Ett mejl kom till Kulturminnet från Jan-Olof Eriksson i Norrköping, som berättar om
hur han redan i tidig barndom fick hjälpa sin far att köra timmer. Jan-Olofs
hågkomster från 1940-talet visar att mycket har förändrats, både i synsätt och
vardagsliv. Att hästen var ett älskat djur, som fanns med i det dagliga arbetet och
stod sin ägare nära kan vi förstå av hans skildring. Stort tack, Jan-Olof, för att du
delar med dig av dina minnen!
Jag själv är uppväxt dom första fem åren på ett lantbruk i Östra Väppeby, Veckholms
Socken, Enköping. Mina föräldrar köpte sedan en f.d. kronogård om ca 30 hektar, där
Kronan behöll skogen och en mindre del följde gården mer till husbehov. Gården
heter Ryssvi, Kungs-Husby socken nära Grönsöö slott, som ägs av familjen von
Ehrenheim.
Jag är född 1942 och var fem-sex år då vi flyttade till Ryssvi. Pappa körde ut timmer
med häst och kälke från kronoskogen på Mälarens is. Jag var med redan innan min
skolgång påbörjades, jag var nog bara sex år. Jag fick den snällaste häst på denna
jord, en Ardenner-märr som hette Stjärna. Vi barn kunde göra vad vi ville med henne.
Jag fick min kälke och Stjärna och följde med far till skogs. Pappa lastade och jag
körde efter honom. Så här i efterhand förstår jag att Stjärna nog hade gått utan mej!
På ålderns höst blev Stjärna sjuk. Pappa tog ut veterinären, som konstaterade att det
inte fanns så mycket att göra. Pappa var en stor djurvän och för att Stjärna inte kulle
behöva åka levande i en djurbil till slakteriet i Enköping ringde han nödslakt,
som kom ut till stallet och hon fick lämna denna jord hemma. Pappa gick bakom stallknuten och grät.
Fotnot: Bilden visar timmerkörning i Gästrikland under 1900-talets tidigare del.
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet