Vikingarnas bosättningar i Amerika har nu daterats

Även om de flesta av våra vikingatida förfäder var bönder som ägnade sig åt att bruka den nordiska myllan, så var vikingarna som folk oerhört beresta. Deras omfattande seglatser tog dem runt i stora delar av Europa, men även vidare till Afrika, Asien och Amerika. De var det första folk som besökte alla dessa fyra världsdelar och deras sätt att ge sig ut på okända vatten kan idag te sig svindlande och övermodigt. I många fall kan de inte ha vetat när eller ens om de någonsin skulle se land igen, vilket inte hindrade dem. Det är svårt att inte fascineras över denna dristighet och undra vilka föreställningar och förhoppningar som utgjorde grunden för sådant mannamod. Det tankegods som drev fram nordbornas utfärder under vikingatiden är en del av vår idéhistoria som jag hoppas ska lyftas fram och belysas med större skärpa. Av denna anledning är det med glädje jag nu tar del av nya forskningsrön rörande vikingarnas närvaro i Amerika.

Att vikingarna korsade Atlanten och nådde den amerikanska östkusten ett halvt årtusende före Columbus har länge varit känt. Redan på 1960-talet hittade arkeologerna lämningar efter vikingabosättningar i Newfoundland i Kanada. Vid L’Anse aux Meadows finns resterna av torv- och timmerbyggnader, där huggmärken visar att träet har bearbetats med den typ av metallredskap som dåtidens nordbor använde. Spikar av samma sort som i vikingarnas skepp har påträffats och det finns fynd som talar för att L’Anse aux Meadows fungerade som en basstation, varifrån mer sydliga delar av kusten utforskades. Vikingarnas upptäckt av Nordamerika (”Vinland”) skildras dessutom i de isländska sagorna, som berättar att en bosättning ska ha gjorts i Vinland under ledning av sjöfararen Leif Eriksson.

Byggnaderna i Newfoundland har tilldragit sig stort arkeologiskt intresse och platsen är idag uppsatt på Unescos världsarvslista. Det har emellertid varit oklart exakt när bosättningen skedde. Bedömningar av byggtekniken, datering av artefakter och undersökningar med kol-14-metoden har pekat mot ett tidsspann som sträckt sig över hela vikingatiden (cirka år 800-1050). Nu har emellertid forskare med hjälp av en ny dateringsteknik kunnat fastslå vikingarnas närvaro till ett bestämt årtal. Och det har visat sig vara exakt 1000 år sedan händelsen ägde rum: år 1021 fälldes de träd som ingick i husens stomme.

Den nya dateringen, som beskrivs i den vetenskapliga tidskriften Nature, har tagits fram av forskare vid universitetet i Groningen i Nederländerna. I sin forskning har de analyserat spår efter en solstorm, som bröt ut år 993 och resulterade i en kraftig ökning av radioaktiva kolisotoper i de växande träden. Genom analys av dessa isotoper går året för trädfällningen att fastställa. Detta ger nu en tydligare bild av vikingarnas resmönster, samtidigt som de isländska sagornas tidsangivelser i huvudsak bekräftas.

Låt oss nu hoppas att ytterligare forskning kan ge oss mer information om vilka bosättarna var, varför de gav sig ut på sina långväga färder och hur deras liv såg ut. Viss kunskap har vi redan, men de nordiska upptäcktsresorna till Amerika är en del av vår kulturhistoria som förtjänar större uppmärksamhet.