Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öyvind Swahn. Jag återger den fritt.
Det var en gång en karl, som en kväll satt ensam i sin stuga och täljde på ett öskar. Utanför for stormen fram och det visslade och pep i alla stugans hörn. Fönsterluckorna slog och det knakade förskräckligt i knutarna. Då tyckte mannen plötsligt att det var något som krafsade och snusade borta vid dörren. När han gick dit för att titta efter, så satt där en igelkott i förstugan. Men någon vanlig igelkott var det inte, för den kunde prata precis som en människa.
”Låt mig få låna hus hos dig”, bad igelkotten vackert med sin igelkottsröst.
”Inte kan en sån som du behöva husrum”, svarade mannen. ”för dig duger gott att kura i en stenmur i natt.”
”I en stenmur kan du sitta själv över natten, när det är så kallt”, svarade igelkotten. ”För min del vill jag vara inne i värmen, så låt mig nu få låna hus hos dig.”
På detta hade mannen inget bra svar och kände att han måste släppa in igelkotten i stugan. Där kröp den ihop vid kakelugnsbänken och stirrade stint på mannen medan han täljde på sitt öskar.
”Det där öskaret vill jag köpa”, sa igelkotten.
”Äsch, vad har väl du att betala med?”, svarade mannen.
”Du kan titta efter på dörrtröskeln imorgon bitti, så får du se vad jag kan betala”, sa igelkotten.
Mannen var tillslut tvungen att ge igelkotten öskaret och det visade sig att karet var som gjort för igelkotten att sitta i.
När det hade gått en stund började tuppen rafsa och krafsa borta i en vrå och det hörde igelkotten.
”Låt mig få köpa din tupp”, sa den.
Det ville mannen inte gå med på, men igelkotten erbjöd honom så mycket pengar för affären att han inte kunde annat än ge med sig.
Nästa morgon spände igelkotten tuppen för öskaret, satte sig i det och körde därifrån. Men mannen blev inte lurad, för på dörrtröskeln hittade han pengarna han blivit lovad.
När dagen led mot sitt slut nådde igelkotten fram till en stor kungsgård och där började den köra upp och ner framför fönstren, allt vad tuppen förmådde. Den äldsta av kungens döttrar ställde sig att se på spektaklet, men det var skymning och hon kunde inte riktigt urskilja vad som hände. Hon sprang ner på gården för att titta närmare, eftersom hon tyckte det var det märkligaste åkdon hon någonsin sett. Igelkotten skumpade då iväg i sitt öskar ut i trädgården och in bland bärbuskarna med prinsessan springande efter. Så kom de till en krusbärshäck. Där stannade igelkotten och hoppade ur öskaret.
”Antingen får prinsessan ge mig en kyss, eller så får hon krypa genom den stickiga bärbusken”, sa igelkotten och började rulla runt, runt, så att prinsessan inte skulle kunna fly tillbaka. Prinsessan visste inte vart hon skulle ta vägen, för igelkotten bar sig åt som om den blivit skvatt galen och piggarna stod rätt ut som pinnarna på en harv.
Prinsessan hade då rakt ingen lust att kyssa en sådan fuling, så hon kunde inget annat göra än att krypa genom krusbärshäcken. När hon kommit ut på andra sidan sprang hon genast in i sin kammare och lade sig, för hon var så stucken och sönderriven att hon kände sig alldeles sjuk.
Då tittade prinsessans yngre syster ut och fick se igelkotten fara fram i öskaret. Förundrad över det märkliga ekipaget sprang hon ut i trädgården och det gick likadant för henne som för storasystern. Igelkotten lurade bort henne till krusbärsbuskarna och vägrade släppa fram henne om hon inte lovade honom en kyss. Och så kröp den andra prinsessan genom buskarna och blev så illa riven att hon genast måste gå till sängs.
När de båda prinsessornas yngsta syster fick höra vad vad de andra två hade varit med om blev hon så nyfiken att hon inte kunde låta bli att gå ut i trädgården för att titta på igelkotten. Men inte gick det bättre för henne. Innan hon visste ordet av hade igelkotten fångat in henne vid krusbärsbuskarna och krävde att få en kyss.
”Usch, vem skulle vilja kyssa dig?”, sa prinsessan och tittade på det bruna djuret.
”Om du inte vill kyssa mig, så får du krypa genom häcken, för annars kommer du aldrig härifrån”, svarade igelkotten och rullade runt framför prinsessan så att hon inte kunde smita.
”Ge dig iväg, din fuling!” skrek prinsessan och skulle just till att sparka till igelkotten, men hon hejdade sig i sista stund för de vassa piggarna.
”Kryp igenom buskarna bara!”, sa igelkotten.
”Nej, då fördärvar jag mig ju!” svarade prinsessan och blev allt mer förtvivlad.
”Ja, det är nog inte så roligt”, sa igelkotten, ”men du kan ju ta och kyssa mig istället.”
”Ditt lea troll, inte kan jag kyssa ditt tryne!”
”För all del, men det sitter ju inga piggar på det”, sa igelkotten illmarigt.
”Men du är ju alldeles luden i synen!”
”Vill du inte kyssa den som är luden i synen, så kan du ju krypa genom snåren istället.”
”Gud hjälpe mig”, sa prinsessan. ”Men jag kan väl åtminstone få lägga näsduken emellan, när jag kysser dig?”
”Det kan du gott få”, lovade igelkotten, men innan flickan visste ordet av rev igelkotten näsduken åt sidan och kysste henne mitt på munnen. Och i samma stund stod där den ståtligaste prins man någonsin kunde tänka sig. Han hade varit förtrollad och kunde inte återfå sin rätta skepnad förrän han fått en riktig kyss.
Nu blev prinsessan så rysligt skamsen att hon höll händerna för ögonen och inte tordes möta den fagra prinsens blick. Men prinsen, han friade, och lade ut sina ord så vackert att prinsessan fattade tycke och inte kunde annat än säga ja. Men som han var lite skälmaktig av sig kunde han inte låta bli att reta henne och sa att det nog var bäst att hon satte näsduken för munnen igen. Då kunde prinsessan inte låta bli att skratta och svarade att hon nu visste att det just inte tjänade någonting till.
Så blev det rustat till bröllop och det firades med pompa och ståt i åtta dagar. Sedan levde de länge och lyckligt och kanske lever de ännu. Och tuppen blev uppstoppad och ställdes på plats i ett glasskåp. Jag har själv sett den och vet att den finns där än idag.
Kulturminnet 