Ålfiske och ålagille

20211102_121420

Ålen är en mystisk varelse vars livsmönster till stora delar är höljt i dunkel. Den leker på flera hundra meters djup i Sargassohavet, där äggen kläcks till genomskinliga och tillplattade larver. Under ett till tre år transporteras sedan larverna av havsströmmar till Europas kuster. Där söker sig ålen till sötvattenshabitat och växer upp till en vuxen blankål. Efter ett antal år verkar den plötsligt bestämma sig för att det är dags att återvända till ursprunget. Den slutar äta, matsmältningsorganen tynar bort och under hela den långa återfärden till Sargassohavet lever den av sina fettreserver. Väl där leker den, för att sedan dö. Om ålen hindras att göra sin lekvandring, exempelvis för att den hålls i fångenskap, kan den bli över 100 år gammal.

Att fånga och äta ål i olika former är en tradition i många länder. I Sverige har ålfisket sitt starkaste fäste utmed den skånska östkusten. Kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud, där utvandrande ålar från Östersjön passerar på vägen mot Sargassohavet, kallas ”ålakusten”. Här har ålen länge varit en betydande inkomstkälla och traditionerna kring fisket har stark förankring hos lokalbefolkningen.

Organiseringen av fisket längs ålakusten har anor från medeltiden och representerade ursprungligen ett feodalt fiskesystem. Kuststräckan indelades i ”drätter”, där ägaren hade rätt till fångsten inom sin egen drätt. Systemet reglerades av kungen, som skänkte drätter till framstående personer som tack för särskilda insatser. Ägarna var ofta godsherrar, som arrenderade ut drätterna till traktens fiskare. Arrendet betalades in natura med en del av fångsten.

På grund av ålens vandringsmönster var ålfisket säsongsbetonat. Under augusti till november stannade ålfiskarna vid kusten, vilket skapade behov av utrymmen för både övernattning och förvaring. En speciell bebyggelse med så kallade ”ålabodar” växte fram och gav kusten en särskild karaktär. I regel byggdes ålabodarna av natursten och drivved och försågs med halmtak. Gaveln riktades ut mot havet och utanför restes torkställningar för fångstredskap. Möblemanget var enkelt med sovplatser, ett bord och en eldstad. Ofta gavs bodarna namn efter någon skröna kopplad till fiskehändelser, exempelvis ”Smugglareboden” eller ”Uppsalaboden”. Under storhetstiden fanns över 100 bodar längs kuststräckan.

20211103_153503

Krivareboden i Stenshuvuds nationalpark är ett fint exempel på en bevarad ålabod.

Än idag bedrivs ålfiske längs ålakusten, om än i mer begränsad skala. Kunskaperna om ålfiske har ofta gått i arv över generationer, särskilt från far till son. Fisket kräver god kännedom om fiskeområdet och det är vanligt att ålfiskarna själva har tillverkat sina redskap. Fiskemetoderna har varierat och innefattat bland annat ljustring, ålakistor och långrev. Idag är det endast tillåtet att fiska ål med homma, ett strutformig nätkonstruktion (se bild överst) som förankras på havsbotten och töms på sin fångst flera gånger i veckan

Ett betydelsefullt inslag i traditionerna kring ålfisket är ålagillet. Ålagillena startade från början som arrendatorskalas eller arbetsgillen, då första fångsten firades. Idag lever de kvar som en folklig fest under ålsäsongen. Ett ålagille ska enligt traditionen innehålla minst fyra sorters ål, där tillagningsmetoderna varierar. Vanliga anrättningar är stekt ål, kokt ål, rökt ål, ålsoppa, halmad ål, skepparål och fläkål.

Fram till 1900-talets början spelade ålfisket stor roll i lokalhushållningen, men fisket är idag starkt begränsat. Vandringshinder och förändringar i livsmiljön har gjort att ålen är utrotningshotad. Beståndet har krympt dramatiskt sedan 1970-talet och det krävs numera en personlig licens för att få fiska ål. Som en följd har fisket minskat kraftigt och många ålabodar har rivits eller byggts om till sommarboenden.  Idag finns bara ett fåtal bodar med aktivt ålfiske kvar. Flera lokala initiativ arbetar emellertid för att bevara kulturarvet kring ålfisket. Ålakustens kulturarvsförening har bildats för att dokumentera och sprida kunskap om fiskets historia och på Kiviks museum finns en permanent basutställning om ålakustens fisketraditioner. Ålagillen ordnas idag som turistattraktioner och inleds då inte sällan med en kulturvandring som skildrar ålfiskets historia.

Sagt om ålfiske

Här på den svenska ålakusten finns nu inte längre så många fiskare kvar, och de blir ständigt färre, men deras närvaro och sysselsättning har under lång tid präglat platsen. Fiske efter ål har här under århundraden kommit att påverka såväl kulturen och traditionerna som språket. Här lägger man en extra ödmjuk vokal till varje ord som innehåller ål: ålakust, ålafiske, ålabod och ålamörker. Här känner nästan alla de gamla fiskarna vid namn. Här har de flesta någon gång varit på ett ålagille, den speciella fest som under mörka sensommar- eller höstnätter helt och hållet helgas åt ålen. här har ålen, traditionen kring den, men också kunskapen om den, blivit en ofrånkomlig del av den lokala identiteten.

Ålfiskare är något du föds till, något du över generationer har formats till. Det finns naturligtvis inga universitetskurser eller yrkesskolor för ålfiskare. Den särskilda kunskap ålfiskaren besitter kommer inte från skolsalar eller laboratorier. Den har traderats genom århundraden, likt en uråldrig berättelse som ingen har skrivit ner. Hur man syr en ålahomma och hur man flår en ål, hur man läser havet och vädret, och hur man tolkar ålens rörelser under vattenytan; denna specifika och säregna kunskap har förts vidare i det praktiska arbetet, som en gemensam erfarenhet som sträcker sig över generationerna. Så har också ålfisket ofta varit ett yrke som stannat inom familjen och gått från släktled till släktled. Den blir inte ålfiskare som inte redan på något sätt redan har ålfisket i blodet. Och den blir inte ålfiskare som inte också ser det som ett sätt att värna och förvalta något större än själva fisket.

– Ur boken Ålevangeliet av Patrik Svensson

Tryckta källor:

Mokvist, Åke (1984), Svenska folkfester, ICA-förlaget

Svensson, Patrik (2019), Ålavengeliet, Albert Bonniers Förlag

Otryckta källor:

https://www.havochvatten.se/arter-och-livsmiljoer/arter-och-naturtyper/al.html

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/levande-traditioner/forslag/2015-10-09-alarvet-pa-alakusten

https://www.kristianstad.se/sv/uppleva-och-gora/turism-besoka/se-gora/upplevmedoronen/alakusten-pa-egen-hand/

https://www.lansstyrelsen.se/skane/besoksmal/kulturmiljoprogram/omraden/kulturmiljostrak/kulturmiljoprogram-alakusten.html

https://www.slu.se/ew-nyheter/2020/6/urshultsalen/

Information har även inhämtats vid besök på Kulturen i Lund och ålakusten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s