Nordisk folktro, del 40: Månen

Månen har fascinerat människan i alla tider och är omgärdad av många vidskepliga föreställningar. I det gamla bondesamhället var det viktigt att alla betydelsefulla arbeten utfördes i rätt månfas. Sådden skulle utföras vid nymåne — då skulle grödan växa och bli kraftfull i takt med att månen växte. Sådant som växer nedåt i jorden, som potatis och rovor, skulle istället planteras i nedan. Att sko hästen gjordes bäst vid fullmåne för att djuret skulle få en balanserad gång. Oavsett månfas var det olämpligt att spinna i månsken — resultatet blev aldrig lyckat.

Nymånen förknippades med positiva krafter. Genom att fria, ta ut lysning eller gifta sig i ny kunde man öka lyckan. Nedan var däremot den bästa tiden att söka kontakt med den magiska världen, eftersom trolldom förknippades med det dunkla och mörka. Viss läkekonst skulle också utföras i nedan för att få bäst effekt.

Månljuset betraktades i regel som skadligt för människan och att sova i månsken var direkt farligt. Månen ansågs också vara kopplad till psykisk sjukdom; under dess inflytande kunde människor bli ”mångalna” eller ”månsjuka”. Ibland kunde månljusets krafter emellertid nyttjas till läkande ändamål. Exempelvis kunde den som tvättade sig i månens sken bli av med vårtor.

Månen har också haft betydelse för den folkliga tideräkningen och årstidsindelningen. Bönderna observerade ”jultunglet”, det vill säga jultidens månvarv. Om det kom tidigt skulle också sådden vara tidig. ”Kråknedanet” inträffade i april, då kråkan ansågs ruva. Då var allt så kallt och ruskigt att inga frön kunde gro. Under påföljande ny (”hyllingenyet”) skulle däremot grodden ta fart. En ramsa från Västergötland lyder: ”Regnar det ymnigt i hyllinge ny väntas god bärgning i varje by”.

Ibland kunde månen observeras för väderspådomar. Genom att studera mångården kunde man sia om nederbörden: om mångården var stor var rikligt regn att vänta.

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Otryckta källor:

https://lakartidningen.se/aktuellt/kultur-2/2019/03/manen-i-myt-och-medicin/

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/m%C3%A5nen

https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5nen

När normerna förändras, del 76: Skolmatsal anmäls till Arbetsmiljöverket på grund av hotfulla barn

Matbespisningen vid Norrtullskolan i Söderhamn anmäls nu till Arbetsmiljöverket. Anledningen är att en grupp skolbarn uppträder så aggressivt att personalen känner sig otrygg. Barnens uppträdande uppges vara så respektlöst att många upplever stark oro i arbetsmiljön. Enligt kommunen uttalar barnen fula ord och kränkande kommentarer av sådan grad att anmälan nu måste göras.

– Det är situationer som har upplevts som delvis hotfulla, säger sektionschef Thomas Kihlström till P4 Gävleborg.

Huvudproblemet bakom aggressionsutbrotten uppges vara att barnen anklagar personalen för att ljuga om matens innehåll i syfte att lura i dem fläskkött.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/artikel/efter-stok-och-brak-i-matsalen-norrtullskolan-anmals-for-arbetsmiljon

Fotnot: Bilden är inte kopplad till den aktuella skolan.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 62: Erik-Anders hälsingegård

I Asta by i Söderala socken utanför Söderhamn finns den vackra och välhållna hälsingegården Erik-Anders. Liksom andra hälsingegårdar är den stor och har en påkostad mangårdsbyggnad med rikliga dekorationer. Sitt namn har gården fått efter första ägaren, bonden och nämndemannen Erik Andersson (1788–1874), som på 1820-talet lät resa mangårdsbyggnaden.

Erik-Anders arkitektur kan närmast beskrivas som herrgårdsliknande. Mangårdsbyggnaden har två våningar och rummen är orienterade i två rader utmed husets längd. Tidigare var byggnaden gulmålad utvändigt, som för att anknyta till borgerskapets byggnadstraditioner. Även interiören är inspirerad av högreståndsmiljöer och rikligt försedd med målerier av den flitigt anlitade konstnärsfamiljen Knutes. Måleriet håller ovanligt hög kvalitet och utgörs framför allt av marmoreringar och blomsterbårder.

På bottenvåningen finns vardagsbostaden med dagligstuga och kammare. Här är väggarna är lerputsade för att hålla värmen bättre. I nedervåningens större sal är tapeterna från omkring 1890, medan köket har intakt inredning från 1920-talet.

På övervåningen finns en festsal som sträcker sig över hela byggnadens bredd. Schablonmålade bårder delar in väggarna i fält med marmoreringar i en ljusblå nyans. Dörrarna har målade överstycken. Salen dekorerades av Knutes-målarna omkring 1850 och sägs idag vara ett av Hälsinglands vackraste rum. Sannolikt nyttjades festsalen enbart vid riktigt stora familjehändelser, som ansågs särskilt värda att fira.

Entrén på nedre våningen är försedd med målningar i ett ovanligt, nästan regnbågsliknande mönster, medan övervåningens hall istället har fint utförda marmoreringar i grå toner. Snickerierna har målats för att efterlikna mahogny.

Erik Andersson hade onekligen stora ambitioner när han byggde sin gård, men den fortsatta förvaltningen gick inte som han hade föreställt sig. Äldste sonen, som var tänkt att ärva gården, for till Amerika med en religiös väckelserörelse och återvände aldrig. Gården övertogs därför av den yngre brodern, som sedan avled i sviterna av en ridolycka. Änkan klarade inte att hålla gården skuldfri och den såldes därför på auktion. Mangårdsbyggnaden gjordes om för uthyrning och försågs med flera kök. Lägenheterna blev snart omoderna och den sista hyresgästen flyttade ut 1957. Gården kom sedan att stå obebodd och nyttjades som förråd i flera årtionden, innan nya ägare tog vid. Mangårdsbyggnaden renoverades därefter varsamt med fokus på att återställa dess tidiga karaktär. När hälsingegårdarna 2012 blev upptagna på Unesco:s världsarvslista var Erik-Anders en av de sju gårdar som utsågs att representera världsarvet.

Gården är idag privatägd, men hålls öppen för besökare sommartid. I tillhörande ekonomibyggnader finns butik, utställningshall, café och ett litet hotell med fem rum. Här finns också ett besökscentrum med information om världsarvet. Trädgården utanför har återskapats utifrån hur den såg ut på 1920-talet. Hit är det väl värt att söka sig för en genuin kulturarvsupplevelse, inte minst sommartid , när rabatterna prunkar av blommor och det går att få en kopp kaffe i trädgårdsmiljön.

Tryckta källor:

Jansson Herlitz, Lenita (2013), Världsarvsgården Erik-Anders, Länsstyrelsen Gäveborg/Elanders

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

https://erik-anders.se/

Information har även inhämtats vid besök på Erik-Anders.

Tänkvärt om kultur, del 79

Vart och ett folk lever ej blott i det närvarande, utan även i sina minnen: och det lever genom dem. Varje generation fortplantar sig ej blott fysiskt utan även moraliskt i en annan: den överlämnar sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likväl alltid gör folket till ett, den utgör dess oavbrutna medvetande av sig själv som Nation; den utgör, för att så säga, dess personlighet.

– Erik Gustaf Geijer

Svenska sägner, del 13: Kung Rane

En gammal svensk sägen som fått stor spridning låter berätta att det i forna tider reste sig en borg på den höjd där Svarteborgs kyrka nu är belägen, i Bohuslän. Denna borg beboddes av kung Rane och kallades därför Raneborg. Vid samma tid bodde, inte långt därifrån på gården Hud, en drottning med samma namn som sin gård. Hon var vida omtalad för sin skönhet och rikedom, men även för sitt hårda och obevekliga sinnelag.

När drottningen började bli till åren såg hon sig om efter en lämplig make. Hänförd av rykten om kung Ranes tapperhet lät hon skicka ett sändebud till honom och erbjöd honom sin hand. Anbudet accepterades och de båda började planera för ett storslaget bröllop. Det dröjde emellertid inte länge förrän kung Rane förälskade sig i en annan mö och ångrade trolovningen med drottning Hud. Om detta nämnde han emellertid ingenting och på den utsatta dagen anlände drottningen med sitt bröllopsfölje till Raneborg.

När bröllopsskaran kom fram visade det sig att kungen hade gett sig ut på jakt och lät hälsa bruden att hon kunde återvända hem. Förbittrad av denna skymf lät drottningen befalla sitt folk att storma borgen och jämna den med marken. När borgen så ödelagts och svart rök steg från dess nerbrunna ruiner steg drottningen upp på sin häst och sade:

– Hittills har du hetat Raneborg, men hädanefter ska du kallas Svarteborg!

Sedan sporrade hon hästen och ledde sitt följe därifrån.

När drottningen nått fram till Köpstadsbacken, på vägen till Tanum, stannade hon till vid en källa för att dricka. Under tiden hade kung Rane från sina jaktmarker blivit varse röken som steg upp från hans borg. Skyndsamt begav han sig hemåt, men det bar sig inte bättre än att han vid Köpstadsbacken red rakt in i det fientliga brudföljet. När han fick klart för sig hur allt hade avlöpt drog han sitt svärd och klöv drottningens huvud mitt itu, varpå hennes här tog till flykten. Vid Stenehed hann kung Ranes krigare ifatt dem och alla drottningens följeslagare dräptes på platsen.

*

Legenden om kung Rane och drottning Hud går att följa på flera orter runt om i Västsverige. Platsen där kung Ranes borg ska ha legat kallas än idag Svarteborg och vid gården Hud i Tanums socken finns en sten som ska markera drottningens grav. Den som besöker Stenehed kan se att heden är full av stenar som rests över drottningens följe. Kung Rane själv ska ha fått sitt vilorum i en ståtlig gravhög i Flistad, som idag kallas ”kung Ranes hög” (bilden överst).

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner, Fr. Skoglunds förlag

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kung_Rane

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stenehed

https://www.vastsverige.com/skovde/askeberga/artikel_om-kung-ranes-hog/

Klenoder ur vårt kulturarv, del 22: Dosspännet från Mårtens

Under vikingatiden var Gotland rikt, vilket inte minst kom till uttryck i föremål av ädla metaller. Ingen annanstans i Europa har man gjort så täta fynd av silverskatter som i den gotländska jorden. Föremålen är ofta rikligt utsmyckade och vittnar om att mycket skickliga hantverkare var verksamma i Skandinavien vid denna tid.

Ett enastående exempel på smyckessmedernas tekniska briljans har hittats i Mårtens i Grötlingbo socken på södra Gotland. Här gömdes en smyckeskatt för ungefär tusen år sedan och bland skattens föremål fanns ett praktfullt dosspänne med oerhört detaljrik utsmyckning. Dosspännena skiljer sig från andra spännen genom att ha en upphöjd kant som skapar ett invändigt hålrum och oftast påträffas de i rika kvinnogravar. En gång har dosspännet från Mårtens hållit ihop en förmögen vikingakvinnas ytterplagg.

Mårtenspännet är 7,6 cm i diameter. Grundstommen har gjutits av brons i tolv delar och fogats ihop med nitar och sprintar. Bronsen är inte synlig för ögat, utan täckt av guld- och silverbleck. Guldpartierna har försetts med detaljer av filigran (trådmönster) och granulation (mönster av metallkorn). Spännets kanter är dekorerade med tvinnade silversnoddar, vars linjer har fyllts i med svart färgmassa i så kallad niello-teknik.

Det är inte ovanligt att vikingatida smycken visar att hantverkarna behärskat en mängd tekniker, men sällan är mångfalden och kvaliteten så hög som på Mårtenspännet. Att mönstren kunde produceras och upprepas med sådan exakthet med de redskap som då stod till buds är häpnadsväckande. Spännet kan dessutom sägas ge en sammanfattning av dragen i vikingatidens stilhistoria: På guldblecken finns detaljer som utmärker 800- och 900-talens djurornamentik, även om det krävs ett tränat öga för att urskilja dem. Växtmönstren i niello på spännets lodräta silverpelare blev vanliga i Norden omkring år 1000 och på spännets undersida finns ett slingmönster i en stil typisk för 1000-talet.

Tack vare den konstfärdiga utformningen har Mårtenspännet ofta fått tjäna som exempel på vikingatidens hantverksskicklighet i litteratur om forntida skandinavisk konst. Spännet finns nu utställt i guldrummet på Historiska museet i Stockholm, dock utan detaljerad information om dess historia och konstruktion. Se därför till att läsa på i förväg om du ger dig dit för att titta.

Dosspännet skildras i en bok om vikingatida konst av Holger Koefoed.

Berättat om Mårtenspännet

Jag mejlade Historiska museet för att ställa några frågor rörande hur spännet hittades och dess svårtydda djurornamentik. Museets antikvarie lämnade följande svar:

Det ståtliga sk Mårtenspännet hittades redan 1904 av en viss Karl Ståhl när han (tillsammans med andra?) rev en gammal stengärdesgård belägen ungefär mitt emellan gården Mårtens och Grötlingbo kyrka. Det framgår inte som upphittaren (Karl Ståhl) var själv boende på gården eller inte. Spännet påträffades cirka 2 meter vid om platsen för ett större skattfynd med som innehöll sex stora armbyglar och en större armring, alla av silver, samt fem breda fingerringar av ”blekt guld”.  På bildlänken du bifogade din fråga kan du se hela skattfyndet, inkl dosspännet samlat.

Motiven på spännet skulle inte jag beskriva som djurornamentik, åtminstone inte av det klassiska slaget i all fall. De utsökta, filigranornerade gestalterna på spännets ovansida är mer antropomorfa (människoliknande) än djurliknande, även om de också är försedda med gripdjurstassar av ungefär samma slag som förekommer inom djurornamentiken. Sidofälten visar vad som skulle kunna uppfattats som delar av djurkroppar men jag håller med att det är svårt att urskilja motiven inte sina respektive helheter. Desto mer spännande tycker jag att staplarna i nielloornerat silver är med sina varianter av trikvetasymboler (evighetsmärken), vilka även förekommer på spännets bottenplatta.  

Trycka källor:

Andersson, Aron; Jansson, Ingemar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds

Erikson, Bo G; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Koefoed, Holger (2006), Viking art, Gudrun publishing

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: från forntid till 1800, Norstedts

Otryckta källor:

https://historiska.se/upptack-historien/object/108787-spanne-dosspanne-av-guld-silver/

https://historiskbildbyra.imagedesk.se/viewpic.htm?ID=1419583

http://www.kringla.nu/kringla/objekt?referens=shm/object/108787

Kulturhistoriska personligheter, del 26: Olaus Magnus

bild Historia Olaus Magnus

Olaus Magnus (1490-1557) var under sin livstid verksam som ärkebiskop, historiker och författare. Till följd av Gustav Vasas kyrkopolitik tvingades han lämna Sverige och kom att tillbringa större delen av sitt vuxna liv i Italien. Tiden i exil nyttjade han emellertid till fullo. Under flera decennier ritade han upp och skrev ner två av våra främsta skildringar av det senmedeltida Sverige: kartan Carta marina och storverket Historia om de nordiska folken. Hans betydelse som historisk källa har varit omfattande ända in i modern tid.

Olaus Magnus föddes i Linköping som son till borgaren Måns Peterson och dennes hustru Kristina. Hans egentliga namn var Olof Månsson. Föga är känt om hans barndom, men familjen var tillräckligt förmögen för att ge både honom och den äldre brodern Johannes möjlighet att studera. Efter en grundläggande skolgång i Sverige påbörjade Olaus Magnus högre studier omkring 1510. Sju år tillbringade han vid olika lärosäten i Tyskland, förmodligen tillsammans med sin bror. Kanske var det under denna tid ett intresse för geografi och folkseder vaknade.

Efter studierna var Olaus Magnus verksam som kanik i Linköping och Uppsala. 1518 fick han i uppdrag av den katolske legaten Acrimboldus att resa till Norrland för att samla in avlat. I och med detta kom Olaus Magnus att göra långa resor längs Norrlandskusten, där han inte minst kom i kontakt med samer. Hans erfarenheter och iakttagelser kom senare att påverka hans författarskap.

1520 var Olaus Magnus tillbaka i Stockholm, där han blev vittne till både Kristian II:s kröning och Stockholms blodbad. När Gustav Vasa sedan tagit makten förefaller Olaus Magnus till en början ha haft dennes stöd. 1523 utsågs han till domprost i Strängnäs och året därpå sändes han till Rom för diplomatiska uppdrag. Under hans tid utomlands började de religiösa slitningarna emellertid bli allt tydligare. I takt med att Gustav Vasas protestantiska politik tog form försämrades Olaus Magnus ställning, han förlorade sin prästtjänst och återvände aldrig till Sverige. Samtidigt vägrade påven länge att acceptera brodern Johannes utnämning till ärkebiskop. De båda bröderna blev landsflyktiga och deras egendomar i Sverige beslagtogs av kungen. Trots det upprätthöll Olaus Magnus och Gustav Vasa en brevkorrespondens under flera år och tonen var förhållandevis vänskaplig.

Under de påföljande åren arbetade Olaus Magnus huvudsakligen som sin brors sekreterare i Danzig, där landsflyktiga svenska katoliker bildade en koloni. Det var under denna tid som idén att berätta om Sverige för kontinentens folk tog form och Olaus Magnus började sammanställa en detaljerad karta över Norden.

1537 flyttade bröderna till Italien. De slog sig ner i Venedig, där den förmögne patriarken Hieronymus Quirinus hjälpte Olaus Magnus att få den färdigställda kartan, Carta marina, i tryck. 1539 kom den ut i en begränsad upplagad, sannolikt inte mer än några få exemplar. Utformningen var mycket anspråksfull; kartan mätte hela 170 x 125 cm och var ymnigt försedd med teckningar som inte bara skildrade geografiska förhållanden, utan även djur, byggnadsverk och seder i de nordiska länderna. För färdigställandet måste Olaus Magnus ha nyttjat både sina egna observationer och material från en mängd källor. Även om fakta blandats med uppenbara missuppfattningar var kartan för sin tid ett mästerverk, men någon större spridning fick den inte. Den rönte visst vetenskapligt intresse, men blev ingen god ekonomisk affär och dess historiska värde kom att uppmärksammas först i senare tid.

Bild carta marina odjur

Detalj ur Carta marina, som visar fantasifulla havsmonster söder om Island. Med på bilden finns den mytiska ön Thule.

Livet tog en ny vändning för de båda bröderna när påven kallade Johannes, då ärkebiskop, till Rom. De fortsatte dock att ägna sig åt historiska efterforskningar och skrivarbete livet ut.  När Johannes dog 1544 fick Olaus överta titeln som ärkebiskop av Sverige, vilket i praktiken innebar att han blev de landsflyktigas biskop. 1549 utsågs han till föreståndare för heliga Birgittas tidigare bostad i Rom (det så kallade Birgittahuset), som nu fungerade som kloster och härbärge för svenska pilgrimer. Där kom han att vara verksam fram till sin död. 1552 såg han till att Birgittahuset fick en tryckpress och han ägnade därefter sina sista år åt skrivande och bokutgivning. I rask takt gav han ut biografier över heliga Birgitta och sankta Katarina samt en upplaga av heliga Birgittas Uppenbarelser. Han såg också till att trycka sin brors opublicerade verk, inte minst Alla göta- och sveakonungars historia (Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus), vars fantasifulla kungalängd bidrog till det svenska kungahusets höga ordningsnummer.

Olaus Magnus stora verk, Historia om de nordiska folken (Historia de gentibus septentrionalibus), gavs ut 1555.  Verket är skrivet på latin och består av 22 böcker med totalt 476 kapitel, som alla illustreras med varsitt träsnitt. Av de totalt 481 träsnitten är de flesta nya, medan 124 är bilder som hämtats från Carta marina. Böckerna innehåller en utförlig skildring av geografiska och etnografiska förhållanden i Sverige och kan sägas utgöra kartans förklarande text. För sitt skrivande nyttjade Olaus många av de iakttagelser han gjorde under sina resor som ung, samtidigt som han hämtade kunskap ur antika och medeltida källor. Jakt, fiskemetoder, folkseder och gruvdrift beskrivs noggrant.

Olaus Magnus laxfiske

Det svenska laxfisket, som beskrivs som mycket rikligt, skildras i bild.

Även om Historia innehåller en god portion historiskt värdefullt material, så är den också späckad med häpnadsväckande påståenden. Trots att Olaus Magnus själv vandrat över alperna beskriver han bergen i Jämtland som Europas högsta. På det ljuvliga Öland finns förunderliga hästar som vid behov kan livnära sig på granris och fisk och på fastlandet finns älgar som om vintern gärna låter sig tämjas och kan användas till slädfärder. Örnarna är mycket kloka och lindar in sina ägg i ekorrskinn för att slippa ruva. Svenskarnas livsstil beskrivs genomgående som präglad av den kärva naturen och klimatet — de är ett djärvt och härdat släkte, som måste ta med sig vapen för att försvara sig mot björnar och vargar när de beger sig till kyrkan. Gästfriheten i Sverige är stor, men personer som i sina kläder har en genomträngande lukt — som ryssar, moskoviter och danskar — kan inte förvänta sig att få åtnjuta den under någon längre tid.

Olaus Magnus Mora stenar

Kungaval vid Mora stenar (namngivna med runskrift) skildras på ett av träsnitten i Olaus Magnus verk.

Kanske skrev Olaus Magnus vad han menade var sant, men att överdrifter förekommer är otvetydigt. Hans verk har också starka patriotiska inslag. Både texten och bildmaterialet är oerhört omfattande och måste ha krävt ett enormt arbete att sammanställa. Möjligen kan det ses som ett uttryck för kärlek till Sverige; Olaus Magnus satt i Rom och längtade hem till fäderneslandet, vars bästa sidor han ville minnas och lyfta fram. Men sannolikt ville han inte bara sprida kunskap, utan drevs även av politiska ambitioner. Som landsflyktig katolsk ärkebiskop drömde Olaus Magnus om att föra Sverige tillbaka till den katolska fåran. Med sitt verk placerade han Sverige i ett bredare sammanhang, tätt sammanknutet med övriga Europa, och hoppades kunna väcka en opinion för att återföra det betydelsefulla Norden till den enligt honom rätta läran.

Sina sista år tillbringade Olaus Magnus i en fattigkammare i Birgittahuset. Testamente och bouppteckning vittnar dock om visst välstånd och ett rikt bibliotek. När han dog 1557 begravdes han i kyrkan Santa Maria dell ‘Anima i Rom. Hans gravmonument försvann vid en restaurering 1774, men kvar i kyrkan finns en text uthuggen i marmor till hans minne.

Efter Olaus Magnus död utgavs Historia i ett flertal upplagor och vann en bred internationell läsekrets. Verket kom att påverka internationella föreställningar om Nordens geografi, kultur och historia under lång tid och citerades ofta i svensk akademisk litteratur under stormaktstiden. Det dröjde emellertid innan hans verk blev tillgängligt på svenska; först 1909-1925 publicerades en svensk utgåva genom Michaelisgillet.

Med nutida ögon är Olaus Magnus historiska skildringar förunderliga och många gånger bisarra att läsa. Den märkliga blandningen av historiska fakta och villfarelser är underhållande, men har samtidigt mycket att berätta om sin tid. Även om texten och bilderna innehåller en del skrönor är de informationsrika och både Carta marina och Historia citeras ofta i akademisk litteratur och forskning. Samtidigt innehåller de båda verken en profan historieskrivning, till skillnad från de kungliga och kyrkliga perspektiv som var normen vid denna tid. Carta marina var den första någorlunda korrekta karta som tecknats över Norden och Historia har i hög grad bidragit till senare tiders uppfattningar om svensk medeltid. Som tidig källa till kunskap om Norden måste Olaus Magnus sägas vara en av våra främsta historiska skriftställare. De båda bröderna Magnus har också en plats i svensk historieskrivning ur ytterligare en aspekt: de var våra sista svenska katolska biskopar och kom genom sina livsbanor att skildra den dramatiska brytningstiden under reformationen.

20191022_124112

Carta marina finns bevarad i två exemplar, varav ett nu är utställt på Carolina Rediviva i Uppsala.

Fotnot: Mer om Carta marina och dess fascinerande bildvärld kan du läsa här.

Tryckta källor:

Hagberg, Knut (1963), Olaus Magnus historia om de nordiska folken: i urval av Knut Hagberg, Gebers

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Otryckta källor:

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/7681

https://www.so-rummet.se/kategorier/olaus-magnus

https://www.svd.se/varfor-skrev-olaus-magnus-sitt-historieverk/om/olaus-magnus

Svensk allmogekultur, del 19: Bröd

Nedanstående text har hämtats ut boken Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige av William W Thomas Junior. Boken gavs ut 1891 och innehåller personliga observationer från författarens tid som amerikansk diplomat i Sverige.

Majs mognar icke någonstädes på Skadinaviska halfön, och det är endast i de mellersta och södra landskapen, som hvetet blir fullmoget. Hvetebröd är sällsynt utom i städerna och i de burgnare klassernas hem. Råg, korn och hafre trifvas däremot väl, och rågbrödet tjenar i främsta rummet till lifsuppehälle i Sverige, ehuru förr under hård tid halm och trädens inre bark stundom maldes och blandades med rågen, som skulle blifva nordbons bröd.

En svensk rågbrödskaka är hård och mör, som det torraste hårda bröd, hvilket begagnas ombord på våra fartyg, men rågbrödet är ganska helsosamt, och om man bara har goda tänder, lär man sig snart tycka om det och föredrager det framför hvetebröd. Det hårda rågbrödet träffar man öfverallt i Sverige, städerna och på landet, vid kungens bord och i den simplaste bondstuga. Det förekommer i väldiga runda kakor, till omkretsen lika stora som ett hjul på en skottkärra, men är ofta tunt som ett knifblad. Dessa hjulformiga kakor hafva ett hål i midten, och bondfolket plägar träda upp dem på en stång, såsom en flicka träder upp knappar på en strumpsticka. När stången är fullsatt, upphänges den i taksparrarna, och brödet brytes dag efter dag, allt som det behöfves i huset. När man kommer in i en bondstuga, kan man stundom få se ett halft dussin stänger, en hvar af en bönstörs storlek, fullsatta med stora brödkakor, hänga bredvid hvarandra alldeles uppe vid taket.

Man kan slå sig i backen på, att landtbefolkningen i Sverige förtär mycket litet färskt bröd. I många bondehem bakas bröd ej mer än fyra gånger om året. Ett större bak hvart qvartal förser familjen med en qvantitet bröd, som räcker till nästa qvartal, och jag är förvissad, att, om vi kunde byta ut våra varma sodabullar mot Skandinaviens helsosamma rågbröd, sådant icke blott skulle lätta mången öfveransträngd amerikansk qvinnas tunga arbete, utan ock visa sig välgörande för allas vår matsmältning.

Ordspråk och talesätt, del 35: Ordspråk om hus och hem

Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om hus och hem. De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och åter använda.

Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar du här.

Litet hus, stor ro.

Mitt hem är min borg.

Eget hus är en god sparbössa.

Små hus täckes med halm, stora med inteckningar.

Inget hus utan mus.

Husets herre är gästens dräng.

I ett litet hus har Gud en vrå, men i stora får han stå i farstun.

I ett litet hus komma många vänner.

Solen skiner också på liten stuga.

I stora hus bo stora sorger.

I stora hus bo ofta små människor.

Höga hus blåsa lätt omkull.

Ett hus och en rock skyla månget brott.

Den som skall bygga, skall räkna två riksdaler för en.

Den som vill ha rent i sitt hus, skall stänga dörren för den som har lus.

Den som lever på stor fot får bära sitt hus till banken.

Den som vill ha ro i sitt hus skal låta hustrun rå om möblerna.

Ingen har så stort hus, att han inte behöver en god granne.

Den du låter stanna i huset kommer lätt in i kammaren.

När en dörr slås igen springer ofta en annan upp.

Egen härd är guld värd.

Hemma är korna större än oxarna.

Hemma äro kullarna berg.

Hemma smakar sill som lax.

Hemma blommar trädgården året om.

Öst och väst, hemma bäst.

Hemma är alla karlar starka och alla kvinnor fagra.

Hemma är vilan ljuvast.

Hemma är han kung, men borta en skit.

Hemma är drottningen kung.

Hemma skall far tiga, borta mor.

Borta bra men hemma bäst.

Bättre hemma med liten lön än borta med stor.

Trygg är den, som är hemma.

Så gör barn i byn, som hemma vant.

Där man är född, är varje grässtrå skönt.

Egen eld kokar bäst.

Bäst bo under sitt eget tak.

Ingen rosar den, under vars tak han bor.

Egen ull värmer bäst.

Mången bjuder hem en gäst, som han icke vill se.

Gästen skall lämna huset, innan ovädret bryter ut.

Den blir sällan rik, som ofta flyttar.

Grannens ök är alltid starkare.

En god granne är en god morgon.

Man skall ha fördrag med sina grannar eller flytta.

Som du hälsar på grannen, hälsar han på dig.

Bakom var mans handling kan du se hans hem.

Det finns en mörk vrå i varje hem.

Et träd som flyttas ofta, slår inte rot.

Ett gott hem är den bästa skolan.

Fattig är den fågel, som skiter i eget bo.

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag

Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber

Ström, Fredrik (1926), Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk, Albert Bonniers förlag

Otryckta källor:

https://livet.se/ord/kategori/Hem