Svensk allmogekultur, del 17: Juldagen

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Juldagen voro alla tidigt uppe för att komma i tid till julottan. Efter denna gällde det att så fort som möjligt komma hem. Därför ville man knappt sitta längre än till välsignelsen för att få tid att sätta seldonen på hästarna. Sen bar det af det raskaste hästarna kunde löpa, ty den som kom först hem, fick först sin gröda inbärgad (under det kommande året, min anm). När man kom hem till gården, skulle man skynda sig att på stående fot inmundiga en sup och en smörgås, innan hästarna selades af och sattes i stallet. Husets folk undfägnades med julglögg bestående af brännvin och sirap (Uppl.). Juldagen förflöt sedan i stillhet. Ingen ”utesyssla” fick företagas, stallet stod orördt, spillningen fick ligga kvar, hästarna fingo bli oryktade. Mat gaf man dem endast i minsta möjliga hängd. Inga besök hos grannar fingo företagas. Alla skulle stanna hemma i stillhet. ”Folk som ej ha så mycket skick, att de hålla sig hemma juldagen, har man ingen rätt att kasta köttspadet efter, när de gå sin väg.” (Wgstr. I, 99)