Klenoder ur vårt kulturarv, del 20: Bänken från Kungsåra

I Sverige finns två möbler som gör anspråk på att vara landets äldsta: Suntakstolen och Kungsårabänken. De dateringsförsök som gjorts ger emellertid vid handen att bänken från Kungsåra förmodligen är vinnaren. Nedan berättas om dess historia.

Kungsårabänken har ursprungligen stått i Kungsåra kyrka utanför Västerås. Dess exakta ålder är inte känd, men den typ av djurornamentik som smyckar de ingående trästyckena var populär på 1000-1100-talet. Om dateringen stämmer har bänken tillverkats i övergången mellan vikingatid och medeltid och är ungefär 1000 år gammal.

Bänken är mycket välbevarad och stod länge i kyrkan utan att dra till sig någon större uppmärksamhet. Först när arkeologiprofessor Oscar Montelius befann sig i Västerås för att hålla föredrag 1906 fick han höra talas om bänken, varpå han skickade Historiska museets antikvarie Emil Ekhoff till Kungsåra för att undersöka den. Bänken var då undanstoppad på orgelläktaren bland gammalt skräp och en äldre församlingsbo kunde vittna om att den stått där i minst 40 år.

Träet i bänken är furu, som skurits till för att sammanfogas med trätappar. Bakstycket är drygt två meter långt och mäter över en meter i sin högsta höjd. Förmodligen har bänken lämnats omålad: några spår av färg har inte kunnat hittas på den. Ryggstödet är försett med ett mönster av slingrande drakar och flera oidentifierade djur ingår i utsmyckningarna på bänkens övriga delar. Motiven har hedniska drag och påminner mycket om den ornamentik som kan ses på runstenar, smycken och bruksföremål från vikingatiden. Störst arbete har lagts ner på ryggsidan, vilket talar för att bänken tillverkats för att placeras med ryggen mot betraktarna. Kanske har den varit kyrkbänk åt en storman eller kunglig förvaltare, som haft sin sittplats långt framme i kyrkan.

Bänken finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm, dock utan någon skylt som berättar om den. För att ta del av bänkens historia och sätta den i sitt sammanhang behöver man därför läsa på före besöket och aktivt leta upp den bland museiföremålen.

En beskrivning av Kungsårabänken

Bänkens förnämsta märklighet är emellertid dess dråpliga ornering och den öfverlägsna smak, ja man kan godt säga konstnärlighet, som gjort sig gällande vid dess förfärdigande. Till ornamentens närmare karaktärisering får jag tillfälle att längre fram återkomma. Det är emellertid ej blott den rent ornamentala utsmyckningen, som gör bänken till ett framstående arbete, dess hela uppbyggnad och form fastslår den såsom ett sådant. Man betrakte t. ex. den allt igenom lyckade ytterkonturen af bänken sedd bakifrån, med dess smakfullt böjda öfverlinje, på ett synnerligen kraftigt och lyckligt sätt afslutad af de dråpligt skurna djurhufvudena. En liten detalj torde härvid böra framhållas. Öfvergången från sistnämnda hufvuden eller rättare sagdt från deras halsar till de bakre uppståndarne kunde lätt, om den ej särskildt behandlats, hafva gifvit intryck af svaghet och af alltför nykter simpelhet, men som af sig själfva framväxa här tvenne, svagt modellerade, flikar, helt och hållet förtagande nämnda intryck. Man aktgifve vidare på den originella formen af den bevarade främre uppståndaren, åstadkommen genom det irländska bladet och andra motiv. Med ett ord man kan ej tveka att beteckna ett så väl genomtänkt, med sådan säkerhet utfördt arbete såsom ett mästerverk i sitt slag, ett mästerverk inom möbeltillverkningen, hvartill vår tids möbelritare ytterst sällan torde lyckas åstadkomma ett motstycke.

– Emil Ekhoff i Fornvännen 1907

–

Tryckta källor:

Fornvännen 1907, s. 49-76

Otryckta källor:

Bara titta inte sitta!

https://sverigeshistoria.se/for-elever/foremal/bank/

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm.