Värden som måste värnas

En grundläggande del av ett demokratiskt samhälle är yttrandefriheten. Att leva i ett öppet samhälle innebär därför att man måste acceptera att människor som inte delar ens åsikter har rätt att uttrycka sig. Man måste vara beredd på att få sina uppfattningar ifrågasatta och kritiserade, eftersom andra människor har rätt att ifrågasätta och kritisera. Det gäller oavsett om de uppfattningar man hyser är av politisk, religiös eller annan karaktär. Om man är kristen måste man acceptera att bibeln, Jesus och kristendomen kan ifrågasättas och utmanas. Och om man är muslim måste man acceptera att koranen, Muhammed och islam kan ifrågasättas och utmanas.

I Sverige har vi de senaste åren fått ett antal politiska partier som vill omvandla samhället i islamistisk riktning. Ett av dem är partiet Nyans, som försökt driva fram att ”islamofobi” ska bli en egen brottsrubricering. I samband med konstnären Lars Vilks nyliga bortgång, då många muslimer i Sverige firade hans död med glada tillrop på internet, upplever sig Nyans ha fått luft under vingarna. Nu vill partiledaren Mikail Yüksel att Lars Vilks träskulptur Nimis ska brännas, vilket han uttrycker i Göteborgs-Posten under rubriken ”Nimis är en symbol för islamofobi och bör brännas ner”. Detta, givetvis, med anledning av att Lars Vilks vid ett tillfälle nyttjade sin grundlagsstadgade yttrandefrihet till att avbilda islams främsta profet som rondellhund. För detta fick han leva under konstanta dödshot.

Det finns mycket som olika religiösa grupper runt om i världen betraktar som heligt. De allra flesta förstår emellertid var gränsen går mellan egna uppfattningar och andras rättigheter. I kristna länder kan du häckla Jesus utan att bli fängslad och avrättad och den växande hinduiska diasporan i väst kräver inte att deras nya landsmän ska sluta slakta kor. De inser att de inte kan påtvinga andra människor sitt religiösa regelverk. Det verkar islamvärlden ha betydligt svårare att förstå.

När jag befinner mig i Saudiarabien, Iran eller Afghanistan ska jag följa rådande lagstiftning och avstå från att framföra religiös kritik. Men jag lever i en västerländsk demokrati med ett sekulärt samhälle. I mitt land ska jag inte utsättas för religiös censur. Jag ska inte behöva rätta mig efter islamiska blasfemilagar. Och det ska inte andra svenskar heller.

1900-talet borde ha lärt oss vikten av att våga kritisera och ifrågasätta repressiva ideologier som vill inskränka människors demokratiska rättigheter. Nu är det hög tid att inse att det gäller även när en samhällsomdanande ideologi är klädd i religiösa kläder. Inte minst gäller det när ideologin försöker göra sig okränkbar och förbjuda kritiska röster; det säger ju otvetydigt en hel del om vilka faror som gömmer sig i den.