Svenska folksagor, del 36: Den blå oxen

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en fattig pojke, som gick hela dagarna ute i skogen och vallade kreatur. Den ena dagen följde på den andra och sällan hände något utöver de vanliga. men så en dag, när han gick där bland de betande djuren, hörde han ett väldigt dån mellan träden. Det kom närmare och närmare och pojken blev så rädd att han sprang och gömde sig bakom ett stenblock. Det knakade och brakade i buskarna och plötsligt stod en väldig oxe framför honom. En så stor oxe hade pojken aldrig förr sett och hans färg var underlig, för han var alldeles blå.

Oxen gav sig in i flocken av kreatur och började stångas så våldsamt att pojken måste ta en stor käpp för att fösa iväg honom. Pojken slog och slog efter den blå oxen tills djuret plötsligt började tala och sade:

”Slå mig inte! Bara du låter mig gå här bland de andra djuren och beta, så ska jag löna dig rikligen.”

Pojken stirrade häpen på oxen, för han hade aldrig tidigare mött ett djur som kunde prata.

”Jag är en förtrollad prins”, fortsatte oxen. ”Låt mig få följa med kreaturen hem till ladugården i kväll! När du stängt in dem för natten skall du sätta dig på min rygg, så får du följa med mig ut i världen.”

Pojken lät då oxen gå ifred resten av dagen. Då kvällen kom drev han hem sin hjord och oxen följde snällt med. Men när de andra djuren var instängda för natten släppte han lös oxen och satte sig upp på dess rygg. Oxen gav sig då iväg och sprang lika snabbt som den bästa häst.

När oxen hade sprungit både länge och väl upptäckte pojken att de hade kommit till en stor skog, där alla träd bar blad av silver.

”Nu måste du hoppa ner”, sa oxen. ”Snart kommer en väldig stridshär för att slåss mot mig. Det är nog bäst att du klättrar upp i ett träd under tiden. Men akta dig noga för att plocka några blad! Ett kan du få ta, men inte fler.”

Pojken klättrade genast upp i ett träd intill, och strax därpå hörde han larm och oväsen långt borta. Det kom allt närmare och snart såg han en stor här komma tågande. Oxen gav sig genast i strid med soldaterna och snart hade han stångat ihjäl hela hären. Men det ena hornet hade han tappat i sammandrabbningen.

Pojken, som tyckte trädets glittrande silverlöv var det vackraste han sett, ryckte till sig två blad, klättrade ner ur trädet och satte sig upp på oxen. Så färdades de vidare och oxen sprang mil efter mil som den snabbaste häst. När de hade färdats ett långt stycke upptäckte pojken att de kommit till en stor skog, där träden bar blad av guld. Liksom förra gången sade oxen till honom att klättra upp i ett träd och gömma sig, för en ny stridshär skulle snart komma.

”Men akta dig väl för att ta några blad!” tillade han. ”Ett kan du få ta, men inte fler.”

Snart kom en väldig här tågande emot dem. Oxen började genast stångas och snart hade han gjort slut på alla soldaterna. Men då hade han också tappat det andra hornet.

”Nu kan du komma ner igen”, sade han till pojken.

Då klättrade pojken ner ur trädet, men han passade samtidigt på att ta två guldblad och gömma dem i sin tröja. Därpå fortsatte de sin färd.

När oxen hade sprungit både länge och väl kom de åter fram till en stor skog, men här hade träden blad av diamanter.

”Här kommer ännu en här att möta mig”, sade oxen. ”Men nu har jag inga horn kvar att slåss med och kommer inte att kunna försvara mig. När jag är död, ska du se efter i mitt ena öra. Där hittar du en silkesduk. När du breder ut duken får du allt vad du kan önska dig. I det andra örat finner du en pipa, och när du blåser i den kommer en häst med guldsadel, guldpiska och hovar av diamanter.”

Pojken hade svårt att tro att det oxen sade kunde vara sant, men det gick alldeles som oxen hade sagt. Den stora hären kom tågande och oxen, som inte hade några horn att försvara sig med, blev snart dödad. Då hoppade pojken ner ur trädet, samtidigt som han passade på att ta två blad av diamant med sig. Han fram till oxen och hittade där både duken och pipan, som oxen hade sagt. Och när han blåste i pipan kom den allra vackraste häst springande. Det glänste av guldsadeln och guldpiskan och det gnistrade om hovarna av diamanter, så att pojken knappt kunde tro sina ögon.

”Sätt dig upp på min rygg, så ska jag föra dig till en stuga där du kan be om härbärge”, sade hästen.

Pojken gjorde så och det bar av i vild fart över stock och sten. Snart kom de till en liten stuga i utkanten av en by. Pojken steg av hästen, som genast försvann, och så gick han in i stugan. Där bodde en liten gumma, som hälsade vänligt på honom. Pojken frågade om han fick stanna över natten och det fick han gärna.

”Du kan få ligga i vrån där borta vid spisen”, sade gumman.

Tidigt nästa morgon var gumman uppe och gjorde sig iordning att gå ut.

”Någon mat har jag inte att ge dig, för det här är ett fattigt hem”, sade hon. ”Varje dag måste jag gå till glasberget för att tigga lite pengar att köpa mat för.”

”Vad är glasberget för ett berg?” frågade pojken.

”Jo, ser du”, svarade gumman, ”på glasberget står ett slott, och därinne sitter en prinsessa med guldkrona på huvudet. Om en man kan rida uppför berget och in till henne, kan hon bli befriad, annars måste hon sitta där hela sitt liv. En mängd riddare och förnäma herrar försöker varje dag att rida uppför glasberget för att få den vackra prinsessan, men ännu har ingen lyckats.”

När gumman givit sig iväg bredde pojken ut sin duk över köksbordet och önskade sig god mat. Han åt sig ordentligt mätt, och det som blev över gömde han undan åt gumman. Därpå blåste han i sin pipa, och den fagra hästen kom springande.

”Här i min sadelväska ligger en dräkt stickad med guld. Tag den på dig och sätt dig sedan på min rygg, så ska vi rida uppför glasberget”, sa hästen. ”När du kommer fram till prinsessan, så ska du kasta ett silverblad i hennes knä.”

Pojken klädde sig i den vackra dräkten och satte sig upp på sin häst. Som en stormvind sprängde den iväg och for rakt uppför glasberget, som om det var en alldeles vanlig bergsstig. Där steg gossen av och gick in i slottet. Därinne såg han prinsessan, där hon satt på sin tron av guld. Han hälsade höviskt på henne och kastade ett silverblad i hennes knä, precis som hästen hade sagt honom att göra. Så vände han och gick raka vägen tillbaka ut.

När pojken red ner på andra sidan av berget fick han se den gamla gumman sitta där. Han kastade några mynt till henne och red sin väg utan att hon kände igen honom. När hästen kom fram till stugan hoppade gossen av, bytte kläder och gick in, medan hästen försvann in i skogen.

Då gumman kom hem hade pojken dukat fram all den goda maten och bad henne sätta sig ner och äta. Hon kunde inte förstå var pojken hade fått alla godsakerna ifrån, men då hon märkte att han inte ville tala om det för henne slutade hon att fråga. Istället berättade hon att hon tidigare på dagen hade fått se en ståtlig ung riddare, som hade gett henne ett par silvermynt.

Andra dagen gick det på samma sätt. Så fort gumman gett sig iväg kallade pojken på sin häst och red bort till glasberget. Men denna gång kastade han ett guldblad i prinsessans knä. Hon reste sig till hälften och strålade av glädje över att han kommit så långt för att befria henne, men pojken stannade inte, utan vände och gick ut till sin häst.

Tredje dagen upprepade allt sig likadant och pojken kastade ett blad av diamanter i flickans knä. Hon reste sig upp, räckte sina händer mot honom och tackade honom för att hon befriat henne ur förbannelsen, men han låtsades inte höra, utan skyndade sig ut igen. När han kom fram till stugan gick han in, bredde ut duken och lät den ställa fram de allra läckraste rätter åt gumman. Därpå gick han ut, satte sig till häst och red ut i världen.

När han ridit både långt och länge förde hästen honom till ett stort slott, som låg och lyste i solen. Där bodde den förtrollade prinsessan, som nu hade fått komma hem igen. Pojken klev av hästen, klädde sig i sina trasiga kläder och gick in i slottet för att begära tjänst. Han fick plats som kolpojke och skulle bära ved och vatten till köket. Just som han kom in i köket fick han se köksmästaren i färd med att ordna prinsessans mat stora fat. Pojken gick fram och frågade om han kunde få lägga ett blad på hennes tallrik. Det fick han och han lade då dit det andra silverbladet som han burit med sig. På den andra rätten lade han guldbladet och på den tredje bladet av diamanter. När maten bars in till prinsessan och hon fick se de tre bladen blev hon mycket överraskad, eftersom hon såg att det var likadana blad som den stiliga riddaren hade slängt i hennes knä. Hon undrade vem som hade lagt dit dem och köksmästaren svarade att det hade kolpojken gjort. Prinsessan blev då ännu mer förbryllad och bad köksmästaren höra var kolpojken fått bladen ifrån. Det ville pojken emellertid inte svara på. Istället sprang han ut och blåste i sin pipa, så att hästen kom. Han tog på sig den guldstickade dräkten, satt upp i sadeln och började rida vid slottet. Prinsessan fick syn på honom från sitt fönster och undrade vad det var för en gäst som kom. Hon sprang ner på borggården för att titta och kände då genast igen den unge riddaren som befriat henne från glasberget. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till slottet, där de genast firade sitt bröllop.

Men då pojken kom ner på gården igen stod hästen kvar.

”Ta ditt svärd och hugg av mitt huvud!” sa hästen.

”Det vore väl en dålig lön efter allt du gjort mig”, svarade pojken.

Men hästen bad så bevekande att pojken till slut måste göra som han blev tillsagd. Och i samma stund som svärdshugget föll stod en vacker prins framför honom.

”Ser du, det var jag som var förvandlad till den blå oxen”, sade prinsen. ”Och när oxen dödades blev jag den vackra hästen, som hjälpte dig att vinna prinsessan. Nu ska jag resa hem till mitt land igen.”

Därpå tackade han pojken varmt och gick. De såg honom aldrig igen och hur det gick för den vackra prinsen är inte lätt att veta, men pojken och hans prinsessa levde lyckliga och glada både länge och väl.

2 reaktioner på ”Svenska folksagor, del 36: Den blå oxen

  1. En underbar saga som säkert finns i flera varianter. I en av min mors gamla sagoböcker, Guffars Sagor av Hugo von Becker, finns sagan om den gamle knekten och hans betjent. Där red knekten uppför Kyöpelin Vuori (Glasberget) för att vinna prinsessan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s