Svenska folksagor, del 38: Smeden som inte slapp in i helvetet

Idag bjuder jag på en värmländsk folksaga ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt.

En gång för länge sedan, när Vår Herre och Sankte Per var ute och gick på jorden, hände det sig att de kom till en smedja. Smeden som arbetade där hade gjort upp ett kontrakt med hin onde, så att hans själ skulle tillhöra helvetet om sju år, under förutsättning att han under tiden fick vara alla smeders främste mästare. Avtalet var noggrant och ärligt uppgjort, svart på vitt, med namnteckningar under. Och smeden hade blivit en framstående herre och låtit skriva med stora bokstäver över smedjedörren: ”Här bor mästaren över alla smeder.”

När Vår Herre nu kom gåendes och fick se inskriptionen blev han nyfiken och gick in i smedjan.

”Vem är du?” frågade han smeden, som stod och eldade i sin ässja.

”Läs du över dörren!”, svarade smeden. ”Och för den händelse att du inte kan läsa, så får du sätta dig och vänta tills det kommer någon och hjälper dig!”

Vår Herre hann inte svara, förrän det dök upp en karl med en häst, som han ville ha skodd.

”Skulle inte jag kunna få försöka sko den där hästen?”, frågade Vår Herre.

”Du kan väl få försöka”, sa smeden. ”Du lär väl inte kunna göra det mer galet än att jag kan rätta till det.”

Vår Herre gick då fram till hästen, bröt det ena frambenet av kraken, la det i ässjan och glödgade hästskon tills den var mjuk. Sedan hamrade han till den, slog i sömmen och satte tillbaks benet, som genast blev lika helt och fint som innan. På samma sätt fortsatte han tills alla fyra hovarna blivit väl skodda. Smeden stod hela tiden bredvid och tittade på.

”Du är visst inte så dålig till att smi du heller”, sa han.

”Tycker du det?”, sa Vår Herre.

En stund senare kom smedens gamla mor till smedjan och bad dem komma in i stugan för att få sig lite till livs. Den stackars kärringen var gammal och krum, ansiktet var rynkigt och hon stultade fram.

”Nu ska du noga se på”, sa Vår Herre till smeden, och så lyfte han in gumman i ugnen och smidde en vacker, ung jänta av henne.

”Ja, som sagt var”, sa smeden, ”du är inte så dum när det kommer till smide. Det står skrivet över dörren, att här bor smedernas mästare, men det är då sant och visst, att man lär så länge man lever.” Och med det gick han hem till stugan för att stoppa något i sig.

När han kom tillbaks till smedjan, kom det en bonde ridandes och ville ha sin märr skodd.

”Det är snart gjort”, sa smeden. ”Jag har precis lärt mig att sko hästar med en ny metod.”

Och så började han skära och bryta tills han hade tagit av den arma hästen alla benen.

”Jag vet inte vad det skulle tjäna till att ta ett ben i taget, som den andre gjorde”, muttrade han.

Så la han benen i ässjan, precis som han sett Vår Herre göra, och så la han en stor hög med kol över och lät smeddrängarna dra i bälgstängerna så mycket de förmådde. Jo pytt! Det gick som man kunde vänta sig: alla benen brann upp, och smeden blev tvungen att punga ut en massa pengar för att ersätta märren. Det tyckte han ju inte var roligt, precis, men så fick han se en gammal tiggarkärring, som kom vaggande förbi smedjan.

”Lyckas man inte den ena gången, så gör man det kanske den andra”, tänkte smeden. Så tog han tag om kärringen och la henne i ässjan, hur hon än tiggde och bad om att få slippa.

”Du förstår inte hur väl jag vill dig”, försäkrade smeden. ”Hur gammal och anskrämlig du än är, så ska jag göra om dig till en ung jänta, mullig och fin, och inte ska det kosta dig ett öre!”

Jo bevars, det gick inte bättre med kärringen än med hästbenen – hon brann opp.

”Nu bär du dig allt stolligt åt”, sa Vår Herre, som betraktat spektaklet från en vrå.

”Äsch, det är väl ingen som frågar efter en sådan där gammal kärring”, slog smeden ifrån sig. ”Men det är då en evig skam av hin onde att inte bättre infria sina löften än vad han har gjort.”

”Om du skulle få tre önskningar av mig”, sa Vår Herre, ”vad skulle du önska då?”

”Försök med det, du” sa smeden, ”så ska du väl få se!”

Och så lovade Vår Herre att smeden skulle få sina tre önskningar uppfyllda.

”Först och främst önskar jag”, sa han, ”att den som jag ber kliva upp i mitt päronträd här utanför smedjan, han ska bli sittande där ända tills jag ber honom komma ner. Och för det andra önskar jag, att den som slår sig ner i min karmstol inne i stugan, han ska bli sittande där tills jag ber honom resa sig. Och för det tredje önskar jag, att den som jag ber krypa ner i min pengapung, han ska bli kvar där tills jag själv släpper ut honom!”

”Du önskar då som en tokstolle”, sa Sankte Per, ”som inte passar på att önska dig Guds fred och välsignelse.”

”Jag tordes inte sikta så högt”, svarade smeden.

Ja, så tog Vår Herre och Sankte Per farväl av smeden och gick sin väg.

Tiden gick, det led medan det skred, och en dag var tiden inne för hin onde att hämta smeden.

”Är du färdig att följa med nu?” undrade han och stack in nosen genom smedjedörren.

”Jo, för all del, jag måste bara smi färdigt det här spikhuvudet först”, svarade smeden. ”Kliv du upp i mitt päronträd så länge och ta dig några päron under tiden. Du måste ju vara trött efter resan.”

Ja, det lät ju inte så dumt, tyckte den onde, och så flängde han upp i trädet utanför.

”Ja, när jag nu tänker på saken”, fortsatte smeden, ”så kan jag nog inte få det här spikhuvudet smitt på fyra år, för det är ett jäkla hårdsmitt järn det här. Ner kommer du för övrigt inte i brådrasket, så gör dig bekväm där uppe i trädet och sätt dig att vila ett tag!”

Hin onde tiggde och bad så innerligt och vackert, men inte hjälpte det. Till slut var han så illa tvungen att lova smeden att inte komma tillbaka på fyra år, som smeden hade sagt.

”Ja, då kan du väl få lov att komma ner då”, sa smeden. Och så slank hin onde ner ur päronträdet och försvann.

Men dagarna gick, det led medan det skred, och när fyra år hade gått kom hin håle till smedjan igen för att hämta sitt rov.

”Nu måste du väl ha hunnit med att smida huvudet på den där spiken”, sa han och svansade runt bakom smedens rygg.

”Ja, huvet, det har jag blivit klar med, men du kommer ändå lite för tidigt, för spetsen är inte vässad än. Medan jag får spetsen klar kan du väl hålla till godo och slå dig ner i min bekväma karmstol.”

”Tackar som bjuder”, sa hin onde och satte sig till rätta. Men knappt hade han slagit sig ner , förrän smeden sa, att när han nu tänkte närmare på saken, så skulle han nog inte få spikspetsen färdig på åtminstone fyra år, för så gnistrande hårt järn hade han aldrig förr smitt.

Den onde märkte nu att han var låst i stolen och bad så bevekande att han skulle slippa loss. När det inte hjälpte började han gorma och svära, men smeden lät sig inte påverkas, utan fortsatte lugnt sitt arbete. Dessutom tyckte han att hin gärna kunde sitta där och vräka sig medan spiken blev färdig, så skulle han bli släppt om fyra år. Till sist måste hin lova att inte ta smeden med sig, utan vänta ytterligare fyra år. Och så snart han kommit upp ur stolen smet han ut ur smedjan som en blixt och försvann.

Fyra år gick, det led som det skred, och ännu en gång kom hin onde tillbaks för att hämta smeden. Denna gång, hade han föresatt sig, skulle han inte låta sig luras, utan verkligen få ärendet uträttat.

”Nu måste du väl ändå vara färdig”, sa han och gluttade försiktigt in genom smedjans dörr.

”Alldeles på fläcken”, svarade smeden. ”Nu kan vi göra oss i ordning att resa, när du vill. Men hör du, är det sant det där jag har hört, att du kan göra dig så liten som du själv önskar? Jag har undrat mycket över det.”

”Jojomensan, det är visst och sant”, svarade hin onde.

”Kors då, du skulle inte vilja göra dig besväret och visa mig knepet en gång?”, sa smeden. ”Du skulle ju till exempel kunna krypa in i min pengapung och titta efter om det är hål i botten, så att jag inte tappar mina respengar.”

”För all del”, sa hin. ”Det ska väl gå för sig.” Och så krympte han ihop sig, så att han blev liten nog att krypa in i pungen.

Ja, nu var han där han skulle. Smeden snäppte genast igen sin pung med hin onde kvar inuti.

”Nog är den hel, så vitt jag kan se”, ropade hin inifrån.

”Det var gott att höra”, sa smeden. ”Men det är ju alltid bättre att vara förtänksam än efterklok, så jag ska nog ta och smi lite på stygnen.”

Och så lade han pungen i eldmörjan tills den glödde alldeles röd.

”Aj, aj!” skrek hin onde. ”Är du alldeles galen? Vet du inte att jag är kvar i pungen?”

”Jag kan väl inte hjälpa det”, sa smeden. ”Men det är ett bra gammalt ordspråk, som säger att man ska smida medan järnet är varmt.” Och så tog han sin tyngsta slägga, lade pungen på städet och drämde till det värsta han kunde.

”Aj! Aj!” skrek hin i pungen. ”Släpp ut mig nu så ska jag aldrig komma tillbaks!”

”Nej, nu tror jag allt att maskorna är hela och fina”, sa smeden, ”så nu kan du väl få komma ut.”

Och så gläntade han på pungen och ut for hin med sådan fart att det bara syntes ett rökmoln av honom.

Så fortsatte smeden sitt liv, men efter en tid började det bli myror i huvudet på honom. Han funderade mer och mer på vad han hade gjort med hin onde, och tänkte: ”Om jag nu inte skulle slippa in i himmelriket, och det är ju inte säkert att de vill ha mig där, då kan jag ju rent av bli husvill efter det jag gjort hin håle.”

Till slut tänkte han att det var lika gott att höra sig för, så han tog släggan i näven, lade upp den på axeln och gav sig iväg. När han hade gått både länge och väl kom han till den korsväg, där vägarna till himlen och helvetet skilde sig åt. Där hann han upp en skräddargesäll, som vankade vägen framåt med sitt pressjärn i näven.

”God dag!”, sade smeden. ”Åt vilket håll ska du gå?”

”Jag ska till himmelriket, om jag blir insläppt där”, sade skräddaren. ”Du själv, då?”

”Ja, då får vi inte sällskap så långt, sa smeden. ”Jag ska till helvetet först, för jag är lite bekant med hin onde sedan gammalt.” Så sa de farväl till varandra och gick varsin väg.

Men smeden var en stark karl och gick minsann inte som lusen på en tjärsticka, så det dröjde inte länge förrän han stod utanför helvetets port. Där bad han smådjävlarna som vaktade ingången, att de skulle sända bud till hin onde, att han ville tala med honom. De återvände snart och sa, att hin onde ville vet vem det var som frågade.

”Hälsa ni bara att det är smeden med den där pengapungen, och be honom så vackert att jag slipper in, för jag har arbetat hela dagen och haft lång väg att gå för att komma hit.”

Men när hin fick det beskedet, gav han smådjävlarna order att regla helvetets port med alla nio låsen.

”Och sätt dit ett extra hänglås också”, sade han, ”för kommer han in så ställer han till med en enda oreda.”

”Jaså, här går det visst inte att få härbärge”, sa smeden när han hörde hur låsen drogs igen. ”Då måste jag väl söka min hemvist i himmelen istället.”

Så vände han och gick tills han kom till korsvägen där vägarna skilde sig åt. Han raskade på ordentligt, för han kände att han så snart som möjligt ville få besked om sitt öde. Just när han kom fram till porten stod skräddaren utanför och bad att få komma in. Sankte Per gläntade lite på dörren och skräddaren slank igenom. Smeden, som hade sex sju steg kvar insåg att det gällde att vara snabb. Han spottade i nävarna och slängde släggan in genom dörröppningen, just som porten skulle slå igen.

Om han på detta sätt lyckades hålla dörren öppen förtäljer inte historien, men om han inte kom in genom den porten, så vet jag inte vart han tog vägen.