Kulturhistoriska sevärdheter, del 56: Wij valsverk och trädgårdar

20200721_162027

Wij utanför Ockelbo i Gästrikland är en plats med rik kulturhistoria. Namnet härrör från ett fornnordiskt ord för ”helig plats”, vilket antyder att området har haft betydelse för forntida kultutövning och kanske varit säte för ett asatempel. Denna del av områdets historia är dock höljd i dunkel och har lämnat få spår. Desto bättre känner vi till den långa brukshistoria som tog sin början på 1600-talet och under påföljande sekler kom att sätta sin prägel på landskapet.

Brukstraditionen på Wij inleddes omkring år 1670 av läkaren Sven Bröms från Ockelbo. Han hade arbetat en tid som livmedikus åt drottning Kristina och fick 1666 säterifrihet på sitt ärvda hemman Wij. Han valde då att avveckla sin läkarpraktik i Stockholm och flyttade 1673 till Wij för att satsa på bruksnäringen. De påföljande åren grundade han Ockelboverken där Åbrogruvan, Åbro masugn och Brattfors hammarsmedja ingick. På Wij uppförde han en herrgård och herrgårdsbyggnaden kom sedan att bli navet för Ockelboverkens aktiviteter. Sven Bröms äldsta dotter, Catharina Bröms, tog senare över driften och under hennes styre upplevde bruksverksamheten en storhetstid. Hon kom att bli verkens mest omtalade brukspatron och kallades allmänt för ”nådig frun på Wij”. Egendomarna omfattade då stora delar av Ockelbo socken och verksamheten växte stadigt. 1710 anlade hon Åmots bruk med masugn och stångjärnshammare och 1725 inlemmade hon Kilafors Hammare i verksamheten.

Vid Catharina Bröms död 1736 hade Ockelboverken vuxit till Gästriklands största brukrörelse. Den ena av hennes två söner, Sven Cederström, blev ensam ägare efter att ha löst ut sin bror. Ockelboverken gick sedan i arv i den Cederströmska släkten tills fastigheterna 1793 såldes till greve Mårten Bunge. Denne lät 1797 anlägga Wij järnbruk i anslutning till herrgården. Tackjärn från Åbro masugn hämtades in och förädlades i stångjärnssmedjan. När den äldre smedjan brann ner på 1860-talet ersattes den av en mer modern lancashiresmedja. På 1880-talet uppfördes den smedjebyggnad vi kan se idag. Valsverket i Wij installerades 1883 och byggdes sedan ut i omgångar. För att möta bruksnäringens transportbehov anlades även ett järnvägsnät, så att anläggningarna förbands med varandra och med hamnen i Norrsundet.

20200721_163059

I samband med järnhanteringens expansion i Sverige i slutet av 1800-talet kompletterades Wij med ånghammare, ångpanna, vällugn och mediumvalsverk. Valsverket konstruerades av Morgårdshammars mekaniska verkstad och drevs av en vattenturbin. 1901 effektiviserades hanteringen ytterligare, då en ny ångmaskin installerades. 1903 tillkom ett finvalsverk. Det valsade stålet såldes till manufakturer i både Sverige och utomlands, inte minst till Gillette i Tyskland för rakbladstillverkning.

Efter första världskriget minskade efterfrågan på lancashirejärn. När lönsamheten försämrades stängdes Ockelboverkens bruk ett efter ett. Wij valsverk tillhörde de anläggningar som behölls längst i drift, men 1933 lades verksamheten ner. Anläggningen och maskinutrustningen lämnades dock till stora delar orörda. På 1980-talet övertogs byggnaden av Stiftelsen Wij valsverk, som bildats i syfte att vårda den historiska miljön. Anläggningen renoverades och öppnades sedan som industriminne.

Wij valsverk betraktas idag som en av de bäst bevarade och mest intakta industrimiljöerna av sitt slag i Sverige. Den gamla ångmaskinen från 1901 finns kvar, jämte koltornsvällugn, ånghammare och järnsax. Den närliggande herrgården såldes 1996 till ett bolag med Ockelbo kommun som majoritetsägare och lokala företag som delägare. Genom dess försorg omges det gamla säteriet nu av en prunkande odlingsmiljö, som räknas som en av Sveriges vackraste parker.

Tillsammans bildar det välbevarade bruket och herrgårdens trädgårdar ett mycket sevärt besöksmål, som både vittnar om vår historia och är en fröjd för ögat att ta del av. Bästa tiden för besök är sommaren, när växthusen är fyllda av odlingar och kulturaktiviteter arrangeras i både trädgårdarna och smedjan.