikipedia

Gustaf Dalén – Solventilen till fyrar – Tekniska museet

Information har även inhämtats vid besök på Dalénmuseet i Stenstorp.

Klenoder ur vårt kulturarv, del 17: Karl XII:s kulknapp

Ingen vet riktigt vad som utspelade sig i slaget vid Fredriksten 1718, men vi vet att kung Karl XII på kvällen 30 november gav sig ut för att personligen inspektera belägringsarbetet i löpgravarna. För att få bättre överblick ska han ha tagit sig upp på kanten och lagt sig på mage. Att kungen på detta sätt exponerade sig för kulregnet som ven i mörkret kan tyckas dumdristigt, men blir mer begripligt i skenet av tidsandan; många, kanske även Karl XII själv, trodde att kungen var närmast osårbar. Det var han nu inte. Hans närmaste officerare fick se honom rycka till för att sedan bli liggande stilla. En kula hade gått genom hans huvud och kungen var död.

Några månader senare kom soldat Mårten Nilsson Nordenstierna (Nordstjärna) hem till sin väntande familj på soldattorpet i Öxnevalla i Marks härad. Hemma i Öxnevalla började han berätta vitt och brett om hur han sett den svenske kungen stupa. Han hävdade också att han hade plockat upp kulan som passerat genom kungens huvud och då upptäckt att den var gjord av en knapp från en av Karl XII:s egna uniformer. Till bevis visade han stolt upp en guldfärgad kulknapp.

Nordenstiernas framtoning uppfattades av omgivningen som skrytsam. Efter en tid ska han emellertid ha veknat och blivit rädd att kulan kunde föra onda krafter med sig. Han konsulterade en präst och slängde sedan – på dennes inrådan – kulknappen i ett grustag i närheten av hemmet.

Två hundra år senare, närmare bestämt 1924, såg smedmästare Carl Hjalmar Andersson något som glimmade på grusgången utanför hans hem. Han hade hämtat grus i anslutning till det gamla soldattorpet och då fått med sig en guldfärgad kula bland stenarna. Andersson var bekant med berättelsen om Karl XII:s kulknapp och lämnade några år senare in kulan till intendent Albert Sandklef på Varbergs museum. Denne konkluderade att kulan torde vara äkta och beslutade att ställa ut den på museet.

Kulknappen, som än idag är publikmagnet på Varbergs museum, är en mässingsmantlad blykula. Genom åren har åtskilliga undersökningar gjorts, både av kulan i sig och av Karl XII:s kvarlevor, men några säkra slutsatser rörande kulans äkthet har inte kunnat dras. Den kungliga graven i Riddarholmskyrkan har öppnats fyra gånger och man har kunnat konstatera att skadorna på kungens kranium överensstämmer väl med vad man skulle kunna förvänta sig av ett skott med den aktuella kulans storlek, avlossat på nära håll. Hålet i hans hatt har också rätt dimensioner och det mitokondrie-DNA som hittats i kulan skulle kunna vara kungens, även om det inte går att fastslå med säkerhet. Inga blyfragment har återfunnits i Karl XII:s skalle, men mässingshöljet kan ha skyddat.

En av anledningarna till all den möda som lagts ner på att klargöra omständigheterna kring Karl XII:s död är den historiska betydelsen. Om kungen sköts med en knapp från den egna uniformen, så kan kulan inte ha kommit från den norska sidan; den måste ha avfyrats av någon i de egna leden, som haft möjlighet att stjäla den. Det är inte en omöjlig tanke. Folket var krigstrött och efter alla nederlag hade kungens popularitet dalat. Det fanns också konkurrenter om tronen, som tjänade på hans död. Att kungens mördare valt en så ovanlig typ av ammunition kan också ha haft en fullt logisk förklaring; den som sköt kan ha varit påverkad av tidens vidskepliga föreställningar, enligt vilka kungen stod under beskydd av gudomliga krafter och enbart kunde dödas med något av sina egna föremål.

Kulknappen och legendfloran kring den har blivit föremål för många teorier och tolkningar. Många är också de som tagit på sig skulden och utgett sig för att vara den skyldige kungamördaren. Hyllmetrar av historisk litteratur och avhandlingar har skrivits för och emot kulknappsteorin. Ändå vet vi fortfarande inte vad som är sanning och sägen. Påståendet att Karl XII mördades med en knapp från sin egen uniform har ännu varken kunnat bevisas eller motbevisas – men sista ordet är nog inte sagt.

–

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1996), Hermans historia. Kungar och drottningar, öden och äventyr i Sveriges förflutna, Sveriges Radios Förlag

Schön, Ebbe (1993), Kungar, krig och katastrofer, Rabén och Sjögren

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

–

Otryckta källor:

https://digitaltmuseum.se/011024191218/kulknappen

https://sverigesradio.se/artikel/80115

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulknappen

https://www.vgregion.se/f/kulturutveckling/museer-och-besoksmal/digiseum/upptack-vara-samlingar/objekt–foremal/kulknappen/

Information har även inhämtats på Hallands kulturhistoriska museum.

Tänkvärt om kultur, del 67

Vi slås ofta av att människor reser hit från Sydkorea, Japan, USA och Belgien för att lära sig mer om vårt svenska världsarv, medan vårt inhemska intresse är betydligt svalare. Undrar varför det är så?

– Britt-Marie Forsell, ägare till en världsarvsklassad hälsingegård

Svenska folksagor, del 36: Den blå oxen

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en fattig pojke, som gick hela dagarna ute i skogen och vallade kreatur. Den ena dagen följde på den andra och sällan hände något utöver de vanliga. men så en dag, när han gick där bland de betande djuren, hörde han ett väldigt dån mellan träden. Det kom närmare och närmare och pojken blev så rädd att han sprang och gömde sig bakom ett stenblock. Det knakade och brakade i buskarna och plötsligt stod en väldig oxe framför honom. En så stor oxe hade pojken aldrig förr sett och hans färg var underlig, för han var alldeles blå.

Oxen gav sig in i flocken av kreatur och började stångas så våldsamt att pojken måste ta en stor käpp för att fösa iväg honom. Pojken slog och slog efter den blå oxen tills djuret plötsligt började tala och sade:

”Slå mig inte! Bara du låter mig gå här bland de andra djuren och beta, så ska jag löna dig rikligen.”

Pojken stirrade häpen på oxen, för han hade aldrig tidigare mött ett djur som kunde prata.

”Jag är en förtrollad prins”, fortsatte oxen. ”Låt mig få följa med kreaturen hem till ladugården i kväll! När du stängt in dem för natten skall du sätta dig på min rygg, så får du följa med mig ut i världen.”

Pojken lät då oxen gå ifred resten av dagen. Då kvällen kom drev han hem sin hjord och oxen följde snällt med. Men när de andra djuren var instängda för natten släppte han lös oxen och satte sig upp på dess rygg. Oxen gav sig då iväg och sprang lika snabbt som den bästa häst.

När oxen hade sprungit både länge och väl upptäckte pojken att de hade kommit till en stor skog, där alla träd bar blad av silver.

”Nu måste du hoppa ner”, sa oxen. ”Snart kommer en väldig stridshär för att slåss mot mig. Det är nog bäst att du klättrar upp i ett träd under tiden. Men akta dig noga för att plocka några blad! Ett kan du få ta, men inte fler.”

Pojken klättrade genast upp i ett träd intill, och strax därpå hörde han larm och oväsen långt borta. Det kom allt närmare och snart såg han en stor här komma tågande. Oxen gav sig genast i strid med soldaterna och snart hade han stångat ihjäl hela hären. Men det ena hornet hade han tappat i sammandrabbningen.

Pojken, som tyckte trädets glittrande silverlöv var det vackraste han sett, ryckte till sig två blad, klättrade ner ur trädet och satte sig upp på oxen. Så färdades de vidare och oxen sprang mil efter mil som den snabbaste häst. När de hade färdats ett långt stycke upptäckte pojken att de kommit till en stor skog, där träden bar blad av guld. Liksom förra gången sade oxen till honom att klättra upp i ett träd och gömma sig, för en ny stridshär skulle snart komma.

”Men akta dig väl för att ta några blad!” tillade han. ”Ett kan du få ta, men inte fler.”

Snart kom en väldig här tågande emot dem. Oxen började genast stångas och snart hade han gjort slut på alla soldaterna. Men då hade han också tappat det andra hornet.

”Nu kan du komma ner igen”, sade han till pojken.

Då klättrade pojken ner ur trädet, men han passade samtidigt på att ta två guldblad och gömma dem i sin tröja. Därpå fortsatte de sin färd.

När oxen hade sprungit både länge och väl kom de åter fram till en stor skog, men här hade träden blad av diamanter.

”Här kommer ännu en här att möta mig”, sade oxen. ”Men nu har jag inga horn kvar att slåss med och kommer inte att kunna försvara mig. När jag är död, ska du se efter i mitt ena öra. Där hittar du en silkesduk. När du breder ut duken får du allt vad du kan önska dig. I det andra örat finner du en pipa, och när du blåser i den kommer en häst med guldsadel, guldpiska och hovar av diamanter.”

Pojken hade svårt att tro att det oxen sade kunde vara sant, men det gick alldeles som oxen hade sagt. Den stora hären kom tågande och oxen, som inte hade några horn att försvara sig med, blev snart dödad. Då hoppade pojken ner ur trädet, samtidigt som han passade på att ta två blad av diamant med sig. Han fram till oxen och hittade där både duken och pipan, som oxen hade sagt. Och när han blåste i pipan kom den allra vackraste häst springande. Det glänste av guldsadeln och guldpiskan och det gnistrade om hovarna av diamanter, så att pojken knappt kunde tro sina ögon.

”Sätt dig upp på min rygg, så ska jag föra dig till en stuga där du kan be om härbärge”, sade hästen.

Pojken gjorde så och det bar av i vild fart över stock och sten. Snart kom de till en liten stuga i utkanten av en by. Pojken steg av hästen, som genast försvann, och så gick han in i stugan. Där bodde en liten gumma, som hälsade vänligt på honom. Pojken frågade om han fick stanna över natten och det fick han gärna.

”Du kan få ligga i vrån där borta vid spisen”, sade gumman.

Tidigt nästa morgon var gumman uppe och gjorde sig iordning att gå ut.

”Någon mat har jag inte att ge dig, för det här är ett fattigt hem”, sade hon. ”Varje dag måste jag gå till glasberget för att tigga lite pengar att köpa mat för.”

”Vad är glasberget för ett berg?” frågade pojken.

”Jo, ser du”, svarade gumman, ”på glasberget står ett slott, och därinne sitter en prinsessa med guldkrona på huvudet. Om en man kan rida uppför berget och in till henne, kan hon bli befriad, annars måste hon sitta där hela sitt liv. En mängd riddare och förnäma herrar försöker varje dag att rida uppför glasberget för att få den vackra prinsessan, men ännu har ingen lyckats.”

När gumman givit sig iväg bredde pojken ut sin duk över köksbordet och önskade sig god mat. Han åt sig ordentligt mätt, och det som blev över gömde han undan åt gumman. Därpå blåste han i sin pipa, och den fagra hästen kom springande.

”Här i min sadelväska ligger en dräkt stickad med guld. Tag den på dig och sätt dig sedan på min rygg, så ska vi rida uppför glasberget”, sa hästen. ”När du kommer fram till prinsessan, så ska du kasta ett silverblad i hennes knä.”

Pojken klädde sig i den vackra dräkten och satte sig upp på sin häst. Som en stormvind sprängde den iväg och for rakt uppför glasberget, som om det var en alldeles vanlig bergsstig. Där steg gossen av och gick in i slottet. Därinne såg han prinsessan, där hon satt på sin tron av guld. Han hälsade höviskt på henne och kastade ett silverblad i hennes knä, precis som hästen hade sagt honom att göra. Så vände han och gick raka vägen tillbaka ut.

När pojken red ner på andra sidan av berget fick han se den gamla gumman sitta där. Han kastade några mynt till henne och red sin väg utan att hon kände igen honom. När hästen kom fram till stugan hoppade gossen av, bytte kläder och gick in, medan hästen försvann in i skogen.

Då gumman kom hem hade pojken dukat fram all den goda maten och bad henne sätta sig ner och äta. Hon kunde inte förstå var pojken hade fått alla godsakerna ifrån, men då hon märkte att han inte ville tala om det för henne slutade hon att fråga. Istället berättade hon att hon tidigare på dagen hade fått se en ståtlig ung riddare, som hade gett henne ett par silvermynt.

Andra dagen gick det på samma sätt. Så fort gumman gett sig iväg kallade pojken på sin häst och red bort till glasberget. Men denna gång kastade han ett guldblad i prinsessans knä. Hon reste sig till hälften och strålade av glädje över att han kommit så långt för att befria henne, men pojken stannade inte, utan vände och gick ut till sin häst.

Tredje dagen upprepade allt sig likadant och pojken kastade ett blad av diamanter i flickans knä. Hon reste sig upp, räckte sina händer mot honom och tackade honom för att hon befriat henne ur förbannelsen, men han låtsades inte höra, utan skyndade sig ut igen. När han kom fram till stugan gick han in, bredde ut duken och lät den ställa fram de allra läckraste rätter åt gumman. Därpå gick han ut, satte sig till häst och red ut i världen.

När han ridit både långt och länge förde hästen honom till ett stort slott, som låg och lyste i solen. Där bodde den förtrollade prinsessan, som nu hade fått komma hem igen. Pojken klev av hästen, klädde sig i sina trasiga kläder och gick in i slottet för att begära tjänst. Han fick plats som kolpojke och skulle bära ved och vatten till köket. Just som han kom in i köket fick han se köksmästaren i färd med att ordna prinsessans mat stora fat. Pojken gick fram och frågade om han kunde få lägga ett blad på hennes tallrik. Det fick han och han lade då dit det andra silverbladet som han burit med sig. På den andra rätten lade han guldbladet och på den tredje bladet av diamanter. När maten bars in till prinsessan och hon fick se de tre bladen blev hon mycket överraskad, eftersom hon såg att det var likadana blad som den stiliga riddaren hade slängt i hennes knä. Hon undrade vem som hade lagt dit dem och köksmästaren svarade att det hade kolpojken gjort. Prinsessan blev då ännu mer förbryllad och bad köksmästaren höra var kolpojken fått bladen ifrån. Det ville pojken emellertid inte svara på. Istället sprang han ut och blåste i sin pipa, så att hästen kom. Han tog på sig den guldstickade dräkten, satt upp i sadeln och började rida vid slottet. Prinsessan fick syn på honom från sitt fönster och undrade vad det var för en gäst som kom. Hon sprang ner på borggården för att titta och kände då genast igen den unge riddaren som befriat henne från glasberget. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till slottet, där de genast firade sitt bröllop.

Men då pojken kom ner på gården igen stod hästen kvar.

”Ta ditt svärd och hugg av mitt huvud!” sa hästen.

”Det vore väl en dålig lön efter allt du gjort mig”, svarade pojken.

Men hästen bad så bevekande att pojken till slut måste göra som han blev tillsagd. Och i samma stund som svärdshugget föll stod en vacker prins framför honom.

”Ser du, det var jag som var förvandlad till den blå oxen”, sade prinsen. ”Och när oxen dödades blev jag den vackra hästen, som hjälpte dig att vinna prinsessan. Nu ska jag resa hem till mitt land igen.”

Därpå tackade han pojken varmt och gick. De såg honom aldrig igen och hur det gick för den vackra prinsen är inte lätt att veta, men pojken och hans prinsessa levde lyckliga och glada både länge och väl.

Vackra och spännande gravhögar runt om i Sverige

Runt om i Sverige, från Skåne till Norrbotten, finns gravhögar från brons- och järnålder. Många av dem är vilorum åt forntida stormän och -kvinnor och försedda med rikliga gravgåvor. Ofta är gravhögarna belägna på platser av stor historisk betydelse, vilket gör dem spännande att besöka och utforska. Just nu kan du gå in på kulturföreningen Allmogens blogg och läsa mer om några av vårt lands intressantaste högar och deras kulturhistoriska sammanhang. Inte minst presenteras Hågahögen, Anundshög och de mäktiga kungshögarna vid gamla Uppsala. Dessutom beskrivs Lugnarohögen, som orsakade en arkeologisk sensation när den vid utgrävningen visade sig innehålla en skeppssättning, och Inglingehögen, vars krön smyckas av en stentron.

Du hittar texten här:

https://allmogens.se/spannande-gravhogar/

Ordspråk och talesätt, del 31: Land skall med lag byggas

Land skall med lag byggas är ett gammalt och ofta använt uttryck, som är hämtat ur de medeltida landskapslagarna. Uttrycket utgör inledningsorden till Upplandslagens byalagsbalk från år 1296. Fortsättningen lyder: ”och ej med våldsgärningar. Ty då går det landen väl, när lagen följs.” I Hälsingelagen från 1320-talet utvecklas resonemanget ytterligare: ”Med lag ska man bygga land. Fördenskull, att vore ej lag i landet, då kunde ingen bosätta sig där. Därför är lag stiftad, först av Gud och så av vår konung, med välborna mäns och hela allmogens samtycke, att goda människor måtte få njuta gott av sin fridsamhet och de vrångvisa näpsas.” På 1800-talet valde kung Karl XV att göra uttrycket till sitt valspråk.

Även i andra delar av Skandinavien har liknande formuleringar funnits i olika lagtexter, exempelvis den norska Frostatingslagen. Frasen är idag det isländska polisväsendets motto och på Köpenhamns byrets domstolsbyggnad kan man läsa: ”Med lov skal man land bygge”.

–

Tryckta källor:

Hellsing, Hellquist och Hallengren (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

–

Otryckta källor:

http://runeberg.org/nfbo/0537.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Land_skall_med_lag_byggas

Kulturhistoriska sevärdheter, del 54: Dals Rostocks brunnsmiljö

Dals Rostock är en liten ort med omkring 800 invånare mitt i Dalsland, nedanför Kroppefjälls högplatå. Det kanske lite märkliga namnet kommer sig av att två gårdar tidigare avgränsades av en bäck med en stockbro över; rå betyder gräns och stock syftar på bron. Förledet ”Dal” markerar att platsen ligger i Dalsland.

Orten har anor från 1700-talet, då en källa med järnhaltigt vatten hittades på platsen. Källvattnet fick rykte om sig att vara hälsobringande och en kurort växte fram. Hälsobrunnens glansperiod inföll i mitten av 1800-talet, då Dals Rostock var en av Sveriges främsta kurorter. Människor från hela landet kom för att dricka brunn, bada gyttjebad, delta i sjukgymnastik och på andra sätt genomgå behandlingar för att bota krämpor och stärka hälsan. Periodvis var besökarna så många att de fick inhysas i stugor runt om i bygden. Brunns- och badhus uppfördes och på grund av brunnsortens popularitet försågs det lilla samhället med järnvägsstation och postkontor.

Med tiden kom Dals Rostock att få allt större betydelse inom vård och hälsa. 1911 anlades Kroppefjälls sanatorium i området. I anslutning till kurorten verkade dessutom Johannes Henriksson, som brukar betraktas som pionjär inom medicinalväxtodling i Sverige. Hans odlingar kom att bli mycket omfattande och försåg apoteken med många av de växtpreparat de behövde.

Dals Rostock förblev en aktiv brunnsmiljö in på 1930-talet. Kurortskulturen kom sedan att tyna bort och 1948 stängdes verksamheten. Flera byggnader och miljöer från kurortstiden har emellertid bevarats och går nu att ta del av som kulturminnen.

Vid Dals Rostocks gamla hälsobrunn finns idag en örtagård som iordningställts till minne av Johannes Henrikssons arbete. Odlingarna rymmer runt 250 olika växter, vars användningsområden och medicinska betydelse förklaras på skyltar. I hembygdsmuseet, som är inhyst i kurortens gamla restaurangbyggnad, finns en äldre apoteksmiljö och ett stort antal föremål från brunnstiden. Ett intressant inslag är de käppar, proteser och andra föremål som kurortens besökare lämnat kvar efter sin vistelse.

I Gula villan, där brunnsortens läkare bodde, finns ett sommarcafé, som serverar hembakt bröd. På området ligger även ett antikvariat, där det inte minst går att hitta faksimilutgåvor av Johannes Henrikssons böcker om medicinalväxter, liksom nytryck av de folkloristiska uppteckningar han gjorde i Dalsland.

–

Tryckta källor:

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

–

Otryckta källor:

Om Dals Rostock

https://www.mellerud.se/uppleva-och-gora/museer/hembygdsmuseum-dals-rostock/

https://www.vastsverige.com/mellerud/produkter/ortagarden_i_dals_rostock/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dals_Rostock

Information har även inhämtats vid besök i Dals Rostock

Kulturarvsdagen 2021

Nu närmar sig den årlig kulturarvsdagen, som denna gång infaller helgen 10-12 september. Detta år kan vi glädjande nog se tecken till att samhället börjar öppna upp igen. Det digitala utbudet har minskat och många arrangemang genomförs på plats, om än med restriktioner. Fantasin har varit stor och det erbjuds ett stort antal vitt skilda aktiviteter över hela landet. Jag har valt ut en favorit från varje landskap, som jag presenterar nedan. Fler evenemang hittar du på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Blekinge: I byn Norje utanför Sölvesborg arrangeras en historisk vandring med fokus på tingshuset, fängelset och gästgivargårdarna. Tekniken i den gamla pumpstationen demonstreras också för den som vill.

Bohuslän: Fiskebäckskil uppmärksammar kulturarvsdagen med föreläsningar om hur man levde i skutsamhället på 1800-talet.

Dalarna: Garpenbergs hembygdsförening välkomnar besökare med en guidad promenad genom byn Ljusfallet.

Dalsland: Södra Valby hembygdsförening anordnar ”fornborgsrally” med en rundtur till fornborgarna i sydvästra Dalsland.

Gotland: Vid Gervide i Sjonhems socken visas ett rekonstruerat långhus från järnåldern.

Gästrikland: I Gävle startas ångmaskinen till Europas enda bevarade och fungerande ångslipspel.

Halland: Med utgångspunkt i Flabäck ordnas en sockenvandring till den tidigare svensk-danska gränsen i Lindome.

Hälsingland: På Ljusdals hembygdsgård arrangeras en inspirationsdag med hälsingeostkakan i centrum.

Härjedalen: Tyvärr finns inga arrangemang i år.

Jämtland: I Glösa erbjuds en guidad tur som levandegör stenåldersfolkets bostäder och livsvillkor i området. Besökarna förevisas även hällristningar och kan provsmaka fisk som tillagats i kokgrop.

Lappland: Länsstyrelsen arrangerar guidning i den samiska miljön vid Atostugan i Atoklimpens kulturreservat.

Medelpad: Selånger pilgrimscenter visar barnens pilgrimsled med utklädning, lek och utställning.

Norrbotten: Böle garveri och läderhantverk tar emot besökare på visningar.

Närke: I Tryggeboda anordnar byalaget en kulturdag med rundtur i byn och promenad till Limstensgruvorna.

Skåne: Billesholmstraktens hembygdsförening bjuder på medeltidsfestival med inslag av lokalhistoria.

Småland: Lessebo handpappersbruk erbjuder guidade visningar, där deltagarna får lära sig om brukets 300-åriga historia, om industrialismens intåg i Sverige och om människorna i brukssamhället.

Södermanland: Förra året färdigställdes Turinge kyrkas lapidarium, som består av gravvårdar från 1600- och 1700-talet. Turinge-Taxinge hembygdsförening och Turinge församling berättar av gravskicket förr och namnen på gravstenarna.

Uppland: I Norrtälje invigs Öster Knutby fornstig, som lyfter fram arkeologiska fornlämningar och kulturhistoriskt arv i området.

Värmland: För 80 år sedan stängdes Martinverket i Munkfors. Nu har det gamla stålverket renoverats och håller öppet hus.

Västerbotten: Skellefteå museum bjuder på en guidad tur i Nordanåparken med historiska tillbakablickar till 1700-talet.

Västergötland: I torpet Hansa-skogen 159 får besökarna lära sig hur torparlivet såg ut, vad man arbetade med och vad man åt.

Västmanland: I Sala finns möjlighet att följa med på en musikalisk resa till medeltiden.

Ångermanland: Helgums hembygdsförening visar upp en dammbyggnad vid Finnån och berättar om timmerflottningen.

Öland: Runstens hembygdsförening visar upp sin linbasta och låter besökarna följa linets väg från blomma till garn.

Östergötland: I Askeby klosterkyrka hålls guidade turer, där besökarna får lära sig mer om klostret och kyrkan. Dessutom visas dess medeltida textilskatt.

Läs mer på Riksantikvarieämbetets hemsida:

Kulturarvsdagen 2021

Den 10–12 september är det dags att återigen sätta kulturarvet i rampljuset runt om i hela landet. Temat för 2021 är ”Kulturarv för alla”.