Det börjar bli ganska länge sedan nu, men på 1990-talet var jag under ett år bosatt i det lilla skånska samhället Gärsnäs. Där sjöng jag i kyrkokören och ett av de bestående minnen jag fått med mig är att körövningen en kväll var inställd på grund av Mårtensafton. Som inflyttad sörmlänning tyckte jag förstås att denna speciella högtid var en kuriositet, men för de övriga körsångarna var det givet att stanna hemma och fira. Det har koristerna i Gärsnäs säkert fortsatt att göra, år efter år sedan jag flyttade därifrån, för gåsagillet är en omtyckt skånsk tradition som fortsätter bäras upp av beredvilliga utövare.
11 november bär namnet Martin efter den franske biskopen Martin av Tours, som begravdes detta datum år 397. I Sverige och Danmark ombildades namnet till Mårten och den föregående kvällen kallas därför Mårtensafton. Under den katolska tiden betraktades 11 november som biskop Martins helgondag och den så kallade Martinshelgen var vigd åt att högtidlighålla hans gärningar. På medeltiden var det en av höstens största fester och utgjorde inledningen på en fasteperiod inför julen.
Enligt legenden ville Martin av Tours inte alls bli biskop och för att komma undan ska han ha gömt sig i en flock gäss. Han avslöjades emellertid av gässens kacklande och därmed förseglades hans öde. Till straff hamnade gässen på middagsbordet, men gåsen blev samtidigt biskopens helgonsymbol. På gamla runstavar markerades Martinshelgen med en gås och firandet kom med tiden att innehålla en festmåltid med gåsstek. Sedvänjan uppstod sannolikt i Frankrike och spred sig sedan i Europa. Den tidigaste säkra uppgiften om svenska gåsmåltider på Mårtensafton är från Södermanland 1557 och traditionen verkar till en början ha haft starkast fäste i landskapen runt Mälaren. Under 1600- och 1700-talet omnämns mårtensgås främst i de högre stånden och drottning Kristina lät servera gås vid sitt hov på Mårtensafton. Senare kom traditionen att vinna större popularitet i södra Sverige. På 1800-talet uppstod Skåneböndernas gåsagillen och ungefär samtidigt tillkom traditionen att äta svartsoppa gjord på gås- eller grisblod.
Idag ses firandet av Mårtensafton främst som en skånsk allmogesed, vilket hänger samman med att gåsuppfödningen levde kvar i Skåne i större omfattning än i övriga landet. Firandet knöts också till traditionen att ha byastämma om hösten och på vissa håll var det den avgående åldermannen som skulle stå för gillet. Bland de mindre välbeställda kunde anka eller höna ersätta gåsen och i trakterna runt Kivik uppmärksammades Mårtensafton med ålagille.
En klassisk gåsamiddag anses idag bestå av svartsoppa till förrätt, följd av gåsstek och slutligen skånsk äppelkaka eller spettekaka till efterrätt. Denna meny uppstod dock inte ursprungligen i Skåne, utan skapades av krögare i Stockholm vid 1800-talets mitt. För den som vill avnjuta anrättningen utan att behöva laga den själv finns ett stort antal värdshus och gästgiverier i Skåne som erbjuder gåsamiddag under hela november.
Fotnot: Bilden är hämtad från en utställning på Nordiska museet. Varför museet valt att skildra högtiden på detta torftiga sätt kan man förstås fråga sig.
–
Tryckta källor:
Mokvist, Åke (1984), Svenska folkfester, ICA-förlaget
Schön, Ebbe (1998), Svenska traditioner, Semic
Unge, Ingemar (red. 2001), Våra högtider. Traditionerna, maten och festerna vi minns, Prisma
Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lifi folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. Bilderna är privata.
Sängplatsen var under den äldsta tiden bänken, och husfadern sof i högsätet. Den första utveckling för att åstadkomma bättre liggplats gällde naturligtvis husfaderns plats. Genom afbalkningar på sidorna åstadkoms en bättre liggplats och en väggfast säng hade sålunda bildats. Så länge härden låg midt i rummet, befann sig högsätet på midten af ena långsidan (vanligen den norra), men sedan rökugnen kommit till närmast dörren, flyttades högsätet längst in i hörnet mellan norre (undantagsvis sundre) bänk och gafvelbänken. Då nu bordet tillkom, var det olämpligt att bibehålla husbondens sängplatsi högsätet. Den förut omtalade afbalkningen på högsätet till säng synes ha försiggått, innan högsätet flyttades längre bort. Man bibehöll därför den gamla platsen midt på långväggen åt sängen, under det att sittplatsen längst in i stället fick bli en mycket behaglig hviloplats om dagen. Högsätet kunde också på så sätt smyckas mera själfständigt med snidade stolpar, måladt ryggstöd m.m., under det sängen fick sin egen utbildning. Sängen flyttades rätt snart till ett hörn, i södra Sverige vanligen hörnet mellan gafvelväggen och den högsätet motsatta väggen (i allmänhet alltså i västra och södra hörnet. Afbalkningen blir allt större, ända tills man troligen under 1500-talet, når den nästan slutna lådformen. Under 1600-talet öfvergick denna slutna form till det fullständigt slutbara sängskåpet. Denna sängform kunde aldrig helt bli hemma i södra Sverige, där snart under inverkan från de högre klassernas himmelssängen inkom, men i norra Sverige blef den så mycket mera omtyckt och existerar där mångenstädes ännu i denna dag. Den har här t.o.m. utdanats vidare och blifvit försedd med flera våningar. Ursprungligen afsedd endast för husbonden och hans familj blef den, ju mer kulturen framskred, snart lämnad åt tjänarne, hvilka förut måst nöja sig med stugbänken eller härberget såsom tjänaresäng är den ej ännu utdöd. De kvinnliga få lägga sig i nedre våningen, de manliga i Öfre, sedan låser bonden själf dörren och öppnar om morgonen.
Sängskåp i Lövångers sockenmuseum, Västerbotten
Under 1500-talets lopp hade hos de högre klasserna en bättre och luftigare säng uppstått. Utgångspunkten var alkoven. Sängen försågs med pelare, hvilka uppburo ett tak (en himmel). Från taket nedhängde tygskynken, hvilka dolde den hvilande. Denna himmelssäng nådde sin högsta praktfullhet omkring år 1600. Till bondeklassen kom den helt säkert under 1600-talets lopp. I hela sydsverige vann den utbredning och torde ännu finnas allmänt i de mera gammaldags hemmen. Namnet blef ofta förädlat till himlingasäng.
Sängarna under medeltiden voro i allmänhet mycket korta, så att man måste ligga i böjd ställning. I Europa begynte man på 1400-talet allmänt utvidga dem såväl i längd som bredd, men i denna utveckling tog Norden ej del. Endast bredden blev något större, under det längden blef nästan oförändrad. Vanan att ligga flera tillsammans i samma säng gjorde det nödvändigt att utvidga bredden. Såväl husfadern och husmodern som barnen, både manliga och kvinnliga, lågo tillsammans. En kär anhörig, som oförmodat kunde komma, fick t.o.m. sin plats här.
Under det att familjesängarna nu allmänt upphört att existera i södra Sverige, finnas de dock ofta kvar i norra, där alla de manliga eller de kvinnliga tjänarna få ligga tillsammans.
Sängens fyllnad utgjordes under medeltiden blott af halm, och den sofvande hade sedan ett skinn öfver sig. Under 1500-talet tillkom ibland ett skinn under, ofta utbytt mot garfvadt läder. Hos de högre klasserna begynte emellertid vid denna tid en rik utveckling af sängtillbehören. Stoppade underdynor och hufvuddynor användes i riklig mängd. I Danmark och Tyskland blef det vanligt att äfven ha ofvandyna, under det att Sverige fick mera smak för täckena. Dessa täcken hade under Gustaf Vasa i följd af utländsk påverkan blifvit allt praktfullare med det finaste material och konstnärligaste väfnadsmönster. Snart hade de blifvit rena paradtäcken, hvilka ej lämpade sig för betäckning under natten. Man skaffade sig då ett enklare för natten och lät paradtäcket ligga öfver om dagen.
Säng med vackra textilier i Rengsjö hembygdsby (Västerby klungby), Hälsingland
Allmogeklassen följde noggrant utvecklingen. Mängden af dynor blef ett sätt, hvarpå bonden kunde visa sin förmögenhet. Fjädern erhöll han från egen gård. Den danska ofvandynan som betäckning nådde Skåne, Halland och Bleking, innan dessa landskap införlifvats med Sverige, därför är det ännu en allmän regel att där finna ofvandyna, under det att de gammalsvenska landskapen ha stannat vid täcket.
Sängen blef genom all denna efter hand inträdande lyx en lämplig möbel att smycka, på samma gång den kunde vis, huru välbärgad bonden var. Ännu ser man därför den stora präktiga himlingasängen smyckad på bästa sätt med sniderier och med de vackraste väfda förhängen. Från sängen nedhänger ett hvitt paradtäcke utfördt af föräldrar eller förföräldrar och utgör en viktig del af familjens värdesaker.
Bänken, som nu måst ge plats åt både skåp och säng, hade efter hand fått maka åt sig för det ena lösa bohaget efter det andra. Ännu en begränsning kunde den få kännas vid, om ytterligare en säng anordnades i rummet. Denna säng blef i så fall enklare och mera gjord i praktiskt syfte. Sängens lock blef till att aftaga, och sidan anordnades så, att den kunde dragas ut. Man fick på detta sätt utdragssängen eller slagbänken. Denna lät man i allmänhet i Sverige stå för sig, under det att Danmark och Norge förenade den med husbondens stora säng, hvarigenom de båda sängarna blefvo ett helt komplex för sig af rummet.
Utdragssoffa och barnsäng i bygdegård i Segerstad, Västergötland
Kulturen i Lund är en museimiljö som omfattar två kvarter i centrala Lund, alldeles i närheten av stadens domkyrka. Området förvaltas av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, som grundades 1892 på initiativ av hembygdsforskaren Georg Karlin. Under de påföljande decennierna växte föreningens samlingar och flera fastigheter förvärvades. Inom museiområdet finns idag drygt 30 historiska byggnader, trädgårdar och utställningar med kulturhistorisk prägel. Flera av byggnaderna står kvar på sina ursprungliga platser, medan andra flyttats in utifrån. I några finns välbevarade eller rekonstruerade interiörer från olika tidsepoker. Tillsammans skildrar de livet i skilda sociala miljöer, från medeltid fram till 1900–talets mitt.
Friluftsmuseet är Sveriges näst äldsta, efter Skansen i Stockholm. Området är stort och en upptäcktsfärd kan lätt ta en hel dag i anspråk. Nedan presenteras ett urval av de mest besöksvärda sevärdheterna.
Byggnader
Arbetarbostaden visar hur en tvåbarnsfamilj kunde bo på 1930-talet. Fastigheten, som var bebodd fram till 1960-talet, består av gårds- och gathus. Som mest ska 16 personer ha bebott de två byggnaderna. Tidigare fanns torrdass, vedhus, brygghus, snickarbod och tvättstuga på gården.
Berlingska huset från 1600-talet är Lunds äldsta bevarade korsvirkeshus. Byggnaden har fått namn efter en boktryckarfamilj som tidigare bott i fastigheten.
Blekingegården är byggd vid 1700-talets mitt och hämtad från byn Nybygden i Blekinge. Hustypen, med en timrad ryggåsstuga i mitten och högre lofthus intill, kallas högloftsstuga eller sydgötiskt hus. Få finns idag bevarade. Interiören visar en rekonstruktion av familjen Olssons hem från början av 1800-talet. Det stora rummet i boningshuset användes som allrum av såväl familjen som drängar och pigor. Lofthusen vid sidan av nyttjades till förvaring av mat och redskap. Sommartid fungerade lofthusen även som sovutrymmen. Delar av utomhusmiljön är också återskapad.
Borgarhuset byggdes på Kulturen i Lund 1891-1892 i syfte att gestalta ett borgerligt hem med renässansinredning. Förebild var det så kallade Lembkeska huset i Malmö, som nu är rivet.
Bosebo kyrka är en träkyrka i spånklätt timmer från 1652, som hämtats från Bosebo i Småland. Interiören är mycket välbevarad med målerier och orgel från 1700-talet. Kyrkan används fortfarande för gudstjänster, bröllop och konserter.
Bosmålatorpet är byggt på 1850-talet och kommer från Urshult i Småland. Väggarna är låga och taket täckt av näver och torv. Interiören är en rekonstruktion från förra sekelskiftet, då torpet beboddes av Kristina Niklasson och hennes sju barn efter att maken rest till Amerika. Om vintern hölls höns i köket och runt stugan odlades potatis, kål och råg.
Dekanhuset är ett medeltida tegelhus, som flyttats till nuvarande plats från en annan del av Lund. Dess äldsta delar är från 1200-talet. Byggnaden skildrar hur en bostad såg ut för en dekan i kaniksamfundet vid domkyrkan i slutet av medeltiden. På nedervåningen visas en utställning om ärkebiskop Jakob Erlandsen, medan våningen ovanför innehåller en rekonstruktion av en medeltida sal. På översta våningen undertecknades Freden i Lund mellan Sverige och Danmark 1679.
Herrehuset byggdes 1816 och står kvar på ursprunglig plats. Huset byggdes av Per Henrik Ling, som brukar kallas ”den svenska gymnastikens fader”. Väggarna består delvis av medeltida tegel, som ska ha hämtats från en riven del av domkyrkan. Fasaden i barock skapades 1892, då huset gjordes om för att representera det adliga ståndet i friluftsmuseet.
Hylla smedja är byggd i korsvirke i början av 1700-talet och är hämtad från Blentarp i Skåne. Vid södra gaveln finns ett stall där hästarna skoddes när vädret var dåligt. Smedjan är fortfarande fullt funktionsduglig och används ibland för smideskurser.
Lindforska huset bygges i mitten av 1700-talet och står kvar på sin ursprungliga plats. Mot gården ses korsvirkeskonstruktionen, medan fasaden mot gatan är putsad. Här bodde under en period ”den svenska gymnastikens fader” Per Henrik Ling, men huset är döpt efter en annan ägare. Interiören skildrar ett borgerligt boende i Lund.
Locus Peccatorum, ”syndernas hus”, är ett studentboende från 1700-talet. Namnet kommer av ett tragiskt mord, då en psykiskt sjuk student som var bosatt i huset slog ihjäl en studiekamrat. Den skyldige avrättades 1830.
Onsjöstugan är en ryggåstuga som ingått i en gård utanför Höör i Skåne. Här bodde makarna Gunilla Andersdotter och Sven Andersson med sin dövstumme son. 1842 sålde de gården, men fick stanna i stugan på undantagskontrakt. Med stöd av Svens och Gunillas bouppteckning har stugan inretts för att skildra livet i en undantagsstuga.
Rustmästarbostaden byggdes 1823 och står kvar på ursprunglig plats. Denna enkla typ av bostadshus var vanlig i Lund vid 1800-talets början, men få finns nu kvar.
Thomanderska huset är namngivet efter professor Johan Henrik Thomander, som tidigare bott i huset och vars hem finns rekonstruerat invändigt.
Västra Vrams prästgård bygdes 1754-1755 utanför Kristianstad åt prosten Johan Bolmstedt. Byggnationen följde de statliga direktiv som 1734 utfärdats rörande prästgårdars utformning och var den första i sitt slag i Skåne. Autentiska väggmålningar och tapeter finns kvar. Möblemanget har återskapats med hjälp av en bouppteckning från 1815 samt litteraturforskaren Nils Johan Lidéns dagboksanteckningar från ett besök 1768.
Ystadshuset har rekonstruerats med två bostadshus från 1500-talet som förebilder.
Utställningar
En stund i Lund är en stadshistorisk utställning, som skildrar livet i staden under 500 år. Utställningen är uppbyggd i flera rum, som vardera följer ett tema. Besökaren kan få höra ljud som tidigare ekat i staden och via en specialkikare få se hur utsikten över bebyggelsen såg ut i dåtid.
Folkkonst och design presenterar olika aspekter av sydsvensk folkkonst. Här visas traditionella klädedräkter, bröllopstraditioner och berättelser om dåtidens hantverkare.
ByggnadsKulturen skildrar hur människor byggt under olika tidsperioder och vilka arkitektoniska stilideal som dominerat. Väggar visas i genomskärning för att illustrera material och byggnadstekniker.
Uppklädd – kvinnligt mode1730-2000 visar upp festklänningar och kvinnodräkter ur museets samlingar, från 1700-talet fram till nutid. Utställningen belyser hur modeideal har skiftat och återspeglar sin tids anda.
Från A-Ö berättar om bokens historia i världen, från de första bokstäverna fram till dagens internet. Samtidigt skildrar utställningen bokens starka ställning i Lund – här har böcker tryckts i 300 år och det var här det klassiska typsnittet Berling skapades. Nu hålls utställningen i familjen Berlings hus.
Skånskt allmogeliv är en bevarad utställning från 1929 som skildrar vardagen på skånska gårdar under 1700- och 1800-talet. Besökaren får ta del av byggnadstraditioner, kosthållning, byalagens organisation och skånsk folkkonst.
Skånskt jordbruk är en utställning med fokus på hur jordbruket format det skånska landskapet. Redskap för plöjning, sådd och skörd visas upp.
Sydsvenskt fiske berättar om fiskelägen och skepparsamhällen under 1800-talet. Olika fiskemetoder presenteras, inklusive det traditionsrika ålafisket på Skånes östkust.
Ting för lek är en tidsresa som börjar på gården utanför arbetarbostaden och leder besökaren in i gårdshuset. Här skildras hur barn har lekt och lärt under olika historiska tidsperioder. Ett stort antal äldre leksaker visas upp, inklusive välfyllda dockskåp, gunghästar och mjuka djur.
Textilt innehåller utvalda delar av museets textila samlingar och beskriver såväl vävtekniker som broderi och garnfärgning.
Tidens rum i Borgarhuset låter besökaren vandra genom skilda inomhusmiljöer. Tillsammans illustrerar de olika tiders inredningsideal. Renässansen, barocken, den gustavianska stilen och empir finns alla representerade.
Vapen – makt över liv visar upp en rik vapensamling och berättar om vapnens roll i strid och jakt.
–
Tryckta källor:
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
I Norden finns en lång tradition av att rista budskap i sten, ben och trä. Böcker så som vi tänker oss dem idag, där texten nedtecknats på ihopsatta ark, började dyka upp i Sverige först när kristna missionärer sökte sig till Norden i början av medeltiden. Med sig hade de Biblar, postillor och böneböcker, som tog plats i nyetablerade kloster och kyrkor. Den äldsta bevarade boken i Sverige är det så kallade Skaramissalet från 1100-talet, som tidigare fungerat som mässbok i Skara domkyrka.
Skaramissalet är en handskrift på latin, där innehållet utgörs av böner, sånger, evangelietexter och epistlar. Boken är ett så kallad fullmissale, vilket innebär att den innehåller både sång- och textpartier för en hel högmässa. Ursprungligen har boken haft runt 300 pergamentsblad, av vilka 44 blad (88 sidor) återstår. Den är gjord av skinn och konstnärligt utformad med jämna bokstäver och sirliga nottecken. Begynnelsebokstäverna är vackert färgade och texten illustreras med två helsidesbilder av korsfästelsen och Guds välsignelse av världen. Att döma av skriftens utformning har boken nedtecknats av två personer med likartad handstil.
Mycket talar för att missalet ursprungligen tillverkats i norra Frankrike och exakt när det fördes till Skara är okänt. Bokens ålder sammanfaller dock väl med domkyrkans invigning, varför den kanske tagits fram speciellt för denna händelse. Någon gång på 1200-talet har missalet delats upp i två volymer och försetts med skinnklädda träpärmar av ek. Med hjälp av årsringsdatering har det kunnat fastställas att pärmarna tillverkades vid 1200-talets mitt eller något senare. Det har också gått att avgöra att ekarna har vuxit i trakten runt Skara.
Skaramissalet fortsatte användas av prästen i domkyrkan fram till 1527 och var således i bruk under närmare 400 år. I och med reformationen förlorade det emellertid sin betydelse och vad som sedan hände med det är oklart. Först 1748 dyker boken upp ur gömmorna, då den omnämns i en förteckning över biblioteksböcker.
Idag finns den 900 år gamla boken att beskåda på Västergötlands museum. Med sitt innehåll utgör den en unik illustration av det medeltida kyrkolivet och den mässordning som människor deltog i under flera sekler. För den som vill studera missalets innehåll lite djupare finns en nyutgåva i faksimil med tillhörande kommentarer av Christer Pahlmblad från 2006. Boken går att köpa på Gamla Biblioteket mitt emot Skara domkyrka samt Turistbyrån i samma stad.
2019 infördes en särskild markering i polisens utredningssystem för hedersrelaterad kriminalitet. Sedan dess har 4500 hedersbrott anmälts i Sverige, rapporterar nu Sveriges Radio.
Ett hedersbrott definieras som en olaglig handling som utförs i syfte att upprätthålla familjens anseende. Exempelvis kan det handla om tvångsgifte, kvinnlig könsstympning eller mord på familjemedlemmar som inte följer kulturella normer. I tidigare forskningsrapporter har konstaterats att hedersrelaterat våld och förtryck i stora stycken är ett importerat problem, som har sina främsta rötter i Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien.
Omfattningen av den hedersrelaterade kriminalitet som nu belastar det svenska samhället illustrerar med tydlighet mångkulturens problem. Bland de kulturer som Sverige i stor omfattning har tagit emot de senaste två decennierna finns normer och värderingar som kraftigt avviker från svensk rättsuppfattning och bryter mot svensk lag. Hur ska människor med ursprung i dessa kulturer integreras? Och vad händer när svenska medborgarskap näst intill kravlöst delas ut till individer som inte delar samhällets mest grundläggande värden?
Kulturminnet 