Aurvandil (Örvandel) är en gåtfull gestalt, som den nordiska mytologin inte berättar så mycket om. Han var make till den mäktiga völvan Groa och de verkar båda ha varit vänner till Tor. Vi vet också att Aurvandil vid ett tillfälle försvann och att han var mycket saknad av Groa. Kanske blev han tillfångatagen och bortförd av jättar.
Framför allt känner vi Aurvandil genom berättelsen om hur Groa försöker hjälpa Tor att avlägsna en brynstensskärva, som kilat fast sig i hans skallben. Det var i samband med en strid med jätten Hrungner som Tor råkade ut för att en skärva av en brynsten träffade honom i huvudet. När flisan inte gick att avlägsna med mankraft försökte Groa hjälpa honom genom att använda kraftfulla trollsånger. Medan hon sjöng kunde Tor märka att stenflisan höll på att lossna och ville tacka henne genom att berätta glädjande nyheter. Han beskrev därför att han en tid dessförinnan hade lyckats föra ut Aurvandil ur jättarnas rike Jotunheim genom att bära honom i en korg på ryggen över älven Elivågor. En av Aurvandils tår ska emellertid ha stuckit ut ur korgen och förfrusits, varpå Tor slängt upp den på himlen för att göra den till en stjärna. Enligt Tors bedömning skulle det nu inte dröja länge innan Aurvandil var hemma hos Groa igen. Över detta besked blev Groa så överrumplad och rörd att hon glömde sin trollsång, varför brynstensskärvan blev kvar i Tors huvud.
Vilken av stjärnorna på himlen som i hednisk tid ansågs vara Aurvandils tå är inte klarlagt, men en teori är att det rör sig om en stjärna i stjärnbilden Norra kronan, vars form liknar en tå. Ett annat antagande är att Aurvandils tå representeras av Venus (ofta kallad ”morgonstjärnan”), som lyser starkt i både gryning och skymning. Ett av de äldre engelska namnen på morgonstjärnan är Earendel, vilket kan åsyfta Aurvandil. I det brittiska diktverket Codex exoniensis (Exeter Book) från 900-talet finns en hyllningsdikt till Kristus, där de inledande stroferna ser ut att ha lånats från en hednisk hymn till Aurvandils ära. Av dessa kan vi förstå att Aurvandils tå måste ha varit en av de klarast lysande stjärnorna på himlen:
Eala Earendel,………………..………..O Aurvandil,
engla beorhtast,………………………klarast skinande av änglar,
ofer Middangeard……………………du som över Midgård
monnum sended……………………..till människorna sändes,
and sodfæsta…………………………..du sanne
sunnan leoma,…………………………stråle av solen,
tohrt ofer tunglas…………………….lysande ut över himmelsljusen,
þu tida gehvane……………………….du som städse
of sylfum þe symle inlihtes……….lyser av dig själv varje årstid
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
–
Otryckta källor:
Klicka för att komma åt 2008_1_vikingarna.pdf
http://runeberg.org/vrgerman/1/0581.html
Kulturminnet 
Lätt att koppla till Tolkien här också: Eärendil
GillaGilla
Det stämmer! Mycket vittnar om att Tolkien hämtat inspiration ur den nordiska mytologin. Nästa gång har jag tänkt skriva om dvärgen Andvare och ringen Andvaranaut. Då blir referenserna till Sagan om ringen än mer tydliga.
GillaGilla
Tyvärr håller jag inte alls med dig, Malin. Vad du säger om Aurvandil är Wikipedia-kunskap, ifall jag får uttrycka mig något hårt. Det är inte alls plausibelt att tro, att Örvendelstå skulle vara lika med planeten Venus, när det är helt säkert att denna Morgon- eller Aftonstjärna kallas Mardöll i alla andra Nordiska Källor, alltså ett av Frejas binamn, Havsglansen. Lika ologiska blir antagandena att Norra Kronan skulle vara rätt, då resten av Aurvandil inte ryms i någon sådan liten och undanskymd stjärnbild. Vi vet redan att Karlavagnen är Tore-Karls eller Tors vagn, till exempel, och då behöver vi inte ställa hela Arkeoastronomin på huvudet, bara därför att svenskspråkiga Wikipedia är en såpass skral källa.
Om du frågar mig, så tror jag vad bland andra Ohlmarks populariserade redan på 1950-talet, trots att just han är en förfärligt impopulär figur hos forskarvärlden av idag, men antagligen var han inte först. Han kan lika gärna ha stulit det från Turville-Petre (se här https://sv.wikipedia.org/wiki/Gabriel_Turville-Petre ) eller någon annan engelsk forskare inom Tolkiens krets, för jag har absolut för mig att just professor T. var övertygad om att Orion var Aurvandil, eller Eärendil. Orion beskrivs som en väldig jägare, liksom Örvendel. Tån motsvarar den ljusstarka stjärnan Rigel, och skölden, som Orion håller framför sig, var för våra förfäder pil och båge. Den teorin framstår för mig som mycket, mycket plausiblare eller sannolikare än de du nämner, och för övrigt har jag redan skrivit mitt eget blogginlägg om ämnet här.
https://hedniskatankar.com/2018/01/23/i-vilket-odelsarven-och-andra-spekulerar-om-arkeoastronomi/
GillaGilla
Dessutom ska ju Aurvandil ”lysa av sig själv varje årstid” enligt den fornengelska dikten. Norra Kronan är visserligen också cirkumpolär, men Orion är mycket mer framträdande på himlavalvet, och kan ses klart vid alla årstider, vilket inte gäller Norra Kronan, i alla fall inte i samma grad. Att man säkerligen kunde skilja på stjärnbilder och omkringfarande planeter, som Venus, tror jag också vi kan förutsätta. Dessutom lyser Venus INTE av sig själv varje årstid, eftersom planeten Venus likt månen har faser, och ibland är helt bortskymd. Se engelska wikipedia – vars kvalitet är högre än den svenska utgåvan https://en.wikipedia.org/wiki/Venus#Observability
Venus är ibland helt borta från natthimlen, likt månen – ”dagmånar” finns ju… Och så kan planeten Venus göra en ”venuspassage” och helt blockeras av solen – då syns den inte alls, inte med blotta ögat i alla fall. Det vore smått konstigt om Järnålderns Européer inte skulle ha sett detta – Mayaindianer och Kineser höll i alla fall väldigt noga reda på Venus, och om jag inte tar fel, trodde både Egyptier och Sumerer att planeten var en kvinnlig gudom, nyckfull men viktig, som Freja själv… Varför ändra på den symboliken ?
GillaGilla