Nedslag i nordisk mytologi, del 35: Aurvandil

Aurvandil (Örvandel) är en gåtfull gestalt, som den nordiska mytologin inte berättar så mycket om. Han var make till den mäktiga völvan Groa och de verkar båda ha varit vänner till Tor. Vi vet också att Aurvandil vid ett tillfälle försvann och att han var mycket saknad av Groa. Kanske blev han tillfångatagen och bortförd av jättar.

Framför allt känner vi Aurvandil genom berättelsen om hur Groa försöker hjälpa Tor att avlägsna en brynstensskärva, som kilat fast sig i hans skallben. Det var i samband med en strid med jätten Hrungner som Tor råkade ut för att en skärva av en brynsten träffade honom i huvudet. När flisan inte gick att avlägsna med mankraft försökte Groa hjälpa honom genom att använda kraftfulla trollsånger. Medan hon sjöng kunde Tor märka att stenflisan höll på att lossna och ville tacka henne genom att berätta glädjande nyheter. Han beskrev därför att han en tid dessförinnan hade lyckats föra ut Aurvandil ur jättarnas rike Jotunheim genom att bära honom i en korg på ryggen över älven Elivågor. En av Aurvandils tår ska emellertid ha stuckit ut ur korgen och förfrusits, varpå Tor slängt upp den på himlen för att göra den till en stjärna. Enligt Tors bedömning skulle det nu inte dröja länge innan Aurvandil var hemma hos Groa igen. Över detta besked blev Groa så överrumplad och rörd att hon glömde sin trollsång, varför brynstensskärvan blev kvar i Tors huvud.

Vilken av stjärnorna på himlen som i hednisk tid ansågs vara Aurvandils tå är inte klarlagt, men en teori är att det rör sig om en stjärna i stjärnbilden Norra kronan, vars form liknar en tå. Ett annat antagande är att Aurvandils tå representeras av Venus (ofta kallad ”morgonstjärnan”), som lyser starkt i både gryning och skymning. Ett av de äldre engelska namnen på morgonstjärnan är Earendel, vilket kan åsyfta Aurvandil. I det brittiska diktverket Codex exoniensis (Exeter Book) från 900-talet finns en hyllningsdikt till Kristus, där de inledande stroferna ser ut att ha lånats från en hednisk hymn till Aurvandils ära. Av dessa kan vi förstå att Aurvandils tå måste ha varit en av de klarast lysande stjärnorna på himlen:

Eala Earendel,………………..………..O Aurvandil,
engla beorhtast,
………………………klarast skinande av änglar,
ofer Middangeard
……………………du som över Midgård
monnum sended
……………………..till människorna sändes,
and sodfæsta
…………………………..du sanne
sunnan leoma,
…………………………stråle av solen,
tohrt ofer tunglas
…………………….lysande ut över himmelsljusen,
þu tida gehvane
……………………….du som städse
of sylfum þe
symle inlihtes……….lyser av dig själv varje årstid

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt 2008_1_vikingarna.pdf

http://runeberg.org/vrgerman/1/0581.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurvandil

https://en.wikipedia.org/wiki/Christ_I

Hästen i svensk kulturhistoria

För cirka 6000 år sedan tämjde människan hästen. Troligen ägde den tidigaste domesticeringen rum i norra Kazakstan och på stäpperna i södra Ukraina, varifrån tamhästarna under det påföljande millenniet spreds till stora delar av Europa och Asien. Hur länge hästen varit rid- och dragdjur i Sverige vet vi inte, men det äldsta hästfyndet i Norden är en bit av ett 4000 år gammalt hästkranium som hittats i Ullstorp i Skåne. Genom kraniet löper en inkilad flintdolk, vilket visar att hästen slaktats. Det är troligt att slakten genomfördes i rituellt syfte – ett så dyrbart djur slaktade man nog inte bara för köttets skull.

Hällristningar och smycken från bronsåldern vittnar om att tamhästar förekom i flera delar av nutida svenskt område senast 1800 f.Kr. Sannolikt var hästen vid denna tid inte var mans egendom, utan en exklusiv ägodel för dåtidens högre klasser. Kunskapen om hur hästen betraktades och användes under svensk forntid är emellertid begränsad. Hällristningar visar hästdragna kärror och det finns bilder av djur som är spända framför plogar, men det är ibland svårt att avgöra om det rör sig om hästar eller oxar. Arkeologiska fynd med hästdekorationer talar för att hästen var ett kultdjur, som förknippades med gudomlighet. Exempelvis har man hittat processionsstänger krönta av hästhuvuden. Den nordiska bronsålderskonsten innehåller också skildringar (både ristningar och skulpturer) av hästar som tycks dra fram en solsymbol på en kärra, vilket talar för att det var så våra förfäder tänkte sig att solens färd över himlavalvet gick till.

De äldsta resterna av hästutrustningar som återfunnits i Norden är från en gotländsk kvinnograv från 500-talet. Vid begravningen har två hästar fått följa med som gravoffer och vid utgrävningarna påträffades bronsbucklor som suttit på deras seltyg. Man hittade även två betsel med kindstänger. Längden på munbetten visar att hästarna varit små, ungefär som dagens Gotlandsruss. Betslen har varit smyckade med ringar med rasselbleck, som gav ljud ifrån sig vid rörelse och utrustningen var nött av långvarig användning. Gravfyndens utformning visar att hästarna spänts för en vagn.

Fler gravfynd med hästar är från vendeltiden (550-800 e. Kr). Denna tidsepok – som är unik för Sverige och har namngivits efter de arkeologiska fynd som gjorts i Vendels socken i Uppland – karakteriseras av en överdådig kultur med rikligt utsmyckade hjälmar och svärd. Samhällseliten begravdes i påkostade båtgravar med dyrbara gravgåvor. I flera fall har hundar och hästar fått följa med den döde. Ibland är hästutrustningen det finaste i graven, vilket talar för att hästens mundering var betydelsefull. Hästen har av allt att döma varit en härskarsymbol, vars status förstärkts med utsmyckningar.

Metalldelar som hållit ihop och dekorerat ett träns från vendeltiden

Ungefär kring år 1000 upphör hästen att förekomma i gravarna, vilket hänger samman med att kristna begravningsseder blev allt vanligare. Med kristendomen infördes förbud mot gravgåvor; den döde skulle berövas all jordisk prakt och möta sin herre ensam. Samtidigt försvann andra hedniska sedvänjor som involverade hästar. Blotande av hästar – liksom av andra djur – förbjöds, men delar av ceremonierna lämnade kulturella spår. Olaus Magnus (1490-1557) beskriver i sin bok Historia om de nordiska folken att kapplöpningar tidigare hölls vid midvintersolståndet i syfte att välja ut både snabba krigshästar och lämpliga offerdjur. Efter kristendomens genomslag mynnade detta ut i en tradition med hästkapplöpning på helige Stefanus dag (annandag jul). Seden kopplades till legenden om Staffan stalledräng och kapplöpningarna kom att kallas ”Staffansritter”. Stora skaror ska under medeltiden ha samlats kring sjöar för att kapprida på isarna, framför allt i Östergötland och Västergötland.

Hästarnas upphöjdhet under forntiden visade sig även genom att de gavs framträdande positioner i den nordiska mytologin. Gudarnas värld vimlar av fantasifulla och begåvade rid- och dragdjur, men hästarna intar en särställning. De anses stå i särskild förbindelse med Oden och varje dag rider asarna till ting vid Yggdrasils fot. Odens egen häst, Sleipner, är snabbast i världen och kan med sina åtta ben galoppera fortare än vinden. Sleipners far, Svadilfare, har osedvanlig styrka och bidrar till att resa Asgårds murar i rekordfart. Hästarnas krafter är dessutom avgörande för världsalltets sätt att fungera. Under dygnets ljusa timmar far guden Dag över himlavalvet med hästen Skinfaxe, medan nattmörkret personifieras av gudinnan Natt och hennes häst Rimfaxe. I Snorre Sturlassons Edda berättas hur gudinnan Sol får uppgiften att köra solen över himlavalvet i en hästdragen vagn, medan brodern Måne får köra månen.

Hästens starka representation i den nordiska mytologin är tydlig i mytologiska skildringar på bildstenar från järnåldern. Häst- och ryttarframställningar utgör centrala motiv i de dekorerade stenarnas myllrande bildvärld. Inget annat djur avbildas lika ofta.

Fotografiet visar Tjängvidestenen, som ristats med bilder någon gång under 700- till 900-talet. Till höger skildras den åttbente hästen Sleipner med Oden på ryggen.

Det som inte syns på järnålderns hästbilder är att dåtidens hästar var betydligt mindre än idag. Ända in på medeltiden var hästarna relativt små och robusta med en mankhöjd på runt 140 cm. Svansen och hovskägget var yvigt. Till utseendet liknade de dagens islandshäst eller norsk fjordhäst.

Med tiden ökade hästarnas storlek genom avel. Vissa forskare vill hävda att hästarna i Norden först på 1000-talet nådde sådan storlek att de i större utsträckning kunde användas som dragdjur vid plöjning. Samtidigt blev seldonen mer avancerade, så att både ridning och körning underlättades. Sadlarna blev bekvämare och framsteg inom metallframställningen ledde till bättre bett, skor och stigbyglar. Den tekniska utvecklingen gjorde att hästarna fick allt större betydelse för jordbruk och transport. Därmed blev det också viktigt att vårda och skydda de värdefulla djuren. I de gamla landskapslagarna från 1200-talet finns information om hästhushållning och hästskötsel. Exempelvis stipuleras regler för ägarens ansvar när utegångshästar strövar in på annans mark och bötesbelopp fastslås för ridning av annans häst. När birgittinmunken (och senare biskopen i Västerås) Peder Månsson på 1500-talet gav ut den första svenska läroboken i lanthushållning (”Bondakonst”) omnämndes vården av hästarna på flera ställen. Hästen tillhörde också den egendom som ofta ingick i testamenten. Av kung Karl Knutsson Bondes bevarade testamente från 1470 framgår att han gav sin största häst Hirwfin med tillhörande utrustning till Vadstena kloster.

I takt med att ridutrustningen succesivt förbättrades blev hästen allt viktigare inom krigföringen. Då soldaterna blev hästburna kunde de utrustas med tunga rustningar och lansar på ett sätt som inte varit möjligt när slagen utkämpades till fots. 1280 lät kung Magnus Ladulås genom Alsnö stadga fastslå att den som kunde göra krigstjänst till häst skulle befrias från skatt på sin jord. Beslutet bidrog till utvecklingen av en hästburen krigarklass inom lågadeln, kallad riddare. Utvecklingen förstärktes av att kristna riddarordnar etablerade sig. Med riddarkulturen växte tornerspelen fram, både som krigsövningar och som tävlingar. När kung Magnus Eriksson kröntes i Stockholm 1336 var tornerspel en del av festligheterna. Senare kom Gustav Vasa och Erik XIV att anordna riddarspel vid sina kröningar och Karl IX använde torneringar som militärövning. Hästen fortsatte således att vara en central del av krigskulturen i flera hundra år och kom att bli riddarväsendets och maktens symboldjur. Att kunna rida och tygla en häst ingick i unga adelsmäns uppfostran och hästar avbildades i ståtliga konstverk när deras ägares ära och glans skulle framhävas.

Sten Sture den äldre rider in i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg 1471. Tavla av Georg von Rosen (1843-1923)

I flera sekler fortsatte hästarna att vara en grundläggande del av armén och deltog i de krig som ritade Europas karta. De bar kombattanter på sina ryggar, drog kärror med förnödenheter, transporterade kanoner och blev själva ofta krigsbyten. Under den karolinska tiden valdes hästar ut till kavalleritjänst med stor noggrannhet och genomgick omfattande träning för att lära sig tolerera vapenljud, fladdrande fanor, trummor och eld. Först under andra världskriget ersattes hästarna i större utsträckning av motorfordon.

Hästens roll inom armén, aristokratin och statsmakten gjorde att den många gånger fick plats i avgörande historiska skeden och blev inblandad i omvälvande händelser. Ett exempel kan vi hämta från den danske prinsen Kristian August (i Sverige kallad Karl August), som var tänkt att ta över den svenska kronan efter Karl XIII. Under en inspektion av trupperna vid Kvidingehed 1810 ramlade han av sin häst och dog, varpå Sverige fick en Bernadotte på tronen. En annan kunglig häst som fick uppleva historiens kraftigaste vingslag var Gustav II Adolfs stridshäst Streiff. När kungen var på resande fot var sadeln den tron varifrån han regerade och det var Streiff som bar kungen på sin rygg under det ödesdigra slaget vid Lützen 1632. Det sägs att Streiff sörjde sin herre så djupt att han stod med hängande huvud i tre dagar utan att äta. Idag går det omtalade djuret att se i uppstoppad form på Livrustkammaren.

Gustav II Adolf stupar i slaget vid Lützen. Målning av Carl Wahlbom.

Men hästen var inte bara de högre ståndens djur; den fanns samtidigt kvar hos allmogen, även om långt ifrån alla hade råd att hålla sig med häst. Av bevarade källor framgår att hästen var ett uppskattat djur inom medeltidens bondesamhälle. Medan får, kor och oxar hölls i fähuset, skulle hästarna helst hållas i ett stall. Ston, föl och unghästar kunde vara utegångshästar.

Under 1700-talet blev det allt vanligare att låta hästen ta oxens plats som dragdjur inom jordbruket. De tyngre kallblodsraserna utvecklades och hästarna var många gånger både snabbare och starkare än oxarna. Under 1800-talet avlades särskilt kraftiga arbetshästar fram för att användas till tunga uppgifter. De nyttjades till att dra plogar, harvar, såmaskiner, stockvältar och höskrindor. Utanför gårdarna fick de plats inom skogsbruket för att sköta tunga transporter.

Hästdragen kärra används vid höskörden.

Samtidigt behövdes hästarna för transport av människor. Sommartid drog de hjulförsedda åkdon och om vintern slädar. Under 1800-talet genomgick de hästdragna vagnarna en utveckling mot att bli allt mer påkostade. Sätena blev bekvämare och ibland dekorerades kärrorna med målerier. Inne i städerna byggdes vackra hästdroskor, både för privat bruk och för användning som ”taxi”.

Hästdragen kärra i bröllopståg på en målad bonad från 1800-talet

Men hästen fanns inte bara i den vardagliga och fysiska världen, utan fortsatte leva kvar även i den andliga. Inom folktron förknippades den med huslig lycka och att hänga en hästsko över dörren var ett sätt att dra frid och välmåga till hushållet. Särskilt omhuldad ansågs hästen vara av gårdstomten. Tomten månade visserligen om alla gårdens djur, men till hästen hade han en särskild relation och han observerade noga hur gårdsfolket skötte den. Det var viktigt att behandla sin häst väl för att inte dra på sig tomtens ilska. Drängen fick passa sig – om han slarvade med hästskötseln kunde han få en örfil av tomten när han klev in i stallet. Inom folkloristiken finns många berättelser om att tomten flyttat – och tagit gårdslyckan med sig – när en älskad häst sålts.

Från andra väsen i den nordiska folktron var hästen utsatt för hot och angrepp. Framför allt kunde maran ge sig ut om natten för att rida på hästens rygg. Den som hittade sin häst orolig och svettig i spiltan på morgonen kunde misstänka att maran varit framme. Ett annat tecken var marflätor i manen. Då gällde det att skydda hästen genom att rita markors på spiltans dörr eller hänga upp en lie ovanför hästens rygg.

En figur i folktron som utnyttjade människans relation till hästen var näcken, som ibland visade sig i hästskepnad. Som bäckahäst var han så stor och ståtlig att betraktarna lockades upp på hans rygg för att rida. Dessutom kunde bäckahästen tänja ut ryggen, så att flera personer kunde ta plats samtidigt. Ridturen fick dock nästan alltid ett tragiskt slut, då hästen drog ner sina ryttare i vattendjupet för att dränka dem.

Bäckahästen skildrad av Theodor Kittelsen

Till de vidskepliga föreställningarna hörde att hästen tillskrevs magiska egenskaper och troddes ha förmågan att blicka in i den övernaturliga världen. När en häst plötsligt stannade kunde det bero på att den sett en vålnad eller gast på vägen. Att märren hade lätt att föla gjorde att den fick en roll i folkmagin kring graviditet och förlossning; mjölk från en märr ansågs främja fruktsamhet och kontakt med hästar användes till att minska födslovåndor. I en läkarbok av professor Lars Roberg från 1709 rekommenderas saften av färsk hästspillning för att lindra förlossningssmärtor.

En anmärkningsvärd omständighet som vittnar om att hästen hade en annan ställning än övriga gårdsdjur är att den aldrig togs in i det svenska allmogeköket. Hästkött ansågs inte lämpligt som människoföda och under medeltiden betraktade kyrkan hästätande som en hednisk handling. Hästslakt hade dåligt anseende i bondesamhället och sågs som en smutsig syssla. På sina håll fanns särskilda hästslaktare, som tog på sig den oangenäma uppgiften när den var oundviklig.

Hästens kulturhistoriska betydelse begränsade sig dock inte till praktisk nytta och folkliga föreställningar; den kom även att få en framträdande plats i den svenska folkkonsten. Skildringar av hästar förekommer i allt från bronsåldersristningar till vävda textilier från vikingatiden, men under 1600-talet hände något speciellt när människor i byarna runt Mora började använda överblivna träbitar till att tälja trähästar. Kanske var det bara ett sätt att få mörka kvällar att gå i landsbygdens stugor och till en början verkar hästarna mest ha nyttjats som leksaker, men med tiden förändrades produktionen till att bli allt mer konstfärdig. Hästarna fick färg och på 1800-talet utvecklades en speciell dekorationsteknik med mönster som inspirerats av det traditionella kurbitsmåleriet. Så föddes dalahästen, som nu är en av Sveriges mest älskade nationalsymboler. Dalahästen är idag den vanligaste souvenir som utländska turister köper med sig hem från sin Sverigeresa och försäljningen uppgår till tiotals miljoner kronor årligen.

Dalahästar av olika ålder på Dalarnas museum

Om hästens betydelse kan sägas att den på många sätt har bidragit till att föra vår historia framåt. Den har ingått i både religiösa och folkloristiska sammanhang och har under hundratals år varit en naturlig del av livet i både högre stånd och bondeklass. Få djur har påverkat vårt lands utveckling i lika hög utsträckning.

Hästens roll i det nutida Sverige bär dock få spår av vad den tidigare varit. När bilen kom förlorade hästen successivt sin betydelse som transportdjur och traktorn tog över många av dess arbetsuppgifter på gårdarna. Från mitten av 1900-talet mekaniserades jordbruket allt snabbare och hästens nytta krympte. Aveln av arbetshästar avtog och på 1970-talet fanns knappt 70 000 hästar kvar i landet. De senaste decennierna har emellertid inneburit ett trendbrott och hästnäringen har åter blommat upp. Hästen har fått nya roller att fylla inom sport och rekreation och är åter en uppskattad del av det svenska samhällslivet. I dag är Sverige, tack vare hästsporten, ett av de hästtätaste länderna i världen med närmare 400 000 hästar och 500 000 aktiva ryttare. Hästens era i den svenska kulturen är således inte förbi, utan har tagit sig nya uttryck.

Tryckta källor:

Erikson, Bo G; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Herlin Karnell, Maria (red. 2012) Gotlands bildstenar. Järnålderns gåtfulla budbärare, Fornsalens förlag

Larsson, Olle; Marklund, Andreas (2017) Svensk historia, Historiska media

Lindqvist, Herman (1996) Hermans historia. Kungar och drottningar, öden och äventyr i Sveriges förflutna, Sveriges Radios Förlag

Norlind, Tobias (1912) Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999) Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Schön, Ebbe (1998) Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Schön, Ebbe (2018) Vår svenske tomte. gner och folktro, Norna

Otryckta källor:

http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2012/Pages/hast-i-grytor,-gravar-och-gropar.aspx

http://blog.svd.se/historia/2012/07/15/tamhasten-i-sverige/

https://hastsverige.se/hast-manniska/anvandningsomraden/forskning-om-ridkonst/

https://livrustkammaren.se/start/kunglig-historia/kungliga-berattelser/kungliga-vagnar-och-hastar/hastarnas-hast/

https://popularhistoria.se/kultur/film-teater/tornerspel-och-kungliga-karuseller

https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/medeltiden/riddare-och-riddarordnar

Klicka för att komma åt Medeltiden.pdf

https://www.visitdalarna.se/dalahastar

Information har även inhämtats vid besök på Livrustkammaren, Tanums hällristningar, Dalarnas museum, Varbergs kulturhistoriska museum och Gamla Uppsala museum.

Nordisk folktro, del 35: Draken

Drakar och drakliknade väsen finns inom mytologi och folktro i stora delar av världen. I Norden har draken emellertid tagit sig lite speciella uttryck. Under vikingatiden kunde skeppen utsmyckas med ett drakhuvud i stäven och inom nordisk mytologi förekom drakar i form av monstruösa jätteormar. Liknande drakormar tog sedan plats i folktron under namnet lindorm eller hjulorm. Som sådana kom de även att befolka våra svenska folksagor.

Drakar försedda med fötter, klor och vingar finns skildrade i nordisk konst sedan början av medeltiden, inte minst i våra svenska kyrkor. Drakar omnämns i Bibeln och i den kristna traditionen sågs draken ibland som en symbol för djävulen. Helvetets port kunde avbildas som gapet på ett drakhuvud och skildringar av ärkeängeln Mikaels strid mot en drake var vanliga inom kyrkokonsten.

Länge betraktades drakarna som verkliga djur. I bestiarier från medeltiden skildras drakar med samma självklarhet som hundar, getter och elefanter. Skelettfynd efter valar och utdöda djur sågs som bevis för deras existens. När vetenskapsmannen och kyrkoherden Sigfridus Aronus Forsius skrev den första svenskspråkiga läroboken i naturalhistoria 1611 konstaterade han: ”Draken är ett stort ohyr, styggeligt, vanskapeligit, och förgiftigit”. Så sent som 1883 publicerade etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius en bok med namnet Om draken eller lindormen, där han sammanställt en rad vittnesmål från människor som sett vidundret. Själv betraktade han uppgifterna som trovärdiga och lät utlysa en belöning till den som lämnade en lindorm på hans gård, död eller levande.

Inom folktron tänktes drakarna ofta ha magiska egenskaper och kunde orsaka människor både lycka och olycka. I många fall sades de ruva på skatter, som hölls gömda i jordhålor eller stenrösen. Draken ansågs ibland ha uppstått ur själen efter en girig människa, som fortsatte bevaka sina rikedomar efter döden. Den som fått reda på var en drakskatt fanns gömd och ville hämta den gjorde bäst i att ge sig dit i skydd av nattens mörker. Det gällde emellertid att hålla sig lugn, för rädsla kunde få draken att ana oråd och komma farande. I sägnerna berättas att drakarna ibland lade ner sin skatt i en bäck för att tvätta den, men då skyddade skatten genom att ge den utseendet av gamla löv och annat skräp. Den som av någon anledning fick med sig skräpet hem kunde sedan förvånas över att det förvandlades till guld och silver.

I folklivsarkiven finns många nedtecknade berättelser om drakar runt om i Sverige. I vissa fall beskrivs att de kunde flyga och att betraktaren uppfattade dem som en eldsvans på himlen, kanske liknande en meteorit. Andra drakar var osynliga och kunde endast förnimmas av människor med övernaturliga förmågor. Ibland berättas om drakar som kläckts ur tuppägg. Drakungar som kommit till på detta sätt ansågs vara särskilt hänsynslösa och grymma.

Sagt om draken

Det fanns en drake intill Dyrosten i Hyssna. Där är ett högt berg. En skytt fick se honom ligga där och sova, då sköt han på honom. Draken försökte flyga upp, men det gick inte. Han ramlade nedför berget och blev liggande nedanför. Han liknade en orm men hade både vingar och fötter. Han lukta’ så illa, så att folket fick ta en annan väg, när de skulle till kyrkan.

 Carl-Martin Bergstrand, Västgötasägner. Göteborg 1944

Fotnot: Bilden överst visar en målning från 1756 i Fullösa kyrka, där en drake hjälper djävulen att plåga människor som hamnat i helvetet. Den nedre bilden visar en dopfunt från 1100-talet i Skälvums kyrka.

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms

Henrikson, Alf; Törngren, Disa; Hansson, Lars (1981), Hexikon, Bra Böcker

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Swahn, Jan-Öyvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror. Livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-vasen-i-folktron/vasengalleriet/drake

http://runeberg.org/wefolkdik2/0312.html

Svensk allmogekultur, del 15: Seder och spådomar vid mickelsmäss

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Michaelsdagen, ”mickelsmässan”, spelade en viktig roll fordom. Det var marknadstiden och sommararbetets sluttid. Såsom begynnelsetid till senhösten var den viktig vid utspanandet af tillkommande ting. Om vinden mickelsmessodagen var nordlig eller östlig, blef vintern sträng; om det regnade, blef det blidvinter. Var vädret vackert och klart, blef följande år ett torkår. Om man redan förut haft froster, skulle froster också infalla efter 1 maj följande år. Ett annat sätt att få veta nästa års väderlek och skörderesultat var att upptaga ett från trädet nedfallet ekollon. Fanns en fluga på det, blef nästa skörd medelmåttig, fanns en mask däri, blef det god skörd; fanns intet däri, förestod en smittosam sjukdom; var det moget men tomt, blef det måttlig snö före jul och stark köld efter jul; var det väl formadt utanpå och fullt af innehåll, blef följande sommar vacker, och man fick ymningt med korn och kärna; var det mjukt och fuktigt inuti, fick man bereda sig på en mild vinter och en våt sommar; voro skal och kärna skrumpna, kom sommaren att bli mycket varm (Lloyd). Mickelsmessoaftonen skulle hästarna upptagas från betet, om man ville, att de skulle få vackert ”hårsim” om vintern.

Tjänarna flyttade vid Mickelsmessan, och därför tänkte man kanske mest på dem. Det kunde ju vara svårt nog att skiljas vid dem. Afskedsdagen var därför en tung dag. ”Det skulle ha rådt ett sällsport dåligt förhållande mellan familj och tjänare, när ej på ömse sidor afskedet kostade bittra tårar, för att ej tala om hvad det kostade att skiljas från kamrater” (Wgstr.). Det var därför inte riktigt, som det skulle vara, när det i visan heter:

Mickelsmässodagen, som faller in i år,
Tänker jag mig till att flytta härifrå´;
Många äro de, som sörja efter mig,
men jag fäller aldrig en tår.

De afflyttande pigorna fingo en grofbrödskaka och en rökad lammbog som hjälp till födan under de dagar, de tillbringade i sina barndomshem eller hos fattiga släktingar, innan de tillträdde sin nya tjänst. En vecka senare, kistesöndagen, infunno sig de gamla tjänarna för att hämta sina kistor. Då upprepades ej sällan afskedsuppträdandena (Wgstr.).

Fotnot: Bilden visar en skulptur av ärkeängeln Mikael i Skellefteå landsförsamlings kyrka. Mickelsmäss var ursprungligen en kyrklig högtid till hans ära, men kom i Sverige att knytas till årstidens seder inom jordbruket.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 55: Bonnstan

Av det 70-tal kyrkstäder som en gång funnits i norra Sverige är idag 16 bevarade. En av de allra finaste är Bonnstan i Skellefteå, som bildar en egen liten by av småstugor invid Skellefteälven, en kort promenad från centrum. Namnet kommer sig av att man tidigare ville skilja den från ”borgarstaden” i Skellefteås finare delar.

Bonnstan började växa fram under 1600-talet, då familjer som hade långt till kyrkan lät uppföra enkla övernattningsbostäder i dess närhet. Av betydelse för kyrkstädernas framväxt var kyrkogångsplikten, som 1681 fastställdes för Västerbotten. Skellefteå storsocken var vidsträckt och för många var det omöjligt att ta sig fram och tillbaka till kyrkan under samma dag, vilket gjorde att behovet av övernattningsrum växte. I anslutning till stugorna byggdes också stallar för att inhysa de hästar som användes vid transporten.

På 1700-talet hade kyrkstaden vuxit till att innehålla flera hundra hus, vilket Carl von Linné vittnar om från ett besök 1732: inwid kyrkian Siällefte, en oräknerlig hoop af huus, liksom en artig stad, med hwita skorstenar, bygd uthi 2:ne gator, med tvärgator bestående af 350 à 400 huus. De swarade mig att hvar bonde i socknen hade sitt huus, uthi hwilket han war om högtidesdagarna.

Husen i Bonnstan byggdes tätt intill varandra och kunde delas av flera familjer. Vid kyrkhelgerna kunde den vara tillfälligt hem åt över tusen personer. Området fick egna krogar och det livliga folkliv som uppstod gjorde det nödvändigt med en kyrkstadspolis.

Bonnstan kom att få stor kulturell och social betydelse för socknens invånare. Vid mötena i staden gavs tillfälle till informationsutbyte och umgänge. Man kunde träffa släkt och vänner från andra byar och tjänsefolk kunde hitta nya arbetsgivare. Ofta skedde där också möten som ledde till giftermål; många bevarade historier berättar om unga män som på finurliga sätt sökt kärleken bland Bonnstans flickor. Kyrkstaden fungerade även som marknadsplats några gånger om året.

Den täta bebyggelsen i kombination med vedeldning ledde till att Bonnstan råkade ut för flera förödande bränder. 1832 ödelades hela staden efter att några fattiga gjort upp eld i ett stall för att värma sig. De stugor vi ser idag är de som återuppbyggdes efter branden. Totalt finns nu 114 bevarade stugor med 346 kammare. Vanligast är tvåvåningshus med åtta kammare samlade runt en gemensam murstock, men envåningshus med fyra kammare förekommer också. Väggarna är timrade och ofta har man drevat med mossa mellan stockarna eller lerklinat väggarna. I vissa av stugorna finns ”Örvikspapp” från 1930-talet. Byggnaderna har i många fall blivit sneda och vinda av tiden och alla har olika särdrag. Av de kyrkstäder som idag finns bevarade är Bonnstan den enda där man valt att inte dra in elektricitet, vilket bidragit till att bibehålla den ålderdomliga karaktären. Sedan 1982 är bebyggelsen klassad som byggnadsminne.

Kamrarna i Bonnstan ägs idag privat och nyttjas främst sommartid. Vid flera tillfällen varje år lever kyrkstaden upp och blir centrum för olika aktiviteter. Högtider firas på området och första helgen efter midsommar arrangeras marknad.

En bit bort från Bonnstan ligger den tillhörande kyrkan, Skellefteå landsförsamlings kyrka, som är överraskande pampig och står i bjärt kontrast till de grånande stugorna. Kyrkan byggdes i slutet av 1700-talet i nyklassicistisk stil och innehåller ett antal medeltida träskulpturer från tidigare kyrkobyggnader. Mest berömd är Skelleftemadonnan från 1100-talet.

Tryckta källor:

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2001), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

https://www.visitskelleftea.se/sv/290832/Bonnstan/

https://skellefteamuseum.se/nordana/fran-nordana-till-lejonstrom/bonnstans-historia/

Information har även inhämtats vid besök i Bonnstan.