Vidskeplighet och seder kring lucianatten

13 december år 304 ska den fromma ungmön Lucia ha blivit avrättad för sin kristna tros skull i Syracusa på Sicilien. Hon blev snart ett uppmärksammat och populärt helgon och under medeltiden fick hennes namn plats i helgonkalendern på hennes dödsdag. Någon betydelsefull helgdag i kyrkoåret blev luciadagen aldrig, men den kom att spela desto större roll inom folktron. I Sverige uppfattades lucianatten som årets längsta och mörkaste, vilket den också var fram till den gregorianska kalenderns införande. Mörkret och brytpunkten mellan två skeden gjorde att lucianatten förknippades med magiska krafter. Denna natt kunde djuren prata, men att lyssna till deras tal var farligt. Korna sades bli trötta och leda av natten som aldrig tycktes ta slut och bet i krubban av sorg. Utomhus var troll och andra onda väsen aktiva. Övernaturliga makter var i rörelse och på sina håll ansågs det säkrast att stanna inne och hålla lussevaka natten igenom.

Under den katolska tiden markerade luciadagen början på julfastan, vilket gjorde att en tradition av festande växte fram inför perioden av försakelse. Bönderna i Västsverige firade lusse långnatt genom att stiga upp i ottan. Helst skulle man hinna äta tre eller t.o.m. sju frukostar innan dagen grydde. Ungdomar kunde klä ut sig för att med sång och uppträdanden gå på tiggarrunda bland gårdarna. Ibland klädde de ut sig till ”lussebrudar” och ”lussegubbar” genom att klä sig i halm. Luciadagen fick också en koppling till förberedelserna inför julfirandet: Många viktiga sysslor skulle vara avslutade före lucia, annars kunde gården drabbas av olycka. På vissa håll varnades för att utföra arbete på luciadagen; om kvarnen var igång kunde den gå sönder och den som vågade sig på att väva kunde råka ut för att väven brann upp.

Bevarade källor visar att människor i det gamla bondesamhället hade ganska vaga begrepp om vem Lucia var. Enligt uppteckningar i folkminnesarkiven verkar hon ha uppfattats ömsom som god, ömsom ondsint. ”Lussekärringen” kunde komma ridande genom luften likt en häxa och föra med sig olycka. Spjället skulle vara stängt för att hindra henne och andra onda krafter från att ta sig in genom skorstenen. Olydiga barn fick passa sig, för dem ville lussekärringen gärna röva bort. I Västergötland kunde hon dessutom få sällskap av ”lussegubben” och tillsammans kunde de, om det ville sig illa, ösa ut löss över gården. På sina håll fanns en föreställning om ”lussefärden”, ett helt följe av skräckinjagande väsen som under Lucias ledning for fram för att utöva trolldom. Kanske väcktes denna mörka luciabild ur namnlikheten med Lucifer. Men samtidigt berättades också om en ljusets Lucia, en blid jungfru som personifierade godhet och betvingade mörkret under den långa natten. Olika uppfattningar existerade sida vid sida och allmogens bild av Lucia var mångfacetterad.

Det var en ljus Lucianatt med vackert månsken. De inneboende satt uppe till över midnatt (alla hyste skräck för lussefala). Klockan tolv på natten fick de höra gny utanför stugan. Då de tittade ut såg de till sin häpnad ett långt begravningsfölje. Alla var små, det var ”lussefolk”, de bar en liten likkista mellan sig. Det var ett stort följe av ”Lucifers släkte”. De marscherade mot norr.

Nedtecknat på gården Nystuga i Älgö socken i Värmland i slutet av 1700-talet

Utifrån den splittrade Luciabild som framträder i våra folkminnesarkiv måste man konstatera att luciafirandet och föreställningarna kring lucianatten länge hade svaga kopplingar till helgonet. Nutidens ljusbärande och änglalika Lucia, som mer överensstämmer med bilden av ett helgon, verkar ha börjat vinna större utrymme först på 1700-talet. 1764 finns en beskrivning nedtecknad av en skånsk präst, som under ett besök på Horns boställe i Västergötland fick möta denna för honom okända Luciagestalt. På luciadagens morgon blev han väckt av en vitklädd dam med ljusstakar i händerna, som under sång trädde in på hans rum, samtidigt som ett litet bord med läckerheter bars in .

Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmusique utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna… det är Lussebete.

Under 1800-talet kom den milda versionen av Lucia att få större spridning och föreställningarna om den farliga och onda lucianatten bleknade. Traditionen med luciafirande blev också utbredd hos allmogen. Den brittiske författaren Llewellyn Lloyd, som under långa perioder var bosatt i Sverige, beskriver i boken Svenska allmogens plägseder från 1871 hur luciadagen kunde gestalta sig:

Klockan tre eller fyra på morgonen blir en sofvande på Luciadagen uppväckt af en hvitklädd flicka, med thiar af tända ljus kring hufvudet. Några påstå att det skall vara till martyrens ära, liksom eldslågorna flämtade omkring jungfru Lucias hufvud, när hon led martyrdöden. Andra åter att seden uppkommit hos Nordens gamla folk, som ansåg eld och ljus vara ett stort behof på denna kortaste bland alla dagarne. Flickorna bära en bricka, hvarå de hafva kaffe, brännvin, tårtor o. s. v., och som man måste hålla till godo medan man ligger. Derefter stiger man upp, och familj och gäster sätta sig ned till en måltid kallad ”Otte”, hvarunder glasen gå flitigt omkring, och lustighet hör till ordningen för dagen. Derefter plägar folket både fiska och skjuta vid skenet af bloss, som äro gjorda utaf torrvedsstickor; men jag vet icke hvarföre man på detta sättet roar sig just på denna morgon.

De senaste hundra åren har luciafirandet allt mer kommit att präglas av fridens och godhetens budskap, vilket mynnat ut i en av våra mest älskade högtider. Lucia har försetts med ett följe av tärnor och stjärngossar och uppträdanden arrangeras på torg, i skolor och på arbetsplatser. Luciafirandet idag är inte vad det varit för våra förfäder. Liksom de flesta seder och högtider har luciatraditionen utvecklats och förändrats, så att nya inslag tillkommit och andra fallit ifrån. Att Lucia och den mytomspunna lucianatten haft stor kulturell betydelse i flera sekler råder det dock ingen tvekan om. Ingen annanstans i världen uppmärksammas Lucia på samma sätt som här och för många svenskar är Luciadagen förknippad med personliga minnen som sträcker sig tillbaka till barndomen.

Fotnot: Bilden visar ett julkort av Adéle Söderberg (1880-1916).

–

Tryckta källor:

Norlind; Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och Kultur

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

–

Otryckta källor: