Nordisk folktro, del 39: Bysen

Bysen är ett naturväsen som tillhör den gotländska folktron, men har mycket gemensamt med fastlandets skogsrå och lyktgubbe. Han lever framför allt i skogsmiljöer, där han helst verkar vilja vara för sig själv. Oftast beskrivs han som en småvuxen mansfigur med yvigt skägg. Han bär alltid med sig sin yxa och brukar vara klädd i grå kläder, men ibland kan han bära en röd mössa på huvudet. Han kan också ta skepnaden av en skrumpen gammal stubbe för att gömma sig.

För människor som ger sig ut i skogen kan bysen vara farlig att möta. Det händer att han förvränger synen på ensamma vandrare, så att de går vilse. Genom att vända ett klädesplagg ut och in kan den drabbade bryta förtrollningen.

Särskilt avogt inställd förefaller bysen vara till skogsarbetare, som han ofta försöker förhindra i deras arbete. Det händer att han välter timmerlass och på olika sätt försenar transporter genom skogen. Att bysen på detta sätt försöker förhindra skogsavverkning kan tyckas märkligt, eftersom han själv har till uppgift att fälla Gotlands alla träd. Han är emellertid inte så snabb att utföra arbetet — han fäller inte mer än ett träd per sekel.

Enligt vissa uppgifter ska bysen vara en människa som begått brott under sin livstid och därför dömts till att vandra på jorden i evig tid. I vissa fall hävdas att bysen ska ha lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmärken som utgjorde gränsen mellan ägorna. Hans straff blev att inte finna ro i graven och han vankar därför ständigt av och an längs den orätta markgränsen. Först när någon flyttat tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats kan bysen få frid.

Även om bysen ofta verkar okynnig och skälmsk finns också exempel på att han ibland kommit till människor till hjälp. Det finns till och med berättelser om bysar som flyttat in i uthus och stall för att hjälpa gårdsfolket med deras sysslor. Bysen verkar således också kunna fungera som en hustomte eller vätte på gotländska gårdar.

Berättat om Bysen

Ur boken Svenska folksägner av Herman Hofberg (1882):

En bonde i Svalings, Gothems socken, vid namn Hans, var en vår ute för att laga en ”tun” (gärdesgård) mellan tvenne hagar. Händelsevis behöfde han några ”bander” (vidjor) och klef öfver gärdesgården för att hugga dem i grannens skogspark i Kyrkebjers. Men hur häpen blef han ej, då han inne i tjocka skogen fick se en gammal man sitta på en stubbe, med ansigtet nedlutat i händerna. Förundrad utbrast Svalinger:

”Hvaijm ja´r I?” (Vem är ni?)

”En vandrande man”, gaf den sittande till svar utan att se upp.

”Hur länge har I vandrä da?” (Huru länge har ni då vandrat?) sporde bonden.

”I tre hundra år”, svarade den gamle.

Allt mer förvånad frågade bonden åter:

”Jär dä inte svårt till laupe så där?” (Är det inte svårt att vandra så der?”)

”För mig”, svarade gubben, ”har det ej fallit sig så tungt, ty jag har alltid älskat denna skogen.”

”Nå, så laup da!” (Nå så gå då!) sade Svalings Hans.

Knappt voro orden utsagda förr än bonden hörde ett ljud, likt det då en skogsfogel flyger upp, och i detsamma var den gamle försvunnen, utan att Svalinger kunde se om han sjönk i jorden, eller hvart han tog vägen.

Ur boken Gotländska sagor av John Nihlén (1929):

Det fanns många Bysar som huserade i skogen runt Fardume träsk. En kylig vintermorgon kom några drängar in i skogen för att hugga julved. Det var ännu så tidigt på dagen att det var halvmörkt i skogsdunklet. Drängarna skulle vara ute hela dagen, därför hade de av bondhustrun fått en stöddig matsäck i ett knyte.

När de kom fram till ledet, där de skulle hugga, fick de se bredvid knytet ”en liten grå stubbe”, och då de inte gärna ville lägga matsäcksknytet på den snöiga marken, hängde de upp det på den. Det skulle de inte ha gjort. Den lilla stubben var egentligen en Byse, och när han hade fått matsäcken brast han ut i ett skallande skratt och ”to till ränna med skräppu under haplit allo” (började springa med väskan under ett förskräckligt väsen):

– Hahaha, skräppu pa mi! Hahaha, skräppu på mi!

Den dagen fick drängarna gå hungriga, ty borta var Bysen med deras middag, och hur de än letade fick de aldrig mer se skymten av honom.

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner, Fr. Skoglunds förlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Bokförlaget Prisma

–

Otryckta källor:

https://www.guteinfo.com/?id=2936&s=68

Klicka för att komma åt Svenska%20oknytt,%20Bysen.pdf

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bysen

Klicka för att komma åt HGO_2009_S_Engstrom.pdf

Några tankar om kulturell integration

Jag har tidigare funderat över hur det skulle ha varit om de senaste årens migrationsströmmar till Sverige hade kommit från Sydkorea. Det är jag väl rustad att utveckla teorier om, eftersom jag har varit bosatt i landet och är ingift i den koreanska kulturen.

Med anledning av de senaste dygnens händelseutveckling finns det nu skäl att ställa sig samma fråga rörande Ukraina. Där är min personliga kunskapsnivå, måste jag erkänna, betydligt lägre. Ändå vill jag utifrån ett teoretiskt resonemang försöka skapa en bild av ett troligt scenario. Vad hade hänt om Sverige inte hade tagit emot stora strömmar av människor från Afghanistan, Syrien och Somalia, utan istället hade hade varit mottagarland för ukrainare? Vad hade utfallet blivit och vilka hade skillnaderna varit jämfört med dagens situation?

Jag tror att det enkla och raka svaret är att vi inte hade haft många av de problem som det svenska samhället nu tyngs av. Med en invandrad minoritet från Ukraina hade vi inte behövt tampas med hedersvåld, klankultur, parallella rättssystem och islamistiska friskolor. Vi hade inte behövt förhålla oss till burkaklädda kvinnor, krav på könsseparerade badtider och böneutrop. Min gissning är också att vi hade sluppit den sortens misstro som leder till hutlösa anklagelser mot socialtjänsten, attacker på polisväsendet och hotfullt agerande mot vårdpersonal. Integrationsprocessen hade helt enkelt gått mycket lättare, eftersom det från början hade funnits ett mer likartat värderingssystem.

Idag har vi ett omfattande utanförskap bland invandrade grupper i Sverige. Det finns hela bostadsområden där polisen inte kan upprätthålla svensk rättsordning och bidragsberoendet är enormt. En nylig undersökning visade exempelvis att andelen självförsörjande bland personer födda utanför västvärlden är 27%. I utanförskapets spår har vi dessutom gått från att vara ett tryggt land till att ha oförsvarligt höga nivåer av grov våldsbrottslighet.

Mot bakgrund av detta är det förstås relevant att fråga sig hur dagens situation har kunnat uppstå. Varför har det fått ske? Det finns stabila och välbärgade länder som ligger betydligt närmare de asylsökandes ursprungsområden, inte bara rent geografiskt, utan även kulturellt, religiöst och språkligt. Länder som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Kuwait och Qatar är mycket rika till följd av oljeinkomster och har hög levnadsstandard. Qatar har nu högst BNP per capita i världen. I dessa länder hade de senaste årens stora flyktinggrupper inte mött några större integrationssvårigheter —  de hade med lätthet smält in i dessa samhällen, vars lagstiftning och samhällsliv bygger på just de värderingar och principer som går på total kollissionskurs med de svenska. Varför de oljeproducerande länderna vid Persiska viken inte har öppnat famnen för sina trosfränder och organiserat möjliga vägar in kan man bara spekulera om. När jag drabbas av ett tillfälligt konspirationstänk undrar jag om de helt enkelt vill att flyktingströmmarna ska sprida islam till västvärlden. Hur det sedan kommer sig att FN inte har ställt några större krav på att gulfstaterna ska ställa upp som flyktingmottagare, samtidigt som ständiga krav har rests mot Europa, hittar jag inga som helst begripliga förklaringar till.

Ulf Kristersson hade rätt när han konstaterade att invandringen har blivit en belastning för Sverige. Men så hade det inte behövt vara. Det har blivit så för att vi har satsat på fel målgrupper; vi har lockat hit människor från länder vars kultur är så väsensskild från vår att de svårligen kan fungera i det svenska samhället. Samtidigt har dessa människor berövats möjligheten att ingå i ett fungerande sammanhang som produktiva medborgare i ett land där de haft lättare att passa in.

När ett land i vårt närområde nu har hamnat i kris står vi här med en integrationsskuld av sådan magnitud att vi inte kan erbjuda mycket till hjälp. Det är pinsamt och tragiskt och det illustrerar en gigantisk felbedömning. Om vi nu hade öppnat dörren för ukrainska asylsökande tror jag att vi hade kunnat förvänta oss att få någonting övervägande positivt tillbaka. Jag tror att vi hade fått se människor som snabbt hade blivit en fruktbar del av Sverige, eftersom det kulturella steget inte är så stort.

Sällan har det ogenomtänkta mångkulturprojektets negativa effekter framträtt så tydligt och misslyckandet känts så påtagligt som nu.

Tänkvärt om kultur, del 77

Vi har haft flyktingar från Ukraina i många år nu. De försöker inte leva på andra människors pengar, pensioner eller inbetalda skatter. Vår erfarenhet sträcker sig nästan tio år tillbaka, när ukrainska flyktingar kom i stort antal till Polen. Det har inte varit några attacker, konflikter, mord eller terrordåd. Tvärtom, de betalar sina skatter och bidrar till Polens ekonomi.

– Dominik Tarczyński, polsk EU-parlamentariker, beskriver värderingar och beteenden hos de ukrainska flyktingar landet tagit emot sedan 2014

Sveriges vackraste och roligaste ortnamn har utsetts

I höstas efterlyste Språktidningen vackra och roliga ortnamn runt om i Sverige. Över 500 förslag lämnades in och nu har allmänheten fått rösta fram sina favoriter. Storsegrare i kategorin vackraste ortnamnet blev Morgongåva och till roligaste ortnamn utsågs Snålkuk. Båda har en hel del att berätta om sitt kulturhistoriska sammanhang.

Ordet morgongåva syftar på en gåva som brudgummen traditionellt gav bruden på morgonen efter bröllopsnatten. Det var länge viktigt att morgongåvan utgjordes av något värdefullt, exempelvis ett stycke mark, så att änkan skulle kunna försörja sig om maken avled. Först 1920, när änkor gavs full arvsrätt efter sina män, försvann ordet ur svenska lagtexter.

Morgongåva som ortnamn finns i Heby kommun i Uppland och är belagt sedan 1600-talet. Namnet syftar på ett torp, som en brukspatron ska ha skänkt till en av sina drängar i utbyte mot att denne tog på sig faderskapet när brukspatronen gjort en piga gravid. Drängen och pigan gifte sig och som ett led i uppgörelsen gav patronen dem ett torp. Torpet kom därefter att kallas Morgongåva, ett namn som idag väcker positiva associationer. Enligt Anders Svensson, chefredaktör vid Språktidningen, tänker sig många morgongåvan som en kärlekspresent eller tolkar namnet som att var dag är en gåva.

Det roligaste ortnamnet, Snålkuk, är beteckningen på ett fjäll i Jokkmokks kommun och har inget att göra med de svenska orden kuk och snål. Troligen kommer namnet av det samiska ordet snålkke, som betecknar en brant utskjutande del av ett berg.

– Ortnamn bevarar ofta betydelser som har fallit i glömska och speglar också kontakter mellan olika språk som inte längre är uppenbara. Snålkuk var inte dråpligt när fjället fick sitt namn. Men för den som tolkar namnet utan kunskap om historien blir det dråpligt. Därför är också ortnamn en viktig del av vårt kulturarv, förklarar Anders Svensson i Språktidningen.

Omröstningens segrare

Vackraste ortnamnen:
1. Morgongåva
2. Juniskär
3. Kärleken
4. Klockrike
5. Sunnanäng
6. Midsommarkransen
7. Gullringen
8. Månasken
9. Mörkret
10. Läppapuss

Roligaste ortnamnen:
1. Snålkuk
2. Frufällan
3. Stjärtnäs
4. Aha
5. Normlösa
6. Hej
7. Buslätt
8. Mensalvaret
9. Mellangården
10. Värsta

Läs mer:

https://spraktidningen.se/2022/02/pressmeddelande-morgongava-och-snalkuk-ar-vackrast-och-roligast-i-sverige/?fbclid=IwAR37tJQEC5yjzNI6qEm1oFheJT8MCY124e1EfwyoF1Ex0hl3ALbgTYUgEDU

Klenoder ur vårt kulturarv, del, 21: Suntakstolen

På Västergötlands museum i Skara finns möbler som är så gamla att de bär spår av hedniska stilideal. En av dem är en märklig stol, som tidigare stått i Suntaks kyrka. Kanske är stolen den äldsta bevarade möbel som finns i vårt land, även om det finns en bänk från Kungsåra som också aspirerar på titeln.

Genom dendrokronologisk analys har Suntakstolen daterats till 1100-talets mitt. Den är sammanfogad av elva trästycken, där träet utgörs av furu av samma slag som i kyrkans bänkar. Eftersom stolen och kyrkan är samtida tillverkades stolen troligen i samband med att kyrkan byggdes och kanske var den ursprungligen en del av den fasta inredningen. Möjligen har den ingått i en kyrkbänk, som senare kapats av och satts ihop till ett fristående säte. Analys av virket talar för att den triangelformade överdelen från början kan ha tillhört en annan möbel och tillfogats stolen senare.

Stolen är asymetriskt utformad och på ena armstödet finns ett skulpterat djurhuvud. Huvudet har ofta tolkats som en varg och kan ha varit tänkt att skrämma bort onda krafter. Andra har velat se djuret som en drake. Färgspår visar att stolen tidigare varit målad i starka färger. Huvudet har varit svart med vita tänder och röd tunga. På stolen finns även spår av orange och grått. Den påkostade utsmyckningen talar för att den fungerat som högsäte åt någon särskilt betydelsefull person. Kanske var stolen reserverad åt besökande biskopar.

På insidan av ryggstödet finns en runinskrift med texten ”ave Maria gratia”. Citatet är hämtat ur Lukasevangeliets berättelse om bebådelsen och utgör ängeln Gabriels hälsning till Maria. Runornas utformning visar att texten ristades på 1200-talet. Skriften är grund och ser inte ut att vara medvetet gjord av en fackman; någon verkar ha klottrat på stolen av skäl som vi nog aldrig får veta.

Suntakstolen är unik både genom sin säregna uppbyggnad, sin ålder och sitt historiska sammanhang. Ända in på 1500-talet var det vanligt att sittmöblemanget i svenska hem utgjordes av väggfasta bänkar eller kistor. Av de få fristående säten och stolar som fanns under medeltiden är inte många bevarade. Utformningen och detaljerna gör dessutom att Suntakstolen avspeglar den omvälvande brytningen mellan hedendom och kristendom.

Stolen förvarades länge i Suntaks kyrkas sakristia, men förflyttades 1882 till kyrkomuseet i Edåsa. 1910 togs den till Västergötlands museum, där den nu visas i medeltidsutställningen. I Suntaks gamla kyrka finns en kopia.

–

Tryckta källor:

Modig, Agneta (red. 2002), Värt en omväg. Vägvisare till 30 kulturminnen i Sverige, Riksantikvarieämbetets förlag

Häfte utgivet av Svenska kyrkan i Tidaholm: Kyrkorna i Valstads församling

–

Otryckta källor:

https://www.nemo.nu/sagabo/cabin/platser/stolen.htm

https://www.svd.se/stolen-som-ar-sveriges-aldsta-mobel

http://wadbring.com/historia/undersidor/suntak.htm

Information har även inhämtats vid besök på Västergötlands museum och i Suntaks gamla kyrka.

Öppet brev till kulturministern

Bästa Jeanette Gustafsdotter!

Du har inte fått någon bra start på din tid som socialdemokratisk kulturminister. Å andra sidan måste man nog konstatera att det till större del är du själv som gjort startsträckan så skakig och turbulent. Intervjun du gav i SvD 10/2 har av många klassats som den sämsta en svensk minister någonsin gjort och det på goda grunder. Några svar på vad du rent konkret vill verka för klarade du inte av att prestera. Istället bedyrade du gång på gång att mänskliga rättigheter är viktiga för dig.

Den påföljande frågestunden i riksdagen i torsdags gjorde nog ingen varken klokare eller tryggare. Riktigt oroväckande blev det när moderaten Kristina Axén Olin frågade dig vad du anser att kultur är. Du gav inget begripligt besked och Axén Olin ville då veta om du ens anser att det finns en svensk kultur. Den frågan fick åhörarna inte heller något svar på. Du klarade bara av att säga att det ”finns någonting som heter kultur i Sverige”, vilket förstås är ett fullständigt irrelevant påstående; ett land utan några uttryck för kultur torde knappast existera.

Vi som ville veta var du står kulturpolitiskt har inte blivit det minsta upplysta av dina uttalanden. Vi har fått veta att du förespråkar mänskliga rättigheter och att alla som känner dig kan intyga det. Vi har också, upprepade gånger, fått till oss att du är mycket oroad över ”hat och hot”. Så mycket annat har inte gått att förstå. Vad du vill med det svenska kulturlivet och hur du vill driva kulturarvsfrågor har ingen begripit.

På sätt och vis kan jag förstå att du svarar som en talrobot — du repeterar de fraser som brukar gå hem i de politiska kretsar du rör dig i. Verkligheten utanför fungerar emellertid annorlunda. Mantran om mänskliga rättigheter, värdegrund och ”hat och hot” må vara något du upprepat ofta under din politiska karriär, men för vanliga svenskar räcker det inte. De förväntar sig mer av en kulturminister. De förväntar sig sakkunskaper, svar och övertygelse. Och som vanlig svensk medborgare kan man ju inte annat än undra vilken kultur kulturministern anser sig företräda, om det nu inte finns någon svensk.

Om du ska kunna sköta ditt uppdrag med något uns av trovärdighet är det nödvändigt att råda bot på denna märkliga förvirring och otydlighet. Jag vill därför rekommendera dig att läsa på och öppna ögonen. Ta dig en titt på det arv våra tidigare generationer lämnat efter sig och du kommer att upptäcka att det svenska kulturarvet är enormt. Det innehåller, precis som alla andra länders kulturarv, både inhemskt gods och sådant som tagits in utifrån och anpassats. Föregångarna till de högtider vi firar idag har i vissa fall så djupa rötter att de sträcker sig tillbaka till forntiden. Våra förfäders rika tankevärld har gett oss ett immateriellt kulturarv vars omfång knappt går att greppa. De nordiska skogarna är fulla av magiska väsen, som i flera fall har funnits hos oss i mer än 1000 år och kommit att befolka våra inhemska folksagor. Här finns sånger ingen annan sjunger och sägner som letar sig tillbaka till en tid så långt borta att vi inte längre kan veta vad som är saga och sanning. Norden har också en egen mytologi, full av gudar med färgstarka personligheter, omtumlande äventyr och rungande poesi. Till vårt kulturarv hör också det svenska språket, runskriften, de rödmålade stugorna, monarkin och den djurornamentik som kom till uttryck i skandinavisk konst under mer än ett halvt årtusende. I vårt kulturarv — och vår kultur — ingår Vasaloppet, gravlaxen, kräftskivan, snapsvisorna, den svenska modellen och folkhemstanken. Detsamma kan sägas om Astrid Lindgrens sagor, Ingmar Bergmans filmproduktion och barnvisor av Alice Tegnér. Listan kan göras mycket, mycket lång. Vad har egentligen hindrat dig från att reflektera kring och inse storheten i allt detta?

När du ändå är igång och arbetar med din bildningsprocess, passa då också på att ta del av våra världsarv, de som anses så betydelsefulla att de står under UNESCO:s beskydd och som vi trots vår ringa folkmängd har lyckats producera så många av. Åk till Hälsingland och besök de sprakande hälsingegårdarna. Låt dig förundras av Tanums otaliga hällristningar och över den enastående bronsålderskultur som skildras där. Besök Gammelstads kyrkstad och försök förstå vad den berättar om livsvillkoren för dem som en gång reste bebyggelsen. Hade du vetat någonting om allt detta, så hade det nog inte varit så svårt för dig att svara på om det finns en svensk kultur.

Lägg det svenska pusslet och du kommer att hitta en kultur så rik att du häpnar. Och när du gör det, se då också till att fundera över de värderingar som vuxit sig starka just här och blivit hörnstenar i vårt samhällsbygge. Är det inte just dessa du riskerar att söndergöra, när du indirekt förnekar att svenska folket bär fram en kultur? Värderingarna utgör nämligen en kulturs själva kärna. I en tid då det talas mycket om vikten av integration är det svårt att förstå vad nyanlända medborgare ska integreras i, om svenska värderingar inte existerar. Och om ni politiker framhärdar i att förneka den svenska kulturens existens, vilka kulturuttryck lämnar ni då spelrum för?

Under din tid i politiken må du ha lärt dig att det räcker med tyckanden och nötta klyschor, men det du nu behöver är kunskap. Den med magra kunskaper inger inget förtroende, hur vackert värdeladdade ord hon än strör omkring sig. Vi är nog många som just nu är förfärade över att förvaltningen av vårt kulturarv har lagts i händerna på någon som inte tycks ha insikt om dess värde. En svensk kulturminister som inte känner det svenska kulturarvet är helt enkelt inte mycket att ha. Och en svensk kulturminister som inte ens är säker på om det finns en svensk kultur är direkt destruktiv.

Vi behöver en kulturminister som rakryggat kan säga det självklara: att det givetvis finns en svensk kultur, att den är värdefull, att den har haft en viktig roll att spela i det svenska samhällets framväxt och att hon ska göra sitt allra bästa för att värna dess viktigaste beståndsdelar.

För den med de allra mest rudimentära kunskaper om svensk kulturhistoria är det svaret givet. Det kommer du ganska snart att inse, om du bara försöker lära dig något lite om de kulturhistoriska fundament vårt land vilar på. Lycka till.

Mvh

Malin Kim

En gammal bok med mycket att säga oss

Det är nu nära trettio år, sedan jag första gången satte foten på Sveriges jord. Jag kom till Göteborg såsom konsul – en af de trettio ”krigskonsulenterna”, som anställdes af Abraham Lincoln. Här var det jag först lärde känna, hvilket ädelt, storsint och gästvänligt folk svenskarne äro, i sanning värdiga afkomlingar af Gustaf II Adolfs krigare och Carl XII:s ”gossar blå”.

Då jag återkom till Amerika, gjorde det mig ondt att se, huru föga mina landsmän kände till svenskarne, och jag betraktade det såsom en af mitt lifs förnämsta uppgifter att i mitt fädernesland utbreda en riktigare uppfattning af det svenska namnet och dess innebörd.

Så skriver William W Thomas Junior (1839-1927) i förordet till sin bok Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige. Thomas var amerikansk diplomat och kom till Göteborg 1862, blott 23 år gammal. Under de år han var bosatt i Sverige (då i union med Norge) kom han att utveckla ett starkt intresse för skandinavisk kultur och historia. Han lärde sig tala flytande svenska och gifte sig med en svensk kvinna. 1870 grundade han kolonin New Sweden i sin hemstat Maine (ej att förväxla med den koloni med samma namn som Peter Minuit lät grunda på den amerikanska östkusten 1638) och lockade svenskar dit för bosättning. Han arrangerade också resor över Atlanten för svenska soldater som ville strida i det amerikanska inbördeskriget och lade mycket tid och möda på att föreläsa, skriva och på andra sätt sprida kunskap om Sverige. 1891 var hans bok — ett storverk på över 700 sidor — färdig.

I sin bok delar Thomas med sig av upplevelser och observationer från sin tid i Sverige, varvade med historiska tillbakablickar och porträtt av framträdande svenska kungligheter, vetenskapsmän och kulturpersonligheter. Han betraktar Sverige med den utomståendes nyfikna blick och lyckas lägga märke till sådana egenheter som svenska ögon är hemmablinda för. Obesvärat umgås han med såväl adel som torpare och lämnar uttrycksfulla beskrivningar av de olika miljöer han möter. Han häpnar över kakelugnarnas behagliga värme, prisar hushållerskorna för deras duglighet och beskriver ingående hur högtider firas med både gamman och allvar. Helt opartisk är han nog inte — kärleken till både landet och folket lyser ofta igenom — men han är inte okritisk. Inte sällan anklagar han det svenska samhället för att vara paternalistiskt i sin säkerhetsiver; att allt från skorstenspipor till skridskoisar ska inspekteras innan de tas i bruk har han inte mycket till övers för. Stort och smått, klokt och oklokt, skildras rättframt och utan att väja för uppseendeväckande detaljer. Miljöbeskrivningarna från både stad och landsbygd är ofta mustiga och färgstarka.

Ett trefligt skådespel erbjuder en svensk bymarknad. Om man en marknadsdag går upp i ottan och beger sig till byns utkanter, får man se bondflickorna i långa rader vandra åt byn till. De hafva alla silkessjaletter öfver det ljusa håret och äro barfotade. Skor hafva de nog, men de bära dem i händerna, och icke förr, än de nalkas intill byn, sätta de sig ned för att taga på de dyrbara skorna, hvilka kostat dem en så stor del af den ringa lönen

När vi nu återvända till byn, se vi den stora öppna torgfyrkanten fullsatt med simpla bondvagnar i långa banor. I ena änden af dessa smala vagnar sälja jordbrukarne grönsaker och frukt, medan i den andra deras små hästar mumsa hötappar till frukost.

Torgplatsen är omgifven av stånd, hvilkas innehafvare drifva liflig handel med karameller, pepparkakor, leksaker och grannlåtskram. Hopar af svenskt bondfolk i brokiga drägter ströfva omkring på torget utefter stånden och vagnarna under köpslagande, prat och skratt. På en ställning af bräder ute på marken ett stycke därifrån dansa under tiden gossar och flickor dagen i ände vid tonerna af en fiol och en dragharmonika. De dansa med så mycket lif och lust – framför allt flickorna – att man har svårt att öfvertyga sig, att det är samma förståndiga flickor, som nyss på morgonen togo sig så väl i akt för att hafva skorna på.

Beskrivning av en bymarknad hämtad ur boken

Från slott till koja utgår från författarens egna upplevelser och delar med sig av ögonblicksbilder hämtade ur verkligheten; här finns berättelsen om ett Sverige som verkligen funnits och som beskrivs utan de tillrättalagda vinklingar som krävs av nutidens politiska känslighet. Säkerligen innehåller boken misstolkningar av den sort vi alla gör när vi möter en kultur vi inte fullt ut förstår och sannolikt har enskilda observationer ibland tillmätts en större betydelse än de borde, men boken är ändå en ögonvittnesskildring som har mycket att säga oss om tidigare generationers livsbetingelser och traditioner. För den som vill veta mer om det svenska 1800-talet och det samhälle som då växte fram är boken intressant läsning. Den erbjuder på ett personligt sätt en bakgrund till den makalösa metamorfos som Sverige skulle komma att genomgå under det påföljande århundradet. Framför allt får vi möta många av de tankegångar som kom att vidareutvecklas och bli hörnstenar i samhällsbygget.

William W Thomas bok finns, såvitt jag kunnat se, inte i nyutgåva eller faksimil. Äldre exemplar finns att köpa över nätet hos ett flertal antikvariat. Boken går också att låna på bibliotek.

När normerna förändras, del 75: Ambulanspersonal utbildas i självförsvar

Efter det senaste årets våldsbrottslighet har Linköping beslutat att börja utbilda ambulanspersonal i självförsvar. De som står i sjukvårdens främsta linje och ska agera för att rädda människoliv i akuta situationer behöver nu alltså se till att samtidigt kunna skydda sig mot våldsutövare som hindrar dem i dess arbete.

Det här är bara ytterligare ett steg i den utveckling vi länge bevittnat. De senaste åren har vi fått se otaliga angrepp på både blåljuspersonal och sjukvårdsanställda. Personal på akutmottagningar har fått barrikadera sig, ambulanser har behövt poliseskort för att kunna åka in i vissa områden och ambulanshelikoptrar har beskjutits med laser. När nya vårdcentraler byggs förser man dem med flyktvägar, så att personalen ska kunna ta sig ut när hotfulla situationer uppstår.

Det är med sorg jag bevittnar hur det trygga, välfungerande och tillitsfulla land jag en gång växte upp i stöps om. Och som vanligt är samhällets svar på de ändrade förhållandena lama och fullständigt inadekvata – självförsvar hjälper inte mot stenkastning och skjutvapen.

Det stora dilemmat är att vi nu har grupper av individer i landet som är beredda att agera med en aggressivitet och våldsamhet som vårt samhälle inte är designat att möta upp mot. Sverige byggdes inte för den typ av mentalitet som nu frodas.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ambulanspersonal-utbildas-i-sjalvforsvar

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G3JvEx/ambulanspersonal-utbildas-i-sjalvforsvar

Anrik kyrka drabbad av hussvamp

Heliga kors kyrka i Ronneby brukar betraktas som en av vårt lands vackraste kyrkor. Läget är högt och ståtligt och rikedomen av kalkmålningar och konstföremål gör att den har mycket att erbjuda sina besökare. Kyrkan har till och med lyckats få två stjärnor i den ansedda Michelinguiden, vilket betyder att den ut sevärdhetssynpunkt är värd en omväg.

Under en nylig renovering av den anrika byggnaden gjordes emellertid en otrevlig upptäckt: kyrkan visade sig vara drabbad av äkta hussvamp, som är mycket snabbväxande och förstör bärigheten i byggnadsvirket.

Tursamt nog växer svampen inte i kyrkans äldsta delar, som har rötter från 1100-talet. Svampen sitter i taket på det gamla vapenhuset och verkar inte ha spridit sig därifrån. Nu pågår ett renoveringsarbete för att med god marginal avlägsna det angripna virket och förhindra framtida svampangrepp. Kyrkan håller dock öppet enligt ordinarie öppettider.

–

Läs mer:

https://www.kyrkanstidning.se/index.php/nyhet/svamp-vaxte-i-kyrktak-maste-saneras

https://sverigesradio.se/artikel/ovalkommen-svampgast-spred-sig-i-heliga-kors-kyrka

https://sverigesradio.se/artikel/5235027

Tänkvärt om kultur, del 76

Svensk socialtjänst har länge varit utsatt för desinformationskampanjer från islamistiska grupper och andra som vill söndra det svenska samhället. Konsekvenserna har i vissa fall varit våldsamma, som 2015 när ett flertal brandattacker skedde mot socialkontoret i Botkyrka och socialsekreterare attackerades i hemmet. Det är inte en isolerad händelse.

Ilskan som sprids när påhittade historier får fäste måste tas på allvar. Den sprids vidare av personer med ett stort och radikalt följe i Sverige, som de utvisningsdömda imamerna från Gävle. Men den sprider sig djupare än så. Det islamistiska inflytandet har sedan flera år börjat sprida sig till stora delar av samhällslivet.

– Andreas Carlsson, rättspolitisk talesperson för Kristdemokraterna

Debattartikeln går att läsa i sin helhet här:

KD: Sverige måste stå emot islamismen (aftonbladet.se)