Svenska folksagor, del 39: Hur björnen lärde känna människan

Dagens folksaga är hämtad ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öyvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en björn som bodde djupt inne i skogen och grubblade mycket över hur en människa såg ut. En dag mötte han en räv och passade då på att fråga om räven visste.

”Vet du inte det?”, svarade räven. ”Följ då med mig, så ska jag visa dig en.”

De båda djuren gick ett stycke tillsammans och efter en stund mötte de en liten pojke.

”Är det en människa?” undrade björnen.

”Det ska bli en”, svarade räven. Och så gick de vidare. När de vandrat en stund mötte de en gammal gubbe.

”Är det en människa?” frågade björnen.

”Det har varit en”, svarade räven. Och så fortsatte de sin färd.

Så mötte de en jägare.

”Där, där har du en människa!” sa räven. ”Honom kan du gå fram och undersöka, så vet du sedan hur en människa ser ut.”

Räven försvann sedan så fort han kunde, medan björnen lufsade bort mot jägaren, som just stod och laddade sitt gevär. Precis när han förde ner laddstocken i pipan tittade han upp och fick se björnen. Björnen stannade och betraktade jägaren nyfiket, men jägaren fick brått. Så snart han laddat färdigt höjde han bössan och sköt på björnen, men björnen var stor och stark och ett skott förslog inte. Istället sprang björnen förskräckt därifrån och sökte upp räven för att berätta vad som hänt.

”Hör du”, sade han, ”det var en rälig människa du visade mig! Han snusade och tuggade tobak. Och så snart han fick syn på mig spottade han mig i synen med tuggbussarna. En sådan ska jag hädanefter hålla mig undan för!”

Och så blev björnen folkskygg och flyttade längre in i sin skog.