Några tankar om kulturell integration

Jag har tidigare funderat över hur det skulle ha varit om de senaste årens migrationsströmmar till Sverige hade kommit från Sydkorea. Det är jag väl rustad att utveckla teorier om, eftersom jag har varit bosatt i landet och är ingift i den koreanska kulturen.

Med anledning av de senaste dygnens händelseutveckling finns det nu skäl att ställa sig samma fråga rörande Ukraina. Där är min personliga kunskapsnivå, måste jag erkänna, betydligt lägre. Ändå vill jag utifrån ett teoretiskt resonemang försöka skapa en bild av ett troligt scenario. Vad hade hänt om Sverige inte hade tagit emot stora strömmar av människor från Afghanistan, Syrien och Somalia, utan istället hade hade varit mottagarland för ukrainare? Vad hade utfallet blivit och vilka hade skillnaderna varit jämfört med dagens situation?

Jag tror att det enkla och raka svaret är att vi inte hade haft många av de problem som det svenska samhället nu tyngs av. Med en invandrad minoritet från Ukraina hade vi inte behövt tampas med hedersvåld, klankultur, parallella rättssystem och islamistiska friskolor. Vi hade inte behövt förhålla oss till burkaklädda kvinnor, krav på könsseparerade badtider och böneutrop. Min gissning är också att vi hade sluppit den sortens misstro som leder till hutlösa anklagelser mot socialtjänsten, attacker på polisväsendet och hotfullt agerande mot vårdpersonal. Integrationsprocessen hade helt enkelt gått mycket lättare, eftersom det från början hade funnits ett mer likartat värderingssystem.

Idag har vi ett omfattande utanförskap bland invandrade grupper i Sverige. Det finns hela bostadsområden där polisen inte kan upprätthålla svensk rättsordning och bidragsberoendet är enormt. En nylig undersökning visade exempelvis att andelen självförsörjande bland personer födda utanför västvärlden är 27%. I utanförskapets spår har vi dessutom gått från att vara ett tryggt land till att ha oförsvarligt höga nivåer av grov våldsbrottslighet.

Mot bakgrund av detta är det förstås relevant att fråga sig hur dagens situation har kunnat uppstå. Varför har det fått ske? Det finns stabila och välbärgade länder som ligger betydligt närmare de asylsökandes ursprungsområden, inte bara rent geografiskt, utan även kulturellt, religiöst och språkligt. Länder som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Kuwait och Qatar är mycket rika till följd av oljeinkomster och har hög levnadsstandard. Qatar har nu högst BNP per capita i världen. I dessa länder hade de senaste årens stora flyktinggrupper inte mött några större integrationssvårigheter —  de hade med lätthet smält in i dessa samhällen, vars lagstiftning och samhällsliv bygger på just de värderingar och principer som går på total kollissionskurs med de svenska. Varför de oljeproducerande länderna vid Persiska viken inte har öppnat famnen för sina trosfränder och organiserat möjliga vägar in kan man bara spekulera om. När jag drabbas av ett tillfälligt konspirationstänk undrar jag om de helt enkelt vill att flyktingströmmarna ska sprida islam till västvärlden. Hur det sedan kommer sig att FN inte har ställt några större krav på att gulfstaterna ska ställa upp som flyktingmottagare, samtidigt som ständiga krav har rests mot Europa, hittar jag inga som helst begripliga förklaringar till.

Ulf Kristersson hade rätt när han konstaterade att invandringen har blivit en belastning för Sverige. Men så hade det inte behövt vara. Det har blivit så för att vi har satsat på fel målgrupper; vi har lockat hit människor från länder vars kultur är så väsensskild från vår att de svårligen kan fungera i det svenska samhället. Samtidigt har dessa människor berövats möjligheten att ingå i ett fungerande sammanhang som produktiva medborgare i ett land där de haft lättare att passa in.

När ett land i vårt närområde nu har hamnat i kris står vi här med en integrationsskuld av sådan magnitud att vi inte kan erbjuda mycket till hjälp. Det är pinsamt och tragiskt och det illustrerar en gigantisk felbedömning. Om vi nu hade öppnat dörren för ukrainska asylsökande tror jag att vi hade kunnat förvänta oss att få någonting övervägande positivt tillbaka. Jag tror att vi hade fått se människor som snabbt hade blivit en fruktbar del av Sverige, eftersom det kulturella steget inte är så stort.

Sällan har det ogenomtänkta mångkulturprojektets negativa effekter framträtt så tydligt och misslyckandet känts så påtagligt som nu.