I modern tid används titlar sällan i Sverige och förknippas framför allt med högtidliga tillfällen och militära sammanhang. Om vi blickar tillbaka till 1900-talets första hälft eller längre var titlar emellertid en betydelsefull del av människors sätt att interagera. Tilltalet följde ett tämligen strikt och hierarkiskt titelsystem, som var viktigt att ha reda på om man inte ville göra bort sig. Ofta hörde titeln ihop med ett yrke eller en ärvd position och signalerade titelägarens sociala status. Kvinnor kunde tilltalas med makens titel i feminin form (exempelvis ”majorskan”) och en person som inte hade någon definierad titel kunde kallas ”herrn” eller ”frun”.
Ett gemensamt beslut om titelbortläggning var ett betydelsefullt steg, som markerade att en relation blev mindre formell och mer kamratlig. Bland män var det vanligt att denna händelse firades med en ritual i form av att dricka ”brorskål”. Därmed blev man ”du och bror” med varandra och kunde umgås på ett mer lättsamt sätt. Ett vanligt sätt att inleda brev herrvänner emellan var ”Bäste bror”.
Efter att den så kallade du-reformen fått genomslag under 1970-talet försvann titelanvändningen nästan helt. Uttrycket ”bli du och bror” har dock levt kvar i bildlig form för att beskriva att två personer närmat sig varandra och blivit vänner.
–
Tryckta källor:
Hellsing, Birgitta; Hellqvist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag
Thomas j:r, William W (1891), Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige, F & G Beijers förlag
–
Otryckta källor:
http://www.hhogman.se/titulering.htm
https://popularhistoria.se/kultur/sprak/du-eller-ni
Kulturminnet 
Erinrar mig min bekantskap med en viss Harry Järv, som jag tyvärr fått förmånen att träffa endast två gånger – medan han fortfarande levde. Han var bland annat Vice Riksbibliotekarie – för se – man lät honom aldrig bli annat än just vice – 1970talet var en annan tid, och då gjordes andra bedömningar, även om jag mötte honom detta årtusende. Men – jag tilltalade aldrig honom med annat än Herr – på det finska viset. Han gav upphov till talesättet ”Det finns bara tre ting jag kan: Närstrid, Fotografering och Kommatering” och belönades även med näst högsta graden av en viss Finländsk utmärkelse. Han lärde mig i alla fall hur man bör skriva – engagerat – och gärna så att man retar upp sina läsare, eller framkallar någotslags personlig reaktion från dem. Även i detta avseende var Harry ”Järven” Järv en mästare. På hans begravning grät till och med punkarna – ty han var Anarkist – Kropotkiansk Anarkist om vi får be – inte Bakunian…
GillaGilla
Pingback: Året som gått | Kulturminnet