Att läsa runstenar

bild futhark

Runskrifterna utgör en säregen del av vårt kulturarv. Många ristades under vikingatiden för att skapa minnesmärken över personer och särskilda händelser. På grund av språkliga likheter mellan fornnordiskan och dagens svenska går det ganska snabbt att själv lära sig läsa enklare runtexter. Jag ska här försöka ge en kort introduktion till ämnet.

Flera olika runalfabet har använts i Sverige under olika tidsepoker. De flesta av våra runstenar är ristade med det vikingatida runalfabetet, den 16-typiga futharken. Beteckningen ”futhark” kommer av de första sex bokstäverna i runalfabetet (f, u, th, a, r och k) och den 16-typiga futharken finns i två varianter: långkvistrunor (översta runraden ovan) och kortkvistrunor (nedre runraden). De två runalfabeten påminner som synes mycket om varandra, men vanligast på runstenar är långkvistrunor. För den som tycker det är svårt att memorera bokstäverna kan det vara en bra idé att ta med en ”fusklapp” vid runstensgranskning.

Runorna i den 16-typiga futharken räcker inte till att täcka alla språkljud, varför vissa bokstäver representerar flera ljud. Exempelvis kan k-runan ibland uttalas som g och i-runan som e. När runologerna avgör vilken bokstav som ska utläsas av flera alternativ baserar de sig på kunskaper om det fornnordiska språket. För den som bara vill komma igång och läsa enklare runtexter brukar det emellertid vara av mindre betydelse.

Den uppmärksamme noterar kanske att futharken har två bokstäver för r-ljud. Det beror på att bokstaven r uttalades en aning annorlunda när den fanns sist i ett ord, varför detta avslutnings-r fick ett eget tecken (sista bokstaven i futharken). Likaså finns två a-runor, där den första representerar ett nasalt a, medan den andra är ett icke-nasalt a. Med tiden kom runtecknet för nasalt a att istället representera ett o-ljud.

Tecknet þ betecknar ett läspljud och brukar skrivas ut th 

Ibland finns markeringar (oftast punkter) som visar var orden börjar och slutar, ibland inte. För att komplicera det hela är det dessutom så att om ett ord slutar på samma bokstav som nästa ord börjar med, så kan det hända att runristaren låter bli att dubblera den. Samma runa måste då räknas två gånger.

Våra runstenar har ett rikt och varierat innehåll, men de allra flesta är minnesmärken över döda personer och följer en likartad struktur. Att lära sig några vanliga ord som brukar ingå i texten gör uttydningen mycket lättare. Det är viktigt att tänka på att några ordböcker eller formella stavningsregler inte fanns vid denna tid. Runristarna fick efter bästa förmåga försöka efterlikna det talade språket med de bokstäver som stod till buds, vilket gjorde att samma ord kunde stavas på olika sätt.

Lite kunskap om runstenstexternas uppbyggnad kan underlätta. Ofta inleds texten med att berätta vem som tagit initiativet till att låta göra runstenen, vilket i regel följs av namnet på den person minnesmärket är rest över. Släktskapet mellan de båda brukar anges. Därefter följer ofta någon kort personlig information, exempelvis ett förtydligande av hur personen i fråga dog eller en önskan om Guds beskydd. Avslutningsvis kan runristaren nämnas.

En typisk runstenstext lyder ungefär:

Holmger lät resa stenen efter Björn, sin son. Han dog i Ed. Öpir ristade.

Den vikingatida grammatiken skiljer sig från vår nutida, så ordföljden kan i vissa fall vara ombytt. Istället för ”sin broder”, ”hans själ” och ”denna sten” skrev man ”broder sin”, ”själ hans” och ”sten denna”.

Nu är vi redo att göra ett första försök att tyda en runristning. För ändamålet använder vi oss av Sibbestenen, som står rest utanför Sävsjö i Småland. En av runorna har delvis deformerats av en spricka, men i övrigt är skriften välbevarad. På stenen har avgränsningarna mellan orden markerats med två punkter, som ett kolon. Texten börjar längst ner i vänstra hörnet.

Om vi läser ut bokstäverna rakt av får vi följande rad:

ulafr : sati : stin : thansi : iftir : siba : sun : sin

Med nutida ord, utan ändrad ordföljd, får vi då:

Olof : satte : sten : denna : efter : Sibbe : son : sin

Alltså:

Olof satte denna sten efter Sibbe, sin son.

Nu tittar vi på en sten från Hummelsta utanför Örebro. Här har runristaren gjort det lite lättare för oss genom att märka ut e-ljudet med en central punkt på i-runan (”stungna runor”). Texten börjar i den yttersta raden längst ner till vänster och letar sig sedan inåt.

Foto: Bloggen Kulturbilder

Vi läser:

biarn : auk : geiruatr : letu : resa : sten : thensa : eftir : eibiurn :  fathur : sin : kuth : hialbi : selu : hans

Med nutida ord och samma ordföljd:

Björn : och : Gervat : lät : resa : sten : denna : efter : Ebjörn : fader : sin : Gud : hjälpe : själ : hans

Alltså:

Björn och Gervat lät resa denna sten efter Ebjörn, sin fader. Gud hjälpe hans själ.

Så, nu har du tagit några stapplande steg in i runstensläsningens värld. Idag har förstås de flesta runstenar försetts med skyltar som berättar om dem och förklarar texten, men det är en säregen känsla att själv kunna tyda och förstå meddelanden som skrevs av våra förfäder för tusen år sedan. Att lära sig läsa runor kan därför vara mödan värt.

Lycka till!

Fotnot: Undertecknad är varken arkeolog, runolog eller språkforskare. Runläsningens grunder hade säkert kunna förklaras med större insikt av någon med mer kunskap inom området. Inläggets syfte är enbart att tjäna som inspiration åt personer som vill börja närma sig denna fascinerande del av vårt kulturarv.

5 reaktioner på ”Att läsa runstenar

  1. Mycket väl beskrivet och intresseskapande! Man försöker skapa sig en bild av människorna på den tiden: skulle jag själv ha passat in och trivts? Bronsåldershusen bakom museet i Vitlycke har samma effekt: skulle jag kunna bo så idag? Att sitta en timme inne i ett av dem är mycket tankeväckande. Svaret är – ja, troligen, om man är praktiskt lagd. Men det är väldigt mycket jag också skulle behöva lära mig innan jag slutade att vara en belastning för de andra.

    Gilla

    • Tack, Jan! Roligt att du upplevde ”runstenslektionen” som intresseskapande – det var precis vad jag önskade. Att söka upp runstenar, stava mig igenom skriften och ibland lyckas förstå budskapet får mig att känna stark samhörighet med mitt historiska arv. Det önskar jag att fler ska få uppleva. Ett annat sätt är förstås att (precis som du skriver) sätta sig in i den dåtida människans livsvillkor och reflektera över vad de skulle ha inneburit på ett personligt plan. Om fler tog chansen att närma sig vår historia på detta konkreta sätt tror jag att intresset för kulturarvet och kunskapsnivån om vårt förflutna skulle växa ordentligt.

      Gilla

  2. Om man är intresserad av fornnordiska som språk, rekommenderas Jackson Crawford Youtube-kanal.

    Jackson Crawford är en amerikansk språkforskare som specialiserat sig på fornnordiska. Kanalen innehåller allt från grammatik till innehåll av sagor och Asatro.

    Är man intresserad av hur fornnordiska lät? Se ”A Conversation in Old English and Old Norse”.

    Ett resonemang om runornas ursprung? ”Origin of the Runes (A New Intro.)”

    Gilla

  3. Det kanske bör påpekas, att långtifrån alla stenar är kristna, eller innehåller tydligt kristna begrepp som ”kudh” = Gud, själ eller ”and” = ande. Dock är det precis som du själv konstaterar långt vanligare, att texten följer en bestämd formel – denna sten är rest efter X, av Y (släktskap anges nästan alltid här) med hjälp av ristare Z. Jag har diskuterat med Magnus Källström, Riksantikvarieämbetets ledande runolog, vad detta beror på. Det finns också många teorier om att de föregivet ”kristna” korsen på de flesta senare stenar från 1070-talet kanhända uppfattades som solkors, och därför inte var genomgående kristna… På denna sista anmärkning svarade Magnus Källström ingenting, men han instämde i mitt påpekande att vi inte säkert kan veta hur viktigt religionsskiftet eller religionen var för exempelvis det sena tusentalets människor. Vi vet däremot SÄKERT att familjetillhörigheten, släktskapen och behovet att omtala dessa faktum VAR det viktiga – för annars skulle det inte ha påpekats på sten efter sten, i inskrift efter inskrift. Man levde i ett ättesamhälle, och det var det som var det viktigaste, inklusive att minnas sina kära döda. Till sist är det så att många rent hedniska inskrifter helt säkert inte överlevde till våra dagar. Rökstenen var de facto inmurad i en kyrkvägg, och hur många rent hedniska inskrifter som förstörts, vet vi inte. Även kristna stenar blev av senare generationer förstås inmurade lite här och var, eller föll för tidens tand, men det är en annan historia.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s