Runskrifterna utgör en säregen del av vårt kulturarv. Många ristades under vikingatiden för att skapa minnesmärken över personer och särskilda händelser. På grund av språkliga likheter mellan fornnordiskan och dagens svenska går det ganska snabbt att själv lära sig läsa enklare runtexter. Jag ska här försöka ge en kort introduktion till ämnet.
Flera olika runalfabet har använts i Sverige under olika tidsepoker. De flesta av våra runstenar är ristade med det vikingatida runalfabetet, den 16-typiga futharken. Beteckningen ”futhark” kommer av de första sex bokstäverna i runalfabetet (f, u, th, a, r och k) och den 16-typiga futharken finns i två varianter: långkvistrunor (översta runraden ovan) och kortkvistrunor (nedre runraden). De två runalfabeten påminner som synes mycket om varandra, men vanligast på runstenar är långkvistrunor. För den som tycker det är svårt att memorera bokstäverna kan det vara en bra idé att ta med en ”fusklapp” vid runstensgranskning.
Runorna i den 16-typiga futharken räcker inte till att täcka alla språkljud, varför vissa bokstäver representerar flera ljud. Exempelvis kan k-runan ibland uttalas som g och i-runan som e. När runologerna avgör vilken bokstav som ska utläsas av flera alternativ baserar de sig på kunskaper om det fornnordiska språket. För den som bara vill komma igång och läsa enklare runtexter brukar det emellertid vara av mindre betydelse.
Den uppmärksamme noterar kanske att futharken har två bokstäver för r-ljud. Det beror på att bokstaven r uttalades en aning annorlunda när den fanns sist i ett ord, varför detta avslutnings-r fick ett eget tecken (sista bokstaven i futharken). Likaså finns två a-runor, där den första representerar ett nasalt a, medan den andra är ett icke-nasalt a. Med tiden kom runtecknet för nasalt a att istället representera ett o-ljud.
Tecknet þ betecknar ett läspljud och brukar skrivas ut th
Ibland finns markeringar (oftast punkter) som visar var orden börjar och slutar, ibland inte. För att komplicera det hela är det dessutom så att om ett ord slutar på samma bokstav som nästa ord börjar med, så kan det hända att runristaren låter bli att dubblera den. Samma runa måste då räknas två gånger.
Våra runstenar har ett rikt och varierat innehåll, men de allra flesta är minnesmärken över döda personer och följer en likartad struktur. Att lära sig några vanliga ord som brukar ingå i texten gör uttydningen mycket lättare. Det är viktigt att tänka på att några ordböcker eller formella stavningsregler inte fanns vid denna tid. Runristarna fick efter bästa förmåga försöka efterlikna det talade språket med de bokstäver som stod till buds, vilket gjorde att samma ord kunde stavas på olika sätt.
Lite kunskap om runstenstexternas uppbyggnad kan underlätta. Ofta inleds texten med att berätta vem som tagit initiativet till att låta göra runstenen, vilket i regel följs av namnet på den person minnesmärket är rest över. Släktskapet mellan de båda brukar anges. Därefter följer ofta någon kort personlig information, exempelvis ett förtydligande av hur personen i fråga dog eller en önskan om Guds beskydd. Avslutningsvis kan runristaren nämnas.
En typisk runstenstext lyder ungefär:
Holmger lät resa stenen efter Björn, sin son. Han dog i Ed. Öpir ristade.
Den vikingatida grammatiken skiljer sig från vår nutida, så ordföljden kan i vissa fall vara ombytt. Istället för ”sin broder”, ”hans själ” och ”denna sten” skrev man ”broder sin”, ”själ hans” och ”sten denna”.
Nu är vi redo att göra ett första försök att tyda en runristning. För ändamålet använder vi oss av Sibbestenen, som står rest utanför Sävsjö i Småland. En av runorna har delvis deformerats av en spricka, men i övrigt är skriften välbevarad. På stenen har avgränsningarna mellan orden markerats med två punkter, som ett kolon. Texten börjar längst ner i vänstra hörnet.

Om vi läser ut bokstäverna rakt av får vi följande rad:
ulafr : sati : stin : thansi : iftir : siba : sun : sin
Med nutida ord, utan ändrad ordföljd, får vi då:
Olof : satte : sten : denna : efter : Sibbe : son : sin
Alltså:
Olof satte denna sten efter Sibbe, sin son.
Nu tittar vi på en sten från Hummelsta utanför Örebro. Här har runristaren gjort det lite lättare för oss genom att märka ut e-ljudet med en central punkt på i-runan (”stungna runor”). Texten börjar i den yttersta raden längst ner till vänster och letar sig sedan inåt.

Vi läser:
biarn : auk : geiruatr : letu : resa : sten : thensa : eftir : eibiurn : fathur : sin : kuth : hialbi : selu : hans
Med nutida ord och samma ordföljd:
Björn : och : Gervat : lät : resa : sten : denna : efter : Ebjörn : fader : sin : Gud : hjälpe : själ : hans
Alltså:
Björn och Gervat lät resa denna sten efter Ebjörn, sin fader. Gud hjälpe hans själ.
Så, nu har du tagit några stapplande steg in i runstensläsningens värld. Idag har förstås de flesta runstenar försetts med skyltar som berättar om dem och förklarar texten, men det är en säregen känsla att själv kunna tyda och förstå meddelanden som skrevs av våra förfäder för tusen år sedan. Att lära sig läsa runor kan därför vara mödan värt.
Lycka till!
Fotnot: Undertecknad är varken arkeolog, runolog eller språkforskare. Runläsningens grunder hade säkert kunna förklaras med större insikt av någon med mer kunskap inom området. Inläggets syfte är enbart att tjäna som inspiration åt personer som vill börja närma sig denna fascinerande del av vårt kulturarv.