Svenska sägner, del 10: Klövasten

Enligt folktron har Sverige befolkats av jättar sedan urminnes tider. Vid kristendomens ankomst ska de emellertid ha börjat vantrivas och i många fall lämnat landet, eftersom de haft svårt att tåla kyrkklockornas klang. Många lokala sägner berättar om jättar som försökt få tyst på klockringningen genom att slänga stenblock mot kyrktornet. Flyttblock på åkrar och ängar i kyrkornas närhet har därför fått benämningen ”jättekast”.

Ett omtalat exempel på jättekast finns utanför byn Glemminge i Skåne. Stenblocket, som är tudelat och genombrutet av en vid klyfta, har kommit att kallas ”Klövasten”. Enligt lokala sägner har stenen kastats till platsen av en jättinna som en gång var bosatt på Bornholm. Hon plågades svårt av klockklangen från Glemminge kyrka och försökte därför krossa kyrkan för att få ro. Som slunga använde hon sitt strumpeband och vid kastet drogs det åt så hårt att stenen klövs mitt itu. Tursamt nog steg solen upp på himlen i just det ögonblicket och eftersom jättar inte tål solsken blev kastet svagt och kort. Stenen hamnade på en åker och Glemminge kyrka står än idag kvar orörd. Hur det gick för jättinnan förtäljer inte historien.

I lokal folktro har Klövasten omgärdats av magiska föreställningar. Det sägs att den som går genom klyftan får synen förvänd och kan göra de märkligaste saker. En kvinna kunde plötsligt inte känna igen sitt eget barn och en man ska ha blivit så förvirrad att han gått och lagt sig hos grannens hustru. Den som inte kan motstå frestelsen att gå genom stenen gör därför klokast i att också vandra samma väg tillbaka – då bryts förtrollningen.

Källor:

https://sagobygden.blog/2013/10/09/5897/

https://www.ystadsallehanda.se/kultur/jons-pannekage-och-andra-berattelser-om-klovasten-6a5425cc/

Information har även hämtats från den informationsskylt som finns uppställd vid Klövasten.