Svenska folksagor, del 37: Varför hundarna hatar katterna och katterna hatar råttorna

Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öyvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en hund, som råkade rädda livet på en vacker och vän kungadotter. Över detta blev kungen, som man kan ana, så glad att han knappt visste hur han skulle bedyra hunden sin tacksamhet. Han lät emellertid skriva ett fribrev, där det stod att var en hund än kom i hans rike, så skulle den alltid få mat och husrum. Detta fribrev lät han binda fast under svansen på hunden, så att den skulle kunna gå ut och visa det för folket.

Först begav sig hunden till en vän för att visa fribrevet och berätta om den glädjande händelsen. Den gode vännen tog emot nyheten med stor glädje och prisade hunden för att den hade agerat så rådigt. Han ställde till med ett överdådigt kalas, där det inte sparades på varken snapsar eller gökar, och hunden blev så drucken att han var tvungen att stanna kvar över natten. Men när det blev dags att sova blev hunden lite orolig, för den visste inte hur den skulle bära sig åt för att inte skrynkla ner det värdefulla fribrevet. Men den gode vännen visste råd. Han hade en katt till hushållerska och henne kallade han på för att be henne gömma undan brevet fram till morgonen. Kattan tog emot brevet och gick iväg med det, och sedan kände hunden att han kunde sova i godan ro.

På morgonen tog sig hunden och hans vän ett par gökar till och sedan tyckte hunden att det var på tiden att han gav sig ut för att visa upp det fina fribrevet. Kattan gick iväg efter det, men när hon kom in i kammaren där hon hade gömt det, fanns inget fribrev kvar. Hur hon än letade förblev det försvunnet, för råttorna hade varit framme och tagit det under natten.

Nu må ni tro, att det blev ett förskräckligt letande och bråk och stök. Men trots att de nästan vände upp och ner på hela huset gick fribrevet inte att finna. Hundarna var så ilskna på kattan att det inte var långt ifrån att de bitit ihjäl henne. Och kattan, hon var ilsken på råttorna och kunde inte sluta jaga efter dem. Och sedan den dagen har djuren aldrig mer kunnat enas, för hundarna hatar katterna och katterna hatar råttorna än idag.

Men hundarna har aldrig slutat tro att fribrevet en dag ska komma till rätta, och det kan man se, när två hundar hälsar på varandra. Det första det gör är att titta efter om någon av dem till äventyrs fått tag på fribrevet och hängt det bak i rumpan igen.

En reaktion på ”Svenska folksagor, del 37: Varför hundarna hatar katterna och katterna hatar råttorna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s