Under 1300-talet befinner vi oss mitt i den svenska medeltiden. Riket hade blivit allt mer enat under en och samma kung och lagarna blev enhetliga i hela landet. Statsreligionen var katolicismen och kyrkans makt över enskilda människors liv var stor. Ett tjugotal städer hade vuxit fram, men en ytterst liten andel av befolkningen bodde där; 90% av svenskarna var bönder och levde i byar, skogar eller landsbygdsområden. Fattigdomen var utbredd och döden var ständigt närvarande. Samtidigt började en adlig klass uppstå till följd av ett kungligt privilegiesystem. 1300-talet kom i Sverige att bli heliga Birgittas, riddarväsendets och digerdödens århundrade.
Kung Magnus Erikssons regeringstid och landslag
Under 1300-talets första årtionden hade Bjälboätten (folkungaätten) makten i Sverige och tiden präglades av maktstrider inom den kungliga familjen. Motsättningarna ledde fram till omtalade historiska händelser som Håtunaleken och Nyköpings gästabud. Först när den blott treårige Magnus Eriksson blivit vald till kung 1319 inträdde en period med större stabilitet. Genom att Magnus även hade ärvt den norska kronan kom de båda länderna att förenas i en personalunion och bli Europas största rike. När Magnus Eriksson slutligen dog i en drunkningsolycka 1374 hade han regerat Sverige längre tid än någon annan monark, både före och efter honom.
Magnus visade sig ha ett stort intresse för reformarbete. Efter att 1331 ha blivit myndig lät han under sin eriksgata avskaffa träldomen – var och en skulle hädanefter födas fri. Han insåg också behovet av enhetliga lagar och lät tillsätta en nämnd för att ta fram en gemensam laguppsättning för hela landet. Resultatet blev Magnus Erikssons landslag, den första riksomfattande lagsamlingen i Sverige.
Kung Magnus Eriksson skildras i ett exemplar av landslagen.
Lagsamlingen har mycket att berätta om den dåtida synen på rättsuppfattning och vad de enskilda medborgarna hade att rätta sig efter. I landslagen avhandlas hur kung ska väljas och vilka straff som ska följa på stöld, mord och våldtäkt. Lagen reglerar hur man köper och säljer jord och hur man bygger hus, kvarnar och broar. Noggranna tabeller anger bötesbeloppen för att hugga ner träd eller jaga i annans skog. Att fånga en ekorre på annans mark kostade 3 örar. Björn, räv och varg fick dock alla dräpa saklöst – skogens rovdjur var en verklig fara, som alla hade rätt att agera mot. Likaså förklarar lagen hur man ska gå till väga vid frieri och bröllop och hur arv ska fördelas. Om en man ville ingå äktenskap med en ung kvinna var det inte bara att fria till henne – först måste han fråga hennes far. En flicka som gifte sig mot faderns vilja förlorade sin rätt till arv. I sitt eget hem hade den gifta kvinnan dock alltid vissa rättigheter; hon styrde i huset genom att ha hand om ”lås och nycklar” och ägde en tredjedel av hemmets alla föremål.
Ett ur nutida perspektiv anmärkningsvärt inslag i Magnus Erikssons landslag är de hårda straffen. För allvarliga brott, som stöld och mord, kunde den skyldige dömas till döden genom hängning. Prygling förekom, liksom olika former av skamstraff där brottslingen exponerades i förnedrande situationer. För riktigt svåra brott, som tvegifte eller trolldomsutövning, tillämpades stegling.
Livet i bondesamhället
Bönderna utgjorde den stora majoriteten av Sveriges befolkning, men bara hälften av de medeltida bönderna ägde sina gårdar och betalade skatt för sin jord. Övriga arrenderade marken, oftast av kyrkan eller adeln. Livet var strävsamt. Basen i försörjningen utgjordes av odling, jakt och boskapsskötsel. Den vanligaste odlingsmetoden var tvåsäde: Man odlade ett år och lät jorden ligga i träda nästa. Mest odlades korn, men även råg och vete. I köksträdgårdarna växte rovor, bönor, grönkål och lök. Kryddor som odlades var kummin, timjan, salvia, oregano och gurkört. Hushållningen gick ut på att lägga upp förråd för vintern. Under missväxtår hotade svälten och tallbark fick ersätta mjöl. Självhushållning rådde – det som behövdes tillverkades i möjligaste mån på gården.
De flesta levde vid denna tid i enkla hus av naturmaterial. Väggarna kunde vara av timmer, lerklining och torv. Ofta bestod huset av ett enda rum och på baksidan grävdes latrin- och avfallsgropar. Husets fönster, om det fanns några, utgjordes av öppningsbara träluckor, men kunde ibland vara täckta av skinn. Eldstaden var placerad mitt på golvet och ett hål i taket släppte ut röken. Förutom elden användes ljuskällor i form av oljelampor, talgljus och tjärstickor. För att spara på det värdefulla bränslet gick man tidigt i säng och steg upp med solen. Möblemanget var sparsamt och sträckte sig till väggfasta bänkar, bord och pallar. Den finaste möbeln var kistan, där hemmets dyrgripar förvarades. Genom bevarade testamenten och utgrävningar vet vi att ett hushåll ofta innehöll grytor, stop, knivar, skedar, kannor, stånkor, trätallrikar, ljusstakar, eldstål, luskam, sländtrissa, täcken, vepor och pottor.
1300-talets servis var av trä och maten åts med sked. Bilden visar föremål utställda på Medeltidsmuseet i Stockholm.
Vardagen och livet genomsyrades av vidskepelse. Sjukdom och olycka tolkades som onda makters dåd och motades med magiska riter och besvärjelser. Bortom odlingar och betesmarker befolkades skogen av övernaturliga väsen, som kunde röva bort eller skada människorna. Maran kunde smyga sig in om inte takluckan stängdes till natten och de döda hotade ständigt att dyka upp som gengångare. Ett vänligt väsen var däremot tomten, som vaktade gården och drog lycka till huset.
Transportvägar och fortskaffningsmedel var dåligt utvecklade. Många levde på samma plats hela sitt liv och flyttade sig kanske inte mer än några mil från hembygden. Jämfört med idag mötte medeltidsmänniskorna få andra människor och det sociala nätverket sträckte sig kanske inte länge än till grannbyn. Äktenskapen ägde rum tidigt, inte sällan i tidiga tonåren. Barnadödligheten var förödande hög och ingen kunde räkna med att få bli gammal. Medellivslängden under 1300-talet har beräknats till ungefär 35 år.
Maten
Kosthållningen bestod främst av bröd, gröt, välling, rovor, kött och fisk. Frukt, bär och grönsaker fanns utifrån säsong. Soppor och grytor lagades ofta. I högre stånd åts mer kött och maten kunde vara smaksatt med exotiska och värdefulla kryddor, som muskot, ingefära och peppar. Kryddorna var inte bara till för att förhöja matens arom, utan även för att dölja dålig smak.
Interiör på Medeltidsmuseet i Stockholm
Av mjölk gjorde man smör, ost och surmjölk. Dessutom drack man kärnmjölken som blivit kvar när man kärnat smör och vasslan som blivit över vid ostframställning. Den vanligaste drycken var dock öl. En normal dagsranson för både män och kvinnor låg på runt fyra liter. Mjöd förekom också. En orsak till den stora dryckeskonsumtionen var att maten var kraftigt saltad. Köttet var sällan färskt utan saltat, torkat eller rökt. Alla delar av ett slaktat djur tillvaratogs, vilket innebar att man åt mycket inälvsmat.
Under de kristna fasteperioderna (alla fredagar samt några veckor före jul och påsk) var kött och ägg förbjudna. Då åts istället fisk. I regel rörde det sig om torkad och insaltad sill, lax, torsk eller sik.
Maten åts med träskedar på trätallrikar; gaffeln var ännu okänd. Ibland åt hela familjen från samma skål. . Vanligtvis tillagades två huvudmål per dag: dagvard och kvällsvard. Därutöver förekom dryck. Exempelvis kunde dagen inledas med ett krus varm öl.
Kläderna
Kläderna var en klassmarkör som berättade mycket om sin bärare. Allmogens kläder tillverkades av ullgarn, linne och skinn. Av ylletråden vävdes vadmalstyg, som stampades i hett vatten för att det skulle bli tätt. Ofta fick vardagskläderna förbli ofärgade, men till finare sammanhang användes kläder som växtfärgats. Under hade man en särk eller kjortel av linne.
Om böndernas kläder främst var praktiskt betonade, så kom modet under 1300-talet att ta sig extravaganta uttryck i de högre stånden. Flandriskt kläde och linne skeppades in från Lübeck för att bli dräkter bland köpmansfamiljerna i rikets städer. I de rikaste hemmen fanns siden och sammet och knappar började dyka upp i plaggen.
Kvinnorna bar en underklänning i form av en särk med långa ärmar. Ovanpå denna bars en surcot, en överklänning. Den var lite kortare och kunde ha vida ärmar eller vara ärmlös. Under en period blev ärmhålen så stora att de nästan nådde ner till höften, så att kroppens konturer syntes genom underklänningen. Av prästerna kom detta mode att kallas ”helveteshål”.
Ogifta kvinnor fick gå barhuvade, medan gifta kvinnor förväntades dölja håret under ett dok eller en sjalett. Fina damer kunde ha hattar. Att ha hatt ovanpå en slöja var inte ovanligt.
En rekonstruerad medeltida kvinnodräkt med dok visas på Historiska museet i Stockholm.
Kjorteln, som var det manliga huvudplagget, blev under 1300-talet kortare och snävare i livet. Ofta bars ett bälte utanpå. Nedtill bars hosor (långa strumpor), som utöver att vara benkläder även kunde omsluta foten. Utomhus krävde modet en huvudbeklädnad, i regel en rundmössa eller spetsig hatt. Ibland bars en hätta i form av en lös kapuschong med krage som föll ner över axlarna. Skorna saknade klack och liknade mockasiner. Mot seklets senare del började snabelskor med långa spetsar bli populära.
Exempel på den medeltida mansdräkten går att se bland takmålningarna i Gökhems kyrka. Snäva hosor, snabelskor med långa spetsar och toppiga huvudbonader går att finna bland figurerna som håller upp religiösa bilder.
Hur en mansdräkt kunde se ut på 1300-talet vet vi bland annat tack vare det unika fynd som 1936 gjordes i Bockstens mosse i Halland. Vid harvning i mossen påträffades kvarlevorna av en man som bragts om livet på 1360-talet. På grund av mossens konserverande egenskaper var kläderna mycket välbevarade och utgör det enda kompletta exemplaret av en medeltidsdräkt som påträffats i Europa. Av kläderna kan vi förstå att Bockstensmannen miste livet under en kall årstid, för kläderna är av tjockt ylletyg. I dräkten ingår kjortel, mantel, struthätta, hosor, fotlappar, skor, bälten, knivslidor och ett läderfodral. Några underkläder bar Bockstensmannen inte.
De olika delarna i Bockstensmannens dräkt finns nu att se på Varbergs kulturhistoriska museum.
Riddarväsendet
Redan år 1280 hade kung Magnus Erikssons farfar Magnus Ladulås banat väg för ståndssamhällets utveckling genom Alsnö stadga. Där fastslogs frälse, det vill säga skattebefrielse, för den som kunde ställa en ryttare med stridshäst i kungens tjänst. De ryttare som stod närmast kungen eller på andra sätt utmärkte sig kunde dubbas till att få titeln ”riddare”. I deras utrustning kunde harnesk, hjälm, järnhandskar, sköld, lans och svärd ingå.
Med riddarväsendets framväxt fördes den höviska riddarkulturen in från kontinenten. Riddarens världsliga ideal var trohet mot länsherren, mod, stridsduglighet och generositet. Även om riddaren ingick i en kunglig styrka var ridderskapets högsta mål att tjäna Gud och riddareden innehöll en trohetsed mot de kristna idealen. Riddaren förväntades också vara kultiverad och belevad. Förutom stridsteknik och ridkonst skulle han behärska simning, schackspel och versmakeri. Till de ridderliga idrotterna hörde tornerspel, där riddarna tävlade i att häva varandra ur sadeln med trubbiga lansar. Det tidigaste omnämnandet av tornerspel i svensk historia är från Magnus Erikssons kröning i Stockholm 1336.
Städerna, handeln och marknaderna
Under 1300-talet var Visby, Kalmar och Stockholm troligen de enda svenska städer där invånarantalet kunde räknas i tusental snarare än hundratal. Här levde människorna tätt och de sanitära förhållandena var usla. Det sades att man kunde känna lukten av en stad flera timmars resväg bort. Spel och dobbel var vanligt i stadsmiljön och fick sådana följder att Magnus Eriksson var tvungen att lägga till en Dobblarebalk i sin stadslag.
Två män tycks ha råkat i slagsmål över ett tärningsspel, vilket nog var en ganska vanlig scen under medeltiden. Frisen är från 1300-talet och finns vid långhusportalen på Källunge kyrka.
Städerna fungerade som administrativa centra för staten och kyrkan, men var även en plats för handel. Den viktigaste handeln koncentrerades till fastställda tidpunkter, då marknader hölls. Ofta var de förlagda till hösten, då skörden var bärgad, och vintern, då isen underlättade transporterna. Marknaderna hölls gärna i samband med kyrkohögtider när människor ändå hade skäl att samlas. Till marknadsdagarna kom köpmän och hantverkare med både inhemska och importerade varor. Bönderna förde med sig jordbruksprodukter, hemslöjd och skinnvaror. Ut ur landet fördes järn, koppar, korn, smör, insaltad lax, skinn och pälsverk. In togs keramik, tyger, glas, vin, öl, salt och kryddor.
Valutasystemet byggde vid denna tid på mark, öre, örtug och penning. Hur många penningar det gick på en örtug och hur många örtugar som utgjorde en mark hade man länge varit oense om – det varierade i olika delar av riket. På 1300-talet fastslogs emellertid att Svealandssystemet skulle gälla i hela riket, vilket innebar att 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar.
Stadsmiljö under medeltiden. Konstnär Göte Göransson, 1994/Västergötlands museum.
Handelstraditionerna bidrog till att skillnaden mellan stad och landsbygd växte. Landsbygdens näringar var åkerbruk, boskapsskötsel, skogsbruk, jakt och fiske, medan handel, hantverk och sjöfart koncentrerades till städerna. Kungamakten understödde denna utveckling genom att ge borgarna exklusiv rätt till handel inom stadsgränsen, samtidigt som organiserad handel utanför städerna förbjöds.
Under medeltiden fanns ett starkt tyskt inflytande på stadsväsendet i Sverige. Inflyttningen av tyska köpmän och hantverkare började under 1200-talet och vid 1300-talets början fanns tyskar i alla viktigare svenska städer. När det svenska bergsbruket tog fart ökade inflyttningen. Ett av resultaten syns än idag i det svenska språket – en stor mängd lågtyska ord lånades in och införlivades i svenskan. Stadsplanen i svenska städer började också omorganiseras enligt tysk modell, så att den gamla ”marknadsgatan” ersattes av ett centralt torg. Flera städer försågs med rådhus.
Städernas hantverkare var tvungna att vara anslutna till skrån för att få utöva sitt yrke. Här ses en kanngjutare i en verkstad på Medeltidsmuseet.
Stockholm kom under seklets gång att få allt större betydelse som utskeppningshamn för gruvdriftens produkter. Vid 1300-talets slut omtalas Stockholm för första gången som huvudstad. Visby, som blivit centralpunkt för Hansans Östersjöhandel, upplevde en storhetstid. Ringmuren runt staden växte sig högre för att skydda stadens rikedomar och motsättningar uppstod i förhållande till den betydligt fattigare gotländska landsbygden. Den danske kungen Valdemar Atterdag lät sig dock inte avskräckas. 1361 lät han sin armé angripa Gotland och vann flera segrar. Slutligen tvingades Visby öppna sina portar och sägnerna låter berätta att en brandskattning ägde rum. I utbyte mot att skona staden ska Atterdag ha krävt att Visbyborna skulle fylla tre öltunnor med guld och silver, vilket de lyckades med. Vad som är fakta och myt är emellertid svårt att avgöra. Arkeologiska fynd visar dock att striderna på Gotland var hårda och krävde många offer.
Utgrävningsfynd från Gotland visar hur stridsrustningar såg ut på 1300-talet. Bild från Historiska museet.
Religionen
Religionen var navet i människornas liv under medeltiden. Världsbilden var enkel: I universums mitt låg jorden, omgiven av planeterna. Allt runtomkring var himmelriket och där bodde Gud, änglarna och helgonen. Gud var människans skapare och det var Guds påbud som var det främsta rättesnöret. Kyrkan erbjöd hopp om en bättre tillvaro efter döden, men hotade samtidigt med helvetets eldar. Den som hade syndat sökte sig till kyrkan för att få botgöring och det var vanligt att donera mark eller rikedomar till kyrkor och kloster. På så vis kunde man korta sin tid i skärselden och känna sig säkrare på att få en plats i himlen.
Alla som inte var portade deltog i gudstjänsterna. Mässan hölls på latin, medan predikningarna var på svenska. Stora uppoffringar i form av både pengar och arbetskraft lades på kyrkobyggen. Både kyrkor och kloster uppfördes vid denna tid i sten, vilket (med de gotländska bönderna som undantag) inte var ett byggnadsmaterial som användes av befolkningen i stort. Klostren, som vid den här tiden hade funnits i Sverige i ett par hundra år, fungerade inte bara som religiösa centra, utan bidrog även till kulturutveckling inom odling, sjukvård och byggnadsteknik. I finare familjer var det inte ovanligt att placera sina barn, främst döttrar, i kloster som ett led i deras uppfostran.
På 1300-talet letade sig gotikens höga och smala valv in i svenska kyrkobyggnader och borgar, vilket kan ses bland Visbys kyrkor och ruiner.
En framträdande religiös personlighet i 1300-talets Sverige var Birgitta Birgersdotter, känd som heliga Birgitta. Hon var en av sin tids mest inflytelserika kvinnor och den första svensk som kan sägas ha nått världsrykte. Redan i barndomen började hon få syner av religiös karaktär och i vuxen ålder tecknade hon ner drygt 600 uppenbarelser, som hon ansåg var budskap från Gud, Jesus och jungfru Maria. Uppenbarelserna översattes till latin och fick stor spridning. Genom Birgitta levererade Gud synpunkter på det mesta och läxade gärna upp både kungar och biskopar. Birgitta var politiskt intresserad och kom att få inflytande på maktspelet i Sverige och ute i Europa. Exempelvis ställde hon sig på stormännens sida i ett uppror mot kung Magnus Eriksson, som hon anklagade för homosexuella böjelser och kallade ”krönt åsna” i en av sina uppenbarelser. Men Birgittas texter utgör även ett titthål in i den vardagliga medeltiden bland det enklare folket. Även där finner hon anledning till kritik och rättelse, inte minst rörande kvinnornas syndiga klädsel och böndernas sed att ställa ut mat åt tomten.
Den senare delen av sitt liv tillbringade Birgitta i Rom, där hon utverkade påvens godkännande för en klosterorden. Klostret som sedan uppfördes i Vadstena fick hon själv aldrig se, men det blev under medeltiden Sveriges ledande andliga och kulturella centrum. Arton år efter sin död helgonförklarades Birgitta och hon är ännu vårt enda svenska helgon som legitimerats av Rom.
Heliga Birgitta (i mitten) avbildas tillsammans med sin dotter Katarina (till höger) och det lokala helgonet Sankta Helena i Götene kyrka.
Digerdöden
Digerdöden är det svenska namnet på den epidemi som vid 1300-talets mitt tog många liv i stora delar av världen. Lungpest, böldpest och blodpest spreds via pestloppan, vars främsta värd var svartråttan. 1350 nådde pesten Sverige och följden blev en av de värsta katastrofer som drabbat landet. Vi har få skriftliga källor om vad som hände, men beskrivningarna av den stora döden levde kvar i muntliga sägner och beskrivs målande i folktraditionen. Ödesmättade scener utspelade sig, olycksstämning rådde och förtvivlade människor försökte förstå vad som hände. Föreställningarna var ofta religiöst färgade och pesten tolkades som Guds straffdom. Kung Magnus Eriksson kallade till katastrofmöte i Lödöse, där man utfärdade direktiv om intensifierad bön i alla landets kyrkor.
I sägnerna framträder ofta pesten i personifierad form. Den kunde anlända till gården i form av en okänd man, en svart hund eller en kalv. I folktraditionen skildras hur man försökt möta pesten med motåtgärder. Trollkunniga personer kunde med magins hjälp ”fästa” pesten vid ett träd eller en buske. Man kunde också hänga ut godsaker åt pesten, så att sjukdomen slukade betet istället för att skörda människoliv. Huset kunde renas från smitta med gnideld, det vill säga eld som tänts genom att gnida träbitar mot varandra.
Enligt många sägner ska hela byar ha tömts på folk under pestens tid. I Älgå i Värmland ska det ha varit så folktomt att prästen ringde i kyrkklockorna för att ta reda på om någon i bygden hade överlevt. Exakt hur många som miste livet vet vi inte, men kanske dog en tredjedel av den svenska befolkningen. Många kyrkor, gårdar och åkrar lämnades öde.
1300-talets slut
Efter digerdödens härjningar följde en tid av kaos och maktvakuum. Plundring blev vanligt och Östersjön förvandlas till ett sjörövarhav. Det svenska riket hamnade i en våldsspiral och landets styre försvagades av maktstridigheter. Anarki hotade. När Kalmarunionen slöts mellan Sverige, Norge och Danmark 1397 sågs fördraget kanske som ett steg mot lugn och ordning. Tillsammans utgjorde bundsförvanterna en starkare ekonomi och kunde bilda en kraftfull militär makt mot gemensamma fiender. Någon stabil och varaktig förening skulle det dock inte bli. I unionsbildningens spår följde motsättningar och uppror, vilket påföljande århundrade skulle utvisa.
–
Tryckta källor:
Carlsson, Sten; Rosén, Jerker (1962), Svensk historia I. Tiden före 1718, Esselte Studium
Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers
Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts
Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum
Schön, Ebbe (1993), Kungar, krig och katastrofer. Vår historia i sägen och folktro, Rabén och Sjögren
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
Utgren, Lennart; Harrison, Dick (2003), Birgittas vägar, Gullers
Wessnert, Gudrun (2004), Boken om 1300-talet, Bonnier Carlsen
–
Otryckta källor:
https://historia.nu/amnen/1300-talet/
https://www.lodosemuseum.se/kunskap-och-fakta/den-medeltida-staden/hushall/medeltida-matvanor/medeltidsdieten/
http://medeltiden.kalmarlansmuseum.se/livet-pa-landet/by-och-gard/magnus-erikssons-landslag/
http://medeltiden.kalmarlansmuseum.se/samhallet/lander-runt-ostersjon/sverige/sverige-under-medeltiden/
http://medeltiden.kalmarlansmuseum.se/fraga-experterna/vad-at-man-pa-medeltiden/
https://popularhistoria.se/sveriges-historia/medeltiden
https://popularhistoria.se/kultur/film-teater/tornerspel-och-kungliga-karuseller
https://www.so-rummet.se/kategorier/magnus-eriksson#
https://www.svenskakyrkan.se/sollentuna/1300-talet-
https://sverigeshistoria.se/for-elever/sekel/1300-talet/
https://ub.uu.se/hitta-i-vara-samlingar/verk-och-samlingar-i-urval/magnus-erikssons-landslag/
https://www.vastmanlandslansmuseum.se/Content/122913/samhallskunskappa
Medeltid – när, var, hur?
Information har även inhämtats vid besök på Varbergs kulturhistoriska museum, Västergötlands museum, Medeltidsmuseet och Historiska museet i Stockholm.
Kulturminnet 