En julsaga av Karl-Erik Forsslund

Kulturminnet publicerar sin sed trogen en julsaga under julhelgen. I år är den skriven av Karl-Erik Forsslund (1872-1941) och heter just ”En julsaga”. Forsslund var under sin livstid författare, folkbildare och mycket engagerad i hembygdsrörelsen.

Texten har digitaliserats av Projekt Runeberg.

EN JULSAGA

Mitt hem ligger i utkanten av byn, mitt på sluttningen — ovanom börjar stora skogen, nedanom sträcker sig dalen, med ängar och dungar och gårdar. Från salsfönstren ha vi utsikt över hela dalgången, en vacker och vid utsikt, och över den skogklädda höjden på andra sidan, den heter
Klockarbacken.

Å, den gamla salen — när jag i minnet träder in i den, sänker sig en underlig sagoskymning kring mig, jag hör dämpade röster i mörkret, det
tisslar och tasslar i vrårna. Det har hänt mycket i den salen, livet har uppfört sener ur sorgespel som ur lustspel där, där ha även drömda händelser timat och gamla sägner fått anda och liv och låtit sina gestalter dansa i brasskenet.

Jag minns en julnatt. På den tiden började ottan i vår gamla kyrka redan klockan 3 — vi skröto med att vi hade den tidigaste julotta i hela Sverge. Ett ögonblick tycktes det väl hårt att bli väckt så där mitt i den skönaste sömnen under det julfröjderna dansade som vildast i ens drömmar, men därnere i salen väntade en varm kopp  kaffe och därute väntade den stora, härdiga vinternatten med stjärnor och bloss och bjällerklang. Jag låg halvvaken och tänkte på all denna skönhet och glömde att tiden gick. Då sjöng plötsligt en mäktig klockklang genom den tysta natten, jag kastade mig ur sängen, klädde mig i flygande fläng och störtade utför trappan — vi unga bodde i vindsrummen. Men därnere var tomt och tyst. Så, de hade redan gått, de andra. Jag gick in i stora salen; där brunno ljus i alla fönster, en brasa sprakade i spiseln, men allt detta sken räckte ej till att lysa upp det vida, höga rummet, blott närmast kring ljuslågorna och spiseln förtunnades skymningen och liknade en dallrande rödgul dimma. Men i vinklar och vrår lågo skuggorna tjocka, och bakom sofforna i hörnen var det svarta gapande hål av mörker.

Det var dödstyst i hela huset. Alla voro i kyrkan utom de gamla, och dessa lågo i sin djupaste slummer. Jag gick genom de öde rummen, alla med ljus i fönstren, alla lika sagolikt halvdunkla. Jag tryckte mig intill rutan och såg ut
över dalen. Det var lockande svart och lugnt därute, något drog mig ut i den stora, tysta natten, men något annat höll mig kvar inne i den skumma, tysta salen. Jag var ensam vaken, allt sov kring mig — möblerna sovo, sofforna i hörnen och det stora runda bordet mitt på golvet. Det gamla klaveret lutade sig trött mot väggen och slumrade, och mellan fönstren stod den ståtliga julgranen och drömde. De sovo alla lugnt, utan oro — kanske var jag satt att vaka över dem, kanske hade de somnat så djupt i förtröstan på att jag var där och att jag vakade. Jag satte mig i gung-stolen framför brasan; dalklockan pickade halvhögt, som för sig själv, brasan susade sakta, en entonig vagglåt, gungstolens medar knarrade i jämn takt, som en vagga gick den, fram och tillbaka — eljes allt tyst, tyst… Och så vaggades även jag in i drömmar och föll i sömn. Det var ju inte underligt, jag var ju ett barn och jag tyckte att brasan var mor, som sjöng vaggvisor för mig…

Då hörde jag ett lätt buller — det kom från ett bord bredvid spiseln. Det var mitt eget julbord, där låg julhögen i mitten, med saffrans-kransen och vörtbrödsfisken, med oxen och haren och pepparkaksparet — en gubbe och en gumma i skinande bruna kläder, med ögon och mun av korinter. I en ring kring dem lågo alla mina klappar uppradade — en indianbok med färggranna planscher, strumpor och näsdukar med monogram i prunkande rött, en ask tennsoldater — små bredaxlade figurer med livlösa ansikten och ett par prickar till ögon — samt en annan ask, innehållande en hel bondgård: stuga, ladugård, träd och buskar, bondefamiljen själv — far och mor, syster och bror, piga och dräng — och slutligen en hel Noaks ark med små djur, kor och hästar, getter och får, hund och katt och grisar. Allt av trä, små grovt skurna dockor i bjärta färger, alla med en rund plätt till fot.

Nå, det var från det där bordet jag hörde ett buller, där jag satt och sov framför brasan i den tysta, ensamma natten. Jag såg yrvaken dit, då lyfte sig locket på den ena asken, den, där bondgården låg i bomull och sov. Jag såg den ena efter den andra av leksakerna stiga upp ur lådan, och jag undrade ej däröver, det tycktes mig helt naturligt. Det var ett litet drama som spelades där i halvdunklet, och jag följde det med spänt intresse.

Det var far själv som först klev upp. Han tittade försiktigt över lådkanten, så vältrade han sig över den och stod på bordet. Han funderade ett ögonblick; så började han vandra omkring bland sakerna, och det skedde så att han vred sig ett halvt varv i taget på sin fotställning. Han tittade in i indianboken, men ryggade förskräckt tillbaka för planschernas skrikande färger och vilda larm. Han gick vidare, snavade på ett par strumpor och blev liggande där, där var mjukt och skönt tyckte han väl. Så steg han åter upp och vred sig in i julhögen, törnade först emot vört-brödsfisken och så mot pepparkaksharen; det doftade om dem bägge två, han kände på dem, bröt en bit och smakade. Då ljusnade hans ansikte, han log och började vrida sig tillbaka mot asken igän.

Då kikade åter ett par ögon upp ur lådan, och ännu en gestalt vältrade sig ned på bordet. Det var en liten kvinna, hon hade stora drömmande ögon, och hon gled emot den lille trägubben. De stannade framför varann, jag såg att de talade, men jag kunde förstås inte höra vad de sade. De skredo bredvid varann bort till julhögen, han gav henne att smaka av haren och fisken, och då föll hon i hans famn och de satte sig på saffranskransen och smektes och pratade.

Men så blevo de allvarliga; hon började gråta, den lilla kroppen skakade som om hon frusit, han såg dyster ut och stirrade än ut över bordskanten, än in i de svarta vrårna mellan sakerna där på bordet. Då reste han sig med ens, nickade åt henne och gled bort, och hon såg efter honom med en sorgsen blick.

Han gick till träasken, han dök åter ned där i bomullen. Då han kom upp igän, hade han stugan på ryggen; han fick den med möda över kanten, den var stor och tung för honom, ibland segnade han under den, ibland stod han där maktlös och förtvivlad, men han gav sig inte, och till slut hade han burit stugan till henne, och där ställde han ned den, mitt inne i saffranskransen.

Då han det gjort, slog han upp dörren på vid gavel, tog flickan i sina armar och bar henne in i kojan. Och då såg jag att de voro så lyckliga som ett par trädockor kunna bli.

Nu var allt tyst en stund. Till slut kommo de ut igän, och då blev där ett liv och ett strävande. Runt omkring saffranskransen lade de ett par strumpor, det var som ett grått bärg som skyddade stugan därinne mot storm och blåst. På ena sidan därutanför lade de haren, på den andra fisken. Ur lådan hämtades det ena efter det andra, ladugården restes bredvid stugan, kreaturen leddes in i den; det började bli för mycket för två, då kom drängen upp ur asken, det blev en god hjälp. Men ändå blev det svårt för de tre att hinna med allt — så började också drängen bli underlig, han gick och hängde huvudet, vallade omkring ensam och log aldrig. Då kom där en till rullande ur lådan — det var pigan, och då blev drängen glad igän, och då gick arbetet som en dans!

Så förflöt en tid — jag tyckte så, men det var väl bara en stund — i lugn och ro, i muntert arbete och allmän förnöjelse. De klippte sina får och mjölkade sina kor; ibland gingo far och drängen bort på en stund, de kommo hem med en bit av pepparkaksharen äller av vörtbröds-fisken — det ena kallade de att jaga, det andra att meta. De voro glada åt livet och hade det gott. Och då en dag far och mor gingo bort till lådan och hade med sig syster och bror hem igän, stod det som sol kring stugan. Det var rent förunderligt; korna och getterna dansade i ladugården, hunden skällde och katten spänn, saffrans-kransen svällde och lyste som en gul äng i solsken, och drängen och pigan de kysstes — och ändå var det inte de, som hämtat syster och bror ur asken!

Ja, en härrlig dag var det, men också den blev slut, det mörknade åter, ljusen i stugan släcktes och ladugården stängdes, det blev så tyst och drömskt omkring mig. Mitt julbord låg åter i skymning, allt sov åter, brasan hade brunnit ned och tystnat, allt sov lugnt och lyckligt.

Då väcktes jag ånyo av ett buller, ett plötsligt och hårt brakande, och på nytt såg jag bort mot bordet. Se, nu lyftes locket på den andra asken — den med tennsoldaterna. Det kastades av häftigt och hårt — och fram ur papplådan tumlade de alla, en lång rad, huller om buller, de skreko och larmade, här en svordom, där en örfil, och sablar skramlade och bössor skötos av, och officerarna redo hit och dit bland massan i vild karriär, det betydde ingenting att en stackare då och då trampades ned. Så blevo de till slut uppställda och ordnade led efter led, de stodo där med sina livlösa ansikten och sina stirrande prickar till ögon, och alla voro de lika, de voro ju gjutna i samma form och av samma tennklump varenda en. Och så ryckte de fram, med trummor och trumpeter.

Jag såg bort mot bondgården — där var lika mörkt och tyst, de sovo där alla, lugnt och lyckligt. Men tennsoldaterna tågade framåt utan uppehåll, i jämn takt, för fronten redo officerarna och efter följde gemene man, de visste ej vart och de visste just ingenting, de sågo så dumma ut som det värkligen är möjligt för tennsoldater. De visste endast framåt, och något annat angick dem ej — men »framåt», det betydde mot bondgården, och framåt gick det, över fisken och haren tågade de och fisken och haren blevo mos under deras fötter, över saffranskransens gula äng vällde de fram och den trampades ned till en smutsig mörja. Men tror ni de stannade där? Ånej, stugan och ladugården välte de ikull, kor och hästar, getter och får släpades med, far och drängen gjordes till tennsoldater de ock och götos om i samma form som de andra, men mor och pigan och syster och bror, de sutto ensamma kvar där stugan stått, och där svälte de snart ihjäl.

Men längre hunno ej tennsoldaterna, ty i samma ögonblick rusade jag upp, jag hade gråten i halsen och tänkte i raseri kasta in hela skräpet i spiseln. I samma ögonblick vaknade jag. Jag såg mig förvånad omkring, det var mörkt och sovande tyst i den stora salen. På mitt julbord lågo de och pöste, både kransen och fisken och haren, och i askarna drömde såväl tennsoldaterna som hela bondfamiljen med allt sitt, med stuga och ladugård, med piga och dräng.

Och därute, därute bleknade vinternattens mörker, en röd strimma morgonsol skälvde över Klockarbackens skogkrans, och juldagen randades hög, klar och fylld av hälgens frid.