Svenska folksagor, del 42: Vattu-man och Vattu-sin

Nedanstående saga har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius i mitten av 1800-talet. Jag återger den fritt och med lätt moderniserat språk.

Det var en gång en konung som rådde över ett mäktigt rike, och därtill var mycket älskad av sina undersåtar. Han hade också en vacker drottning, som var vitt omtalad för sina goda egenskaper. När så kungen och hans gemål hade varit gifta någon tid blev drottningen havande. Hon födde en dotter, men förlorade själv livet i barnsäng. Då blev konungen mycket sorgsen och ville aldrig mer ta sig någon ny hustru. Istället lade han all sin tid på dottern och älskade henne så högt att han aldrig ville skiljas från henne.

Konungadottern växte upp och blev den fagraste mö som någonstans kunde skådas. Många konungasöner och andra ättstora män kom för att fria till henne, men fadern gav dem alla avslag. Men friarna blev fler och fler och växte till en talrik skara. Konungen visste tillslut inte hur han skulle skydda sin dotter. Han lät bygga ett högt torn på en holme mitt ute i sjön och dit förde han prinsessan och alla hennes tjänste-tärnor.

En tid därefter hände det sig att konungadottern hade en underlig dröm. Hon tyckte att hon gick i tornet och träffade på en undanskymd lönngång. Vid lönngångens slut fanns en igenbommad dörr och när hon öppnade den kom hon ut på en plats där hon aldrig varit förut. Framför henne stod ett berg och ur berget rann en klar vattenstråle, som glimmade i solen. Prinsessan drack av vattnet, och i drömmen föreföll det henne, som om hon aldrig hade smakat en godare dryck.

När morgonen kom och prinsessan vaknade kunde hon inte glömma sin dröm, utan berättade den för sin tjänsteflicka. Då blev tärnan mycket förundrad, för hon hade haft samma dröm om natten. De bägge jungfrurna kunde nu förstå att det var något hemlighetsfullt med detta och greps av stor lust att leta upp den märkliga källan.

Sagt och gjort. De letade i tornet och hittade en lönngång, alldeles som den de båda hade sett i drömmen. I slutet av lönngången fanns en igenbommad lucka och när de gick ut igenom den kom de till en plats där en vattenåder bröt fram ur berget. Källans vatten var så klart och genomskinligt att det glimmade mot solen som guld. De båda jungfrurna kunde nu inte låta bli att dricka av det klara vattnet och de tyckte att de aldrig hade smakat en ljuvligare och mer svalkande dryck. Men källvattnet hade en underlig kraft, för bägge jungfrurna blev med en gång havande och nio månader senare födde de båda varsin frisk och fin gosse. De båda gossarna fick namn efter sin fädernebörd; konungadottern kallade sin son Vattu-man, medan tärnans son fick namnet Vattu-sin.

När konungen fick höra vad som hade skett blev han illa till mods och ångrade att han inte hade gett sin dotter åt någon konungason. Men eftersom gjord gärning inte har någon återvändo måste han låta nöja sig med det som skett. Prinsessan och hennes tärna fick emellertid bli kvar i tornet ute i sjön och ingen man fick någonsin komma dit. De båda gossarna växte upp tillsammans och blev båda stora i växten, dristiga i sinnet och fagra till utseende. Dessutom var de så lika varandra, att ingen utom deras mödrar kunde skilja dem åt.

Så led en tid och de båda fosterbröderna hann bli femton vintrar gamla. Då gick de en dag till konungadottern och bad om lov att få lämna tornet för att söka sin lycka på egen hand. Prinsessan och hennes tärna ville ogärna tillåta detta, men de båda ungsvennerna stod fast vid sin föresats. De tog farväl av sina mödar, som fällde många bittra tårar över deras avfärd. Men innan de gick gav konungadottern dem varsin hund att ta med på färden. Hon sade: ”Två saker måste ni lova. Det ena är, att ni aldrig berättar om er härkomst för någon. Det andra är att ni aldrig skiljer er från dessa hundar, för de kommer alltid att vara era trogna följeslagare.”

Det samtyckte fosterbröderna till och så gav de sig av från tornet. Snart kom de till kungsgården där prinsessans far bodde. Där trädde de in i salen och hälsade höviskt på de män som var församlade. När kungen blev varse de båda främlingarna frågade han efter deras namn och härkomst. Gossarna svarade: ”Herre konung! Vi heter Vattu-man och Vattu-sin, men det är oss förbjudet att yppa vilken ätt vi tillhör.” Konungen frågade då: ”Vilket är då ert ärende och vart går er färd?” bröderna svarade: ” Vi ämnar ge oss ut i världen att pröva vår lycka.” Då sade konungen: ”Ert utseende röjer er ätt bäst och jag vill gärna ge er något att ta med på färden. Och om ni kommer i nöd, så återvänd till mig.” Med dessa ord räckte konungen åt Vattu-man sitt spjut och åt Vattu-sin en båge och pilar. Fosterbröderna tackade för dessa föräringar och tog därefter avsked för att fortsätta sin vandring.

När de hade färdats långt och länge kom de en dag in i en vild skog. Där tog de sina hundar på jakt och mötte snart en stor björn. Genast ropade Vattu-man till sin fosterbror: ”Skjut du, så kastar jag!” Men bjrörnhonan bad för sitt liv och sade: ”Skjut inte! Kasta inte! Hemma har jag två ungar. Jag ska ger er varsin, om ni låter mig leva.” Då tyckte bröderna synd om djuret och ville inte skada det. Och björnhonan hämtade sina ungar till dem och sade att hennes söner en dag skulle löna dem för att de skonat hennes liv.

Dagen därpå jagade fosterbröderna ännu en gång i skogen med sina hundar. Då mötte de en varg. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin: ”Skjut du, så kastar jag!” Men vargen bad för sitt liv och svarade: ”Skjut inte! kasta inte! Hemma har jag två ungar. Om ni låter mig leva ska jag ge er varsin.” Det tyckte forsterbröderna lät bra och de ville inte skada djuret. Varghonan hämtade därför sina ungar och gav varsin åt bröderna, samtidigt som hon sa att hennes barn skulle löna dem för att de skonat hennes liv.

Den tredje dagen, under jakten, mötte fosterbröderna en räv. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin: ”Skjut du, så kastar jag!”. Men rävhonan bad för sitt liv och sade: ”Skjut inte! Kasta inte! Hemma har jag två ungar. Jag ska ge er varsin, om ni låter mig leva.” Det tyckte fosterbröderna var ett bra förslag och de skonade djuret. Och rävhonan löpte iväg för att hämta sina ungar. Hon gav svennerna varsin och sade att hennes avkomma skulle vedergälla dem för att de skonat hennes liv. Alla djuren följde nu sina herrar och var mycket trogna och lydiga i allt som befalldes.

När så foster-bröderna hade vandrat länge tillsammans kom de till en korsväg. I vägskälet stod ett högt träd. Då sade Vattu-man: ”Frände! Här skiljs våra vägar och kanske kommer det dröja innan vi träffas igen.” Vattu-sin svarade: ”Du får råda, som i annat. Men hur ska jag göra för att få veta hur det går för dig i världen?” Vattu-man sade: ”Jag sticker min kniv här i detta träd. Om du ser att kniven rostar, då ska du veta att jag är i stor nöd. Men om den blir blodig, då är jag död, och då vill jag att du hämnas min bane.”

Bröderna skiljdes så åt. Vattu-man med sina djur gick en väg och mötte många underliga äventyr som snart ska berättas. Men Vattu-sin tog en annan led och hade inte färdats långt innan han kom fram till en gammal ödslig kungsgård. Runt omkring växte tjock skog och ingenstans syntes spår av människor.

Just när Vattu-sin skulle passera förbi kungsgården bröt ett häftigt oväder ut. Stormen ven och regnet piskade, så att svennen blev tvungen att söka skydd för sig och sina djur. Han gick därför till borgporten och bultade på, men ingen svarade. Sent omsider öppnades porten av en kärring som var både gammal och led och hon frågade vem det var som knackade på. Vattu-sin svarade att han var en vandringsman som gått ut att söka tjänst och att han begärde skydd undan ovädret. Kärringen sade: ”Var då välkommen till mig, för jag behöver en sven nu som allra bäst. Om du vill tjäna mig troget, så kommer din lön inte att bli ringa.” Hon förde därefter Vattu-sin in på gården och gav honom mat och natthärbärge. Men den gamla gumman var en elak rå-drottning, vilket Vattu-sin och hans djur anade utifrån hennes utseende.

Om morgonen, när dagen ljusnat, kom den gamla kärringen in till Vattu-sin och sade att hon ville visa honom runt på gården. Svennen följde henne och såg många sällsamma ting som han aldrig hade sett förut. Slutligen kom de till en äng och på ängen låg tusentals ankor, så att jorden var alldeles övertäckt. Rå-drottningen sade: ”Dessa ankor tillhör gården och du behöver inte vara rädd för att trampa på dem.” Därefter gick hon före för att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig över de stackars ankorna och aktade sig noga för att kliva på dem, vilket han också förmanade sina djur att göra. Han tog sig sålunda över ängen och på andra sidan kom ankornas konung fram för att hälsa honom. ”Du ska ha tack”, sade han, ”för att du skonade mina ankor. Tänk på mig när du kommer i nöd, så ska jag återgälda dig.” Därefter försvann han, utan att rå-drottningen blivit honom varse.

Vattu-sin och hans matmoder fortsatte nu sin väg och kom till ännu en äng. Där kröp tusentals myror, så att hela marken tycktes röra sig. Rå-drottningen sade. ”Dessa myror tillhör gården, så du behöver inte vara rädd för att trampa ihjäl dem.” Därefter gick hon före för att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig över de flitiga krypen och aktade sig noga för att kliva på något av dem. Därtill förbjöd han strängeligen sina djur att göra myrorna något ont. Han kom sålunda till slutet av ängen och där framträdde självaste myr-konungen för att hälsa honom. Han sade: ”Du ska ha tack för att du sparat så många liv. Tänk på mig när du kommer i nöd, så ska jag återgälda dig.” Därefter försvann han, utan att rå-drottningen blivit honom varse.

Svennen och hans matmoder fortsatte nu sin färd och snart kom de till en tredje äng. Där fanns en otalig mängd bin, så att hela marken och luften vimlade av dem. Då vände sig rå-drottningen till Vattu-sin och sade: Alla dessa bin tillhör gården, så du behöver inte vara rädd för att trampa ihjäl dem.” Därefter gick hon före, för att visa vägen. Men svennen tyckte synd om bina och aktade sig noga för att trampa på dem Dessutom sade han till sina djur att inte göra dem någon skada. Vattu-sin kom sålunda till slutet av ängen och där dök bi-konungen upp för att hälsa honom. Han sade: ”Du ska ha tack för att du skonat mina undersåtar. Tänk på mig när du råkar i nöd, så ska jag återgälda dig.” Därefter försvann han, utan att rå-drottningen blivit honom varse.

Andra dagen tog kärringen till orda. ”Det är hög tid att du begynner din tjänst”, sa hon, ”och det här ska bli ditt första arbete. I forna tider, långt, långt tillbaka, fanns här på kungsgården en gyllene nyckel, som öppnade den västra borgporten. Det är nu min vilja att du hämtar tillbaka denna nyckel innan solen går upp i morgon bitti. Om du inte gör det, kommer det att kosta dig ditt liv.” Därefter gick rå-drottningen därifrån, men Vattu-sin stod kvar i stor ängslan och visste inte vad han skulle göra. Hela dagen vandrade han omkring bedrövad och när kvällen kom hade han ännu ingen aning om hur han skulle finna den gyllene nyckeln. Bedrövad satte han sig ner, när han plötsligt kom att tänka på att de många ankorna kanske kunde hjälpa honom. Knappt hade han tänkt denna tanke, så stod ank-konungen framför honom och frågade varför han var så sorgsen till mods. Vattu-sin svarade: ”Jo, rå-drottningen har befallt mig att söka upp en gyllene nyckel, som varit förlorad sedan många hundra år. Och om jag inte finner den innan dagen blir ljus kommer hon att ta mitt unga liv.” Ank-konungen sade: ”Hav tröst! Jag har inte glömt den tjänst du gjorde mig igår och nu vill jag löna dig igen.” Han samlade därefter en väldig skara av sina undersåtar och drog med dem bort till en gammal damm, som låg nedanför kungsgården. När ankorna kom fram till dammen gick de ner i vattnet och dök djupt ner mot botten. De fortsatte så en stund och det dröjde inte länge förrän en av dem kom upp med en gyllene nyckel i näbben. Då blev svennen glad i sinnet, tackade ank-konungen för den goda hjälpen och återvände därefter till kungsgården.

Om morgonen, när solen rann upp, kom kärringen och frågade om Vattu-sin hade gjort det hon befallt honom. Svennen svarade att han hade uträttat hennes ärende och tog fram nyckeln. Då skiftade rå-drottningen sin hy och vart askgrå i ansiktet. Hon gick därefter bort och sade: ”Detta har du inte gjort utan hjälp.”

När det lidit fram på dagen kom kärringen tillbaka och förde Vattu-sin till ett rum, där en stor mängd säd var lagd i en stor hög. Rå-drottningen sade: ”Detta blir ditt andra göromål. Du ska sortera upp säden efter olika slag, så att rågen skiljs från kornet och kornet från rågen. Och allt ska vara klart tills imorgon, när solen går upp, annars kostar det dig ditt liv.” Med dessa ord gick kärringen, och svennen satte sig att skilja det ena sädesslaget från det andra. Men hur han än plockade, så hade han vid kvällningen bara fått ihop två små högar och det stort klart att han inte skulle kunna utföra uppdraget.

När Vattu-sin nu satt där bedrövad och grubblade över sin stora nöd, kom han plötsligt att tänka på att myrorna kanske skulle kunna hjälpa honom. Knappt hade han tänkt denna tanke, så stod myr-konungen framför honom och frågade varför han var så sorgmodig. Svennen svarade: ”Jo, rå-drottningen har befallt mig att skifta denna säd efter dess olika slag, så att rågen skiljs från kornet och kornet från rågen. Om jag inte kan göra det innan dagen blir ljus, så tar hon mitt unga liv.” Då sade myrkonungen: ”Hav tröst! Jag har inte glömt den tjänst du gjorde mig och nu vill jag löna dig igen.” Han gick därefter bort och kom straxt tillbaka med en otalig skara myror. De små krypen gav sig upp i sädeshögen och tog varsitt korn och det blev ett sådant vimmel som man kan se i en myrstack om sommaren. Det dröjde inte länge förrän all säd var uppdelad. Då blev Vattu-sin glad i sinnet, tackade myr-konungen för den goda hjälpen och så skiljdes de åt.

Om morgonen, när solen rann upp, kom den gamla kärringen och frågade om Vattu-sin hade utfört sin syssla. Han svarade jakande och visade att säden låg uppdelad efter olika slag. Då blev rå-drottningen svart i ansiktet som den svartaste jord. Hon gick förbittrad sin väg, samtidigt som hon sade: ”Detta har du inte gjort utan hjälp.”

När det lidit fram på dagen kom kärringen tillbaka. Hon förde nu Vattu-sin till en stor sal, där sju fagra kvinnobilder fanns uppställda. Rå-drottningen sade: ”Detta blir ditt tredje uppdrag. Du ska säga mig vilken av dessa sju bilder som är den förtrollade prinsessan, som rådde över kungsgården innan jag kom hit. Om du kan säga mig det, då blir din makt här större än min. Men om du inte vet så kommer det att kosta dig ditt liv, såsom det har kostat många andra svenner deras. Imorgon, innan solen går upp, så får vi se om du eller jag har den största lyckan.” När hon sagt detta gick rå-drottningen sin väg och Vattu-sin ställde sig att betrakta de sju kvinnobilderna. De var alla så fagra att hjärtat rörde sig i hans bröst när han såg dem. Men bilderna var så lika i skepnad, dräkt och ställning, att ingen kunde skönja den minsta olikhet emellan dem. Hur svennen än spejade, kunde han inte utröna vilken bild som föreställde den förtrollade konungadottern.

När Vattu-sin märkte att han inte kunde utföra rå-drottningens uppdrag blev han mycket bedrövad och tänkte för sig själv att han nog knappast skulle slippa därifrån med livet i behåll. Då slog det honom plötsligt att de många bina kanske skulle kunna vara till hjälp. Knappt hade han tänkt denna tanke, så stod bi-konungen framför honom och frågade varför han var så sorgmodig. ”Jo”, svarade Vattu-sin, ”rå-drottningen har befallt mig att utforska vilken av dessa sju kvinnobilder som är den fagra prinsessan, som tidigare rådde över kungsgården. Om jag inte kan avgöra det, så mister jag mitt unga liv.” Då sade bi-konungen: ”Hav tröst! Jag har inte glömt den tjänst du gjorde mig och nu vill jag löna dig igen.” Därefter försvann han, men kom snart tillbaka med en otalig skara bin. Hela bi-svärmen flög fram och satte sig på en av kvinnobilderna, så att Vattu-sin förstod att den måste vara den rätta. När han studerade den valda bilden riktigt noga, så upptäckte han en liten, liten vårta på hennes hals, som de övriga bilderna inte hade. Därefter for bisvärmen sin kos och Vattu-sin tackade bi-konungen med många fagra ord för den fina hjälpen.

Om morgonen, när solen gick upp, kom den gamla kärringen och frågade om Vattu-sin hade listat ut vilken bild som var den förtrollade prinsessan. Han svarade jakande och pekade ut bilden som bi-svärmen hade valt. När nu rå-drottningen märkte att han hade löst hennes gåta gav hon till ett högt skri och blev alldeles blå i ansiktet. Och vid kärringens rop fick alla kvinnobilderna liv; den fagra konungadottern föll i Vattu-sins famn och tackade honom för att han räddat henne, medan de sex falska bilderna höjde sig upp i luften och flög bort tillsammans med rå-drottningen. I samma stund tycktes hela borgen förändras. Förtrollningen var bruten och överallt fanns nu liv och rörelse. Tärnor, hovmän och ungsvenner vimlade runt i rummen, precis, som förr och prinsessan rådde över alltsammans.

Därefter rustades till ett ståtligt bröllop och Vattu-sin fick den fagra prinsessan. Han blev så konung över borgen och hela landet och levde med sin drottning i frid och lycka, men han kunde inte glömma sin fosterbror och gick varje dag till trädet vid korsvägen för att se om Vattu-man ännu var i livet.

Sagan vänder nu till Vattu-man, som länge vandrade vida omkring genom många länder och konunga-riken. Under sin vandring kom han till en stor stad, där alla var klädda i svart och tycktes drabbade av en stor bedrövelse. När Vattu-man kommit till sitt härbärge, frågade han vad som var orsaken till denna stora sorg. Värden svarade: ”Visserligen är du en långväga gäst, som ännu inte har hört vad alla talar om. Kungens borg står på en förtrollad plats och varje år lägger sig en drake här utanför och kräver en ung jungfru till föda. Nu har lotten fallit på konungens enda dotter, och ingen kan rädda henne, trots att konungen lovat prinsessans hand och halva riket till den som finner en lösning.

Vid dessa nyheter blev svennen underlig till mods och tänkte för sig själv att han gärna skulle vilja bli kungens måg och vinna både rike och ryktbarhet.

När det närmade sig att den unga mön skulle föras ut till draken gick Vattu-man upp på ett berg vid staden och byggde där ett rejält hus. Huset var byggt med hakar och stora bjälkar, så att dörren kunde öppnas inifrån, men inte från utsidan.

När allt var redo kom konungadottern farandes i en förgylld vagn, och mycket folk ledsagade henne ut ur staden, men prinsessan stannade på berget, satte sin hand under kinden och grät bittert. Då lockade Vattu-man på sina djur, gick fram till prinsessan, hälsade höviskt och frågade: ”Stolta jungfru! Varför sitter Ni här och fäller tårar på kind?” konungadottern svarade: ”Jag må väl fälla tårar, för min far har lovat mig till en grym drake. Gå härifrån, ungersven! Här blir idag en ömklig färd.” Vattu-man sade: ”Väl törs jag invänta draken, vore han aldrig så grym. Och om ni vill lova mig ära och tro, så ska jag gärna våga mitt liv för ert.” Mön jakade härtill och de talade länge med varandra. Medan de satt tillsammans bad Vattu-man att konungadottern skulle löska honom. Prinsessan gjorde så och svennen lade sitt huvud i hennes knä. Men jungfrun tog oförmärkt en guldring och fästade den i Vattu-mans hårlockar. I detsamma hördes ett stort gny och oväder nedanför berget. Då sade svennen: ”Jag hör draken komma och det är tid att jag rustar mig för strid. farväl, ädla jungfru!” Därefter tog han mön vid handen och förde henne bort till huset han hade byggt. Konungadottern satt sedan där inne med stor ängslan och undrade hur kampen skulle sluta.

Vattu-man gick nu fram emot draken och det utbröt en hård strid. Draken värjde sig med både klor och tänder och därtill spydde han eld och etter, så att ingen utan livsfara kunde komma nära. Men Vattu-man trädde modigt rakt framför honom, stötte spjutet i hans gap och måttade några stora hugg. Björnen, vargen och räven hjälpte till och striden slutade inte förrän draken föll död ner i gräset. Men under striden hade Vattu-man blivit illa sargad, så att hans blod rann ur många och djupa sår. Då tog djuren sin husbonde och bar honom till en enslig koja, som låg i skogen. Där slickade de hans sår och vaktade troget, tills dess Vattu-man åter blev frisk och stark.

En stund efter striden, när allt blivit tyst, gick konungadottern ut ur det lilla huset för att ta reda på hur striden avlöpt. Hon fann då draken liggande död, men Vattu-man fanns ingenstans att finna. I detsamma kom prinsessans kusk uppför berget. När han hittade prinsessan ensam drog han sitt svärd och sade: ”Jag och ingen annan har dödat draken och aldrig mer ska du gå på den gröna jorden om du inte lovar att bekänna det för din far och dina fränder”. Prinsessan blev förfärad av denna hotelse och lovade räddhågset att säga så som kusken hade sagt. De drog därefter hem till kungsgården, där det snabbt blev stort tal om den modige kusken, som hade räddat prinsessan. Konungen lät anordna ett storslaget gästabud och förberedde att ge kusken sin dotter, som utlovat var. Men konungadottern sörjde så mycket att hon blev sjuk och svag och drog sig undan i väntan på att få höra något nytt om Vattu-man.

En tid därefter var Vattu-mans sår läkta, så att han kunde återvända till sitt gamla härbärge. När han kom fram till staden var alla gator klädda med flaggor och folket svärmade omkring med fröjdefulla rop. Svennen undrade hur det kunde komma sig och frågade vad orsaken var till all denna glädje. Då sade värden: ”Visserligen har du varit långt borta och inte hört vad som nu är på var mans läppar. Konungen ska ge sin dotter åt den tappre kusken, som räddade henne från draken.” Nu förstod Vattu-man hur allt hade gått till och att det inte kunde ha skett med prinsessans vilja. Han började därför fundera över hur han skulle göra för att låta henne veta att han var i livet och själv ta reda på om hon var honom trogen.

Om morgonen, när värden och alla hans gäster var samlade i härbärget, tog Vattu-man till orda: ”Är det någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag satsar hundra mark på att jag till middagen kan skaffa mat från konungens eget bord.” Vid dessa ord såg gästerna på varandra och de tyckte alla att det var ett märkligt tilltag. Men värden var genast villig att anta vadet. Då skrev svennen ner en skrift på ett pappersark, gav det till räven och befallde honom att gå med bud till konungadottern. Räven gjorde genast som han blev tillsagd, gick upp till kungsgården, sökte upp prinsessan och lade brevet i hennes knä.

När nu konungadottern fick se djuret, blev hon mycket glad, för hon kände igen räven och förstod att budet kom från Vattu-man. Hon steg därför genast upp, gav räven vad han hade bett om och sände honom åter till sin herre. Men konungen undrade förvånat vad allt detta skulle betyda. Prinsessan svarade bara: ”Det är ett löfte, min far, fråga inget mer!” Emellertid återkom räven till härbärget med kött från konungens bord och värden hade således förlorat vadet.

Andra dagen, när värden och hans gäster var församlade, sade Vattu-man: ”Är det någon härinne som törs slå vad med mig? Jag sätter två hundra mark på att jag till middagen ska skaffa vin från konungens eget bord.” Vid dessa ord såg gästerna på varandra och tyckte att svennen hade underliga idéer, men värden var genast villig att anta vadet. Då skrev svennen ner något på en lapp, gav den åt vargen och befallde honom att gå med bud till konungadottern. Vargen lydde, sökte upp prinsessan och lade brevet i hennes knä. När nu den fagra mön fick se djuret blev hon väl tillfreds, för hon förstod att budbäraren kom från Vattu-man. Hon steg därför genast upp, gav vargen en bägare full med vin och bad honom bära den till sin herre. Konungen undrade vad det skulle betyda, men prinsessan svarade bara: ”Det är ett löfte, min far, fråga inte mer!” Då ville konungen inte forska vidare i saken, utan teg. Och vargen återvände till härbärget med vinet, så att värden förlorade vadet ännu en gång.

Tredje dagen, när värden och hans gäster var församlade, sade Vattu-man: ”Är det någon härinne som vågar slå ännu ett vad med mig? Ätit har jag av konungens mat och druckit har jag ur hans bägare; nu skulle jag vilja bära hans konungakrona. Jag sätter tusen mark på att jag ska lyckas.” Nu såg gästerna än mer undrande på varandra och tänkte att den unge mannen nog var en smula övermodig, men värden var inte sen att anta vadslagningen. Då skrev svennen ner ett meddelande på ett papper, lade det i björnens mun och befallde honom att gå med bud till konungadottern. Björnen gjorde som hans herre hade sagt, gick upp till kungsgården och lade brevet i prinsessans knä. När konungadottern förstod att brevet kom från Vattu-man blev hon glad och steg genast upp för att hämta konungens krona, precis som han bad om i brevet. Men när konungen fick se henne räcka kronan åt björnen blev han vred och undrade vad som kunde ligga bakom ett sådant tilltag. Prinsessan blev bedrövad och grät bitttert. Hon sade: ”Fader! Ge mig inte hårda ord för att jag håller löften som jag avlagt. Er krona kommer genast att lämnas tillbaka igen.” När nu konungen såg sin dotters sorg blidkades hans sinne, och han lät prinsessan göra som hon tyckte var bäst. Björnen tog så den gyllene kronan och återvände med stora steg till härbärget. Och alla som såg detta förundrades, men värden hade åter förlorat sitt vad.

När så Vattu-man märkte att prinsessan ville göra allt han önskade, talade han till gästerna och sade: ”Ni undrar förstås över det ni sett och hört. Ändå är jag villig till en ännu större vadslagning. Ätit har jag av konungens mat, druckit har jag ur hans bägare och nu bär jag hans krona på mitt huvud. Nu skulle jag också vilja få den vackra konungadottern, och om någon av er vill slå vad om tio tusen mark, så är jag villig. Vid dessa ord såg gästerna på varandra och menade att detta vad var än mer djärvt och dumdristigt än de tidigare. Men värden var åter villig att anta vadslagningen. Då klädde sig Vattu-man i dyrbara kläder, axlade en kappa av purpurfärgat tyg, satte den gyllene kronan på huvudet och vandrade med sina djur upp till kungsgården. Han trädde där in i salen där konungen satt med sina män, och alla som såg honom förundrades över den unge mannens fägring. Men konungadottern sprang genast Vattu-man till mötes och sade: ”Denne man var det och ingen annan, som räddade mig från draken.” Konungen ville till en början inte tro detta, men prinsessan återberättade allt som skett och letade slutligen upp sin guldring, som hon hade fästat i svennens hår. Nu kunde konungen inte tvivla på sanningen i hennes ord. Han lät straffa kusken för sitt lögnaktiga tal och mötte Vattu-man med stor ära och hedersbetygelser. Därefter firades bröllopet med glans och ståt i många dagar och folket fröjdade sig åt den unge konungens lycka. Men Vattu-man återskänkte alla penar han vunnit på sin vadslagning och efter den dagen blev mycket sagt bland härbärgets gäster om den underlige främlingen och hans tre djur.

En afton, när Vattu-man och hans gemål gick upp till sin sovstuga, blev han varse ett underligt sken som for av och an, som om hela skogen stod i ljusan låga. Den unge konungen frågade vad detta var för ett sällsamt sken och ville genast ge sig av för att titta. Men drottningen blev mycket förfärad och bad honom det innerligaste hon kunde att inte gå. ”Jag är rädd”, sade hon, ”att det gäller ditt liv. Denna eld har brunnit varje natt sedan du dödade draken och jag är rädd att det är trolldom i skenet.” Vattu-man svarade inte på detta, för han ville inte göra sin gemål bedrövad. Men om natten kunde han inte sova, utan plågades av en längtan att dra ut i skogen och se vad det var som lyste så förunderligt.

Tidigt om morgonen, innan dagen blev ljus, steg Vattu-man upp och lockade till sig sina djur för att gå på jakt. Han strövade omkring i den förtrollade skogen länge och väl, men inte på hela dagen kunde han finna något villebråd. När det led mot kvällen kom ett stort mörker med frost och töcken, så att Vattu-man inte kunde finna någon väg ut ur ödemarken. Han gick därför upp på ett högt berg, samlade torrt ris och gjorde en eld för att värma sig och sina trötta djur. Bäst han nu satt vid brasan fick han höra ett klagande läte: ”Hu! Hu! jag fryser!” Vattu-man såg sig om, men kunde inte upptäcka någon, trots att hans djur visade stor oro. Efter en stund hördes rösten igen: ”Hu! Hu! Jag fryser!” När den unge mannen nu spejade omkring sig, blev han varse en gammal kvinna, som satt i trädet ovanför och darrade av köld. Vattu-man tyckte synd om kärringen, även om hon var ful och liknade ett elakt troll snarare än en människa. Han bad henne stiga ner ur trädet och bjöd henne att värma sig vid elden. Men kärringen verkade vara mycket rädd och sade: ”Jag törs inte för dina arga hundar.” Vattu-man förklarade att djuren inte var farliga, men kärringen låtsades inte tro på hans ord. När de länge hade talat fram och tillbaka sade hon: ”Lägg dessa halmstrån över dina djur, så att jag får se om de är lydiga.” Konungen tog emot några strån ur hennes hand och gjorde som hon bad. Då steg kärringen hastigt ner ur trädet, skiftade sin hamn och växte till ett stort och fult troll. Hon sade: ”Du har dräpt min broder och jag ska hämnas hans död.” Vattu-man blev förfärad och sprang upp. Han ropade på sina djur, men de låg orörliga på marken, som om de varit döda. Då förstod konungen att han blivit lurad, men det var försent, för trollet gick emot honom, dräpte honom med trolldom och kastade hans kropp mellan snår och buskar. Därefter skingrades dimman och allt blev som innan i den öde skogen.

Sagan återvänder nu till Vattu-sin. Han gick varje morgon till trädet i korsvägen för att se om där fanns några nyheter om hans fosterbror, men länge fann han kniven sitta oförändrad fast i trädet. Men så en dag kom han fram och fann kniven både rostad och blodig och kunde då förstå att Vattu-man var död. Denna olycka tog Vattu-sin hårt och han ville varken äta eller dricka, förrän han farit bort och tagit reda på vad som hänt.

Vattu-sin lockade nu på sina djur och vandrade samma väg som Vattu-man hade gått, tills han kom till den stora staden. Där fick han höra ett rykte om den unge svennen som blivit konungens måg och förstod att det måste röra sig om hans fosterbror. Han fortsatte därför vägen fram tills han kom till kungsgården, där Vattu-man hade bott med sin unga brud. När han trädde in genom borgporten trodde alla att det var konungen själv som kom hem från jakten och de hälsade honom med stor vördnad. Men den fagra drottningen sprang ut ut fru-stugan, där hon satt med sina tärnor, omfamnade Vattu-sin och gladdes åt att han kommit hem välhållen. Den unge mannen förstod att de förvillades av hans likhet med fosterbrodern, men tänkte att det nog skulle hjälpa honom att få veta vad det hade blivit av Vattu-man.

Om kvällen, när Vattu-sin och den unga drottningen gick till sovstugan, blev han varse det underliga skenet som for av och an i skogen. Då förundrades han och frågade vad det var för en eld som lyster där borta. Drottningen svarade: ”Herre konung! Tänk inte mer på detta! Jag har ju redan sagt dig att elden är upptänd av drakens fränder för att locka dig i fördärvet.” Vattu-sin och drottningen gick därefter till sängs, men svennen lade ett blankt svärd i bädden mellan sig och henne. Under hela natten kunde han inte sova, utan tänkte endast på hur han skulle kunna finna sin fosterbror.

Tidigt om morgonen, innan dagen blev ljus, steg Vattu-sin upp, lockade på sina djur och sade att han ville gå på jakt. Han drog så bort till den förtrollade skogen och strövade omkring hela dagen, utan att finna något villebråd. När det nu led mot kvällen kom ett stort mörker med frost och töcken, så att Vattu-sin inte kunde finna vägen ut ur ödemarken. Han gick därför upp på ett högt berg, samlade ris och gjorde upp en eld för att värma sig och sina djur. Bäst han nu satt vid brasan och lät tankarna fara till sin fosterbroder, hörde han ett klagande läte från skogen: ”Hu! Hu! Jag fryser!” Vattu-sin såg sig omkring för att ta reda på varifrån ropet kom, men han kunde inte se något i mörkret. Djuren brummade och fnös, som om de kände av en stor fara. Efter en liten stund hördes rösten igen: ”Hu! Hu! Jag fryser!” När Vattu-sin nu spejade omkring blev han varse en gammal kärring, som skakade av köld och satt uppkrupen i trädet ovanför honom. Den gamla kärringen hade ett styggt utseende och liknade mer ett troll än en människa, varför också Vattu-sin beslöt att vara på sin vakt.

Svennen bad nu kärringen komma ned ur trädet, så att hon kunde värma sig vid elden, men hon sade sig vara alltför rädd: ”Jag törs inte för dina arga hundar.” Vattu-sin svarade att djuren inte skulle göra henne någon skada, men kärringen ville inte tro på hans ord. När de länge hade diskuterat saken, sade kvinnan: ”Lägg de här tre halmstråna över dina djur, så att jag får se om de är lydiga.” Vattu-sin tog emot stråna och sade att han skulle göra som hon ville, men i hemlighet kastade han istället stråna i elden. Ett gnyende och sprakande uppstod från brasan när stråna tog eld. ”Vad är det som sprakar så?” frågade kärringen uppe i trädet. ”Jag lade bara lite mera ris på elden”, sade Vattu-sin. Då steg kärringen hastigt ner, skiftade sin hamn och växte till ett stort och fult troll. Hon sade: ”Din fosterbroder dräpte min broder. Jag har hämnats honom och nu ska jag dräpa även dig.” Men Vattu-sin blev inte rädd, utan drog sitt svärd och ropade på sina djur. Och så rusade de alla mot trollet och ansatte henne hårt från alla håll. När kärringen nu märkte att hon inte hade lyckats lura Vattu-sin och att striden gick henne emot blev hon rädd och bad för sitt liv. Då sade Vattu-sin: ”Detta är mitt första villkor: att du löser min fosterbroders djur.” Det ville trollkärringen ogärna, men hon vågade inte neka. När så Vattu-mans djur befriades från förtrollningen, sade Vattu-sin: ”Och detta är mitt andra villkor: att du genast återger livet till min fosterbror, som du lurade och dräpte.” Det ville trollpackan ännu mindre, men hon kunde inte slippa undan. När så Vattu-man genom kärringens trolldom blev återkallad till livet, ropade Vattu-sin med väldig stämma: ”Fram våra djur! Alla fram!” Då rusade alla djuren på en gång mot trollkvinnan och slet henne i stycken. Genast skingrades mörkret och dimman, solen bröt fram på himlen och de bägge fosterbröderna omfamnade varandra med stor glädje.

Vattu-man och Vattu-sin återvände nu mot kungsgården och berättade under tiden om alla de märkliga äventyr de fått vara med om sedan de skiljdes åt. Vattu-sin berättade att han hade förväxlats med Vattu-man och skämtade om att han hade sovit hos den unga drottningen om natten. Vattu-man blev då först tyst och fåordig, men sedan rann sinnet över, så att han drog sitt svärd och stötte det i fosterbroderns rygg.

Vattu-man återvände sedan bedrövad till kungsgården och tänkte att han efter den dagen aldrig mer skulle kunna känna någon glädje. Men Vattu-sins djur ville inte överge sin herre utan lade sig intill honom och slickade hans sår.

Om kvällen, när den unge konungen och hans drottning skulle gå till sängs, frågade hon varför han var så tystlåten och sorgsen. Vattu-man svarade inte, utan såg bara bekymrad ut. Drottningen fortsatte: ”Mycket har jag undrat över dig de senaste dagarna, men mest undrar jag varför du i natt lade ett draget svärd emellan oss.” Vattu-man kunde då förstå att han hade gjort sin fosterbroder orätt och ångrade sin gärning. Han steg upp och drog hastigt väg till skogen, där Vattu-sin ännu låg blödande på marken. Men de trogna djuren hade värmt sin herres kropp så att han ännu var vid liv. Då hämtade Vattu-man vatten ur källan och förband sin fosterbroders sår och vände inte tillbaka till kungsgården förrän Vattu-sin kvicknat till och kunde följa honom.

När nu Vattu-man och Vattu-sin kom fram uppstod en stor undran bland gårdens folk, för ingen kunde säga vem som var den rätta husbonden. Fosterbröderna trädde då fram inför den gamle konungen, men han kunde inte säga vem av dem som var hans svärson. De gick därefter till den unga drottningen, men även hon var osäker. Då klev Vattu-man fram inför hela hovet och berättade vilka underliga öden han och hans fosterbroder hade genomgått och hur Vattu-sin för hans skull hade vågat sitt liv. Nu blev stor glädje i konungens gård och alla prisade fosterbrödernas mod och lycka. Konungen lät ordna ett präktigt gästabud och hälsade Vattu-sin med stor ära. men när fosterbröderna hade tillbringat en tid tillsammans tog Vattu-sin ett hjärtligt farväl och återvände hem till sitt. Därefter levde de båda lyckliga och nöjda, var uti sitt rike, och de bistod varandra med råd och dåd i både fred och örlog. Och här slutar sagan om de bägge fosterbröderna Vattu-man och Vattu-sin.

Tänkvärt om kultur, del 81

Det är ett farligt tillstånd i landet och från flera håll dyker det upp det ena mer obetänksamma förslaget efter det andra. Jag tänker – är detta vårt Sverige?

Men efter dessa krigsliknande scener, som oundvikligen påverkar oss, ställer jag mig den mest obehagliga frågan av alla: hade de som varnade för riskerna med ett mångkulturellt samhälle rätt?

Jag skulle verkligen vilja svara: absolut inte. Men frågan är mer komplex.

– Janne Josefsson

Josefssons krönika går att läsa (bakom betalvägg) här:

https://www.dn.se/sverige/janne-josefsson-gar-det-att-fa-tillbaka-ett-tryggt-sverige/

Svenska sägner, del 14: Tjelvar och hans ättlingar

En av de gamla svenska landskapslagarna från medeltiden är den gotländska Gutalagen. Denna lagbok, som nedtecknades på 1200-talet, avslutas med den så kallade Gutasagan, där Gotlands forntid och historia beskrivs i form av en sägen.

I Gutasagan berättas att Gotland i tidernas begynnelse var en förunderlig ö, som varje dag sjönk i havet, för att om natten stiga upp igen. Så fortsatte det, dag efter dag, tills hövdingen Tjelvar (Tjälvar) lämnade Skåne och tog sig över vattnet för att landstiga på den obebodda ön. Tjelvar blev den förste som gjorde upp eld på ön, varpå förtrollningen bröts och ön blev en stadigvarande plats.

Ur Gutasagans inledning

Gutland hitti fyrsti maþr þan sum þieluar hit. þa war gutland so eluist at þet daghum sanc Oc natum war uppj. En þann maþr quam fyrsti eldi a land Oc siþan sanc þet aldri.

Gutland hittade först den man som hette Tjelvar. Då var Gutland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk och om natten var uppe. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig.

Tjelvars son Havde och dennes hustru Vitastjerna blev sedan öns första bebyggare. När de tillbringade sin första natt på ön drömde Vitastjerna att tre sammanflätade ormar växte fram ur hennes bröstkorg. Havde tolkade drömmen som att hon skulle föda tre söner, vilket också besannades. De tre sönerna fick namnen Gute, Graip och Gunnfjaun och efter sin faders död delade de på Gotland. Gute utsågs till överhövding och efter honom fick ön namnet Gutland (Gotland). Än idag är ön delad i tre tredingar (avgränsade områden) efter Tjelvars söners indelning och gotlänningarna kallas gutar efter Gute.

En annan folklig sägen låter berätta att Tjelvar själv bosatte sig vid Tjelders på Gotlands östkust och att han ligger begravd i en skeppssättning inte långt därifrån.

Fotnot: Den översta bilden visar en bildsten från Smiss i Närs socken på Gotland. Ristningen är daterad till 400-600 e. Kr och motivet anses skildra Vitastjernas dröm om de tre ormarna. På det nedre fotografiet ses den skeppssättning som kommit att kallas Tjelvars grav. Skeppet är 18 meter långt och vackert format med stenar som successivt stiger i höjd mot för och akter. Sannolikt härrör graven från yngre bronsålder.

Tryckta källor:

Thomas jr, William W (1891) Från slott till koja, F. och G. Beijers förlag

Wivall, Per; Grenholm, Lennart (red. 1992), Värt att se i Sverige. En reseguide, Bonniers

Otryckta källor:

https://www.lansstyrelsen.se/gotland/besoksmal/kulturmiljoer/kulturhistoriska-besoksplatser/boge-tjelvars-grav-och-tjalder-fornborg.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjelvar

Information har även inhämtats vid besök på Gotlands Fornsal och vid skeppssättningen Tjelvars grav.

Några reflektioner efter den våldsamma påskhelgen

I takt med att dagarna gått har jag börjat omvärdera Paludans koranbränningar. Jag tog först avstånd, men har i efterförloppet fått lov att byta fot. Den efterföljande debatten har trots allt lyft upp ett antal viktiga frågor till ytan och synliggjort några av det mångkulturella samhällets mest djupgående problem. Kanske var det tyvärr kravaller, bilbränder och sönderslagna poliser som behövdes för att sopa undan ytterligare lite av det svenska samhällets segdragna och spåniga naivitet.

Alla tänker inte på samma sätt som medelsvensson. Alla delar inte den svenska kulturens grundläggande värderingar. Synen på aggressivitet och våld skiljer sig åt. Det finns människor som tycker att de har rätt att bruka våld mot andra när de upplever att deras religion har kränkts. Det finns till och med människor som tycker det är rätt att döda någon som kritiserat deras religion. Och hur vanliga den typen av extremistiska och våldsbejakande uppfattningar är skiljer sig åt beroende på religiös tillhörighet.

En person som studerat hur religionstillhörighet påverkar relationen till samhället och uppfattningarna i flertal centrala värderingsfrågor är den holländske sociologen Ruud Koopman. I hans forskning undersöks bland annat inställningen till våld bland judar, kristna och muslimer, där stödet för religiöst motiverat våld har visat sig vara i särklass störst i de muslimska grupperna. Den sortens våld har västvärlden de senaste åren fått se flera chockerande exempel på. Det finns goda skäl att anta att utfallet hade blivit annorlunda om Charlie Hebdo hade drivit gäck med påven, rondellhunden hade föreställt Buddha, Samuel Paty hade visat karikatyrer av Jesus eller för den delen Paludan hade bränt torah-rullar utanför en synagoga.

Vi kan önska att alla religioner och alla kulturer delade samma syn på våldsutövning och bar med sig samma grad av våldsbenägenhet, men så ser inte verkligheten ut. Olika trosuppfattningar skapar olika inställning till våld och därmed olika beteenden. Hur detta faktum ska hanteras har nu blivit ett svårlöst dilemma för det svenska samhället. Sverige är helt enkelt inte konstruerat för att möta den sortens aggression som vi nu ser. Varken lagstiftningen eller polisens mandat räcker till.

Samhällsdebatten efter korankravallerna har till stor del präglats av apologetiska och relativiserande bortförklaringar. Den vanliga ramsan om socioekonomisk utsatthet har slitits ut tills den blivit trådtunn. Likaså har det hävdats att gärningsmännen i första hand är kriminellt belastade individer som vill roa sig med att slåss med polisen, detta trots att både poliser och betraktare vittnat om en betydligt mer heterogen sammansättning bland våldsutövarna. Det börjar bli tröttsamt. Kan vi inte bara en gång för alla konstatera att det inte finns något som ursäktar det våld vi fått se? Att vi helt enkelt aldrig får acceptera att individer agerar på det sättet, oavsett religiös övertygelse och social bakgrund?

En fråga som obönhörligen ligger kvar och ekar i mitt huvud är om vi verkligen ska behöva betrakta vissa religiösa grupper som oförmögna att kontrollera sitt beteende. Ska de ses som inkapabla att ta ansvar för sina handlingar? Ska vi inte kunna ha samma förväntningar på dem som på alla andra? Svaren på dessa frågor borde vara självklara, men när man nu hör ledande politiker slira betänkligt i sitt försvar av yttrandefriheten och ser polisområdeschefer agera för att kriminalisera koranbränning inser man att så inte är fallet. Längst går kanske Annie Lööf, som i en intervju i Svenska Dagbladet öppnar upp för att beskära demonstrationsrätten för att ”minska kraftiga ordningsstörningar”.

Att ge efter för våldet och köpa sig lugn genom att behaga våldsverkarna är en mycket farlig väg att gå. Att mesiga Sverige viker ner sig om man uppträder hotfullt, bränner bilar och ställer till kravaller är tyvärr något vissa grupper i samhället verkar ha lätt att ta till sig. Om det är den vägen vi ska vandra, vilka krav ska vi då böja oss för nästa gång?

Mitt i allt detta sorgliga och trasiga blir jag också beklämd av att se hur lite vi tycks ha lärt oss av den historia som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Är det något 1900-talet borde ha gett oss, så är det en medvetenhet om hur farliga samhällsomdanande ideologier kan bli när de ges spelrum. Det är av yttersta vikt att vi kan och får! ifrågasätta och kritisera ideologier som riskerar att slå mot det demokratiska samhällets grundvalar och vill använda våldsmedel för att uppnå sina mål. Det gäller även om en ideologi är klädd i religiösa kläder och påstås härröra från en okränkbar gud. Sådana omständigheter gör den nämligen inte mindre farlig, snarare tvärt om.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/over-100-poliser-skadades-i-samband-med-upploppen

https://www.di.se/nyheter/rikspolischefen-om-kravallerna-man-forsokte-doda-poliser/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MLrqLm/upploppen-i-pask-detta-har-hant-i-linkoping-norrkoping-rinkeby-malmo-landskrona-och-orebro

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ALwKX5/ungdomsledarna-i-rinkeby-sag-foraldrar-uppmana-till-stenkastning

https://bulletin.nu/skogkar-hetsen-mot-yttrandefriheten-ger-resultat

En kulturhistorisk upptäcktsfärd i Norrbotten

Nu har våren slagit ut i full blom och många gör planer inför den kommande sommarsemestern. Efter pandemiåren kommer vissa att resa utomlands för första gången på länge, medan andra kanske har fått blodad tand och väljer att fortsätta utforska vårt vackra hemland. Nedan följer ett förslag på en rundresa i Norrbotten, som är ett av våra minst besökta landskap. Det nordliga läget bidrar förstås till att göra landskapet svåråtkomligt, men den som kostar på sig den långa resan blir rikligt belönad. Norrbotten har mycket att bjuda på, både i form av naturupplevelser och ett särpräglat kulturarv. Den nedan beskrivna resrutten är tänkt att göras med bil och tar fyra till fem dagar beroende på tidsåtgången vid de olika sevärdheterna. Den som vill kan lägga till en extra natt och inkludera Pajala i resan.

Vår färd börjar i Luleå, som är landskapets största stad. Här finns mycket att upptäcka. I Teknikens hus på universitetsområdet kan man gå in i en masugn, se hur en gruvborr fungerar och på andra sätt bekanta sig med den malmbrytning som varit en betydande del av landskapets historia. I staden finns också Norrbottens museum, som bland annat visar utställningar om samisk kultur. Luleå har också en vacker skärgård, lätt tillgänglig tack vare reguljär trafik. Utmed kajen i Norra hamnen ligger Norrbottensteatern och Kulturens hus. Här lägger också fiskebåtar till för att bjuda ut sin fångst till försäljning. Över övrig bebyggelse tronar kyrkan, som är Sveriges nordligaste och yngsta domkyrka.

Väster om stadskärnan ligger det gamla Luleå, idag kallat Gammelstad. Här finns Nederluleå kyrka med den bedårande kyrkstaden. Totalt ingår över 400 små stugor, som tidigare fungerat som övernattningsbostäder när resvägen till mässan var lång. Här är det lätt att förirra sig i de smala gränderna och gripas av både charmen och de historiska vingslagen. Kyrkan i sig är också sevärd, med stenväggar som innehåller 40 olika bergarter och invändiga målningar av Albertus Pictor.

Gammelstad är idag Sveriges största bevarade kyrkstad och kulturarvet hålls ännu levande då stugorna används till övernattning vid konfirmationer, marknader och kulturaktiviteter. 1996 klassade Unesco Gammelstads kyrkstad som världsarv.

Resan går vidare nordost på E4. För den som önskar finns möjlighet att besöka Siknäsfortet, som är en underjordisk försvarsanläggning från kalla krigets dagar, där det mesta är bevarat. Bokning i förväg krävs för att få komma in. För den som verkligen vill komma nära det militära livet erbjuds möjlighet till övernattning i det gamla logementet.

Vägen löper vidare till Kalix. Här ligger Englundsgården, som gått i arv inom samma släkt sedan 1600-talet och visar upp en välbevarad gårdsmiljö med många bruksföremål från en svunnen tid. Den färgstarka Kalix kyrka, med rötter från medeltiden är också värd ett besök, både för arkitekturen och för det vackra läget vid älven.

Lite utanför samhället finns Vassholmen flottningsmuseum, som man når genom att promenera över en lång brygga. Under timmerflottningens epok fungerade ön som skiljeställe för timmer och såväl byggnader som kajer finns nu kvar i gott skick. I den gamla arbetarmässen finns en utställning som berättar om flottning och timmersortering på Kalixälven.

Efter ytterligare en kort körsträcka österut på E4 ses en skylt som pekar ut vägen till en gravhög. Den så kallade Sangishögen har daterats till vikingatiden och representerar en för området ovanlig begravningsform. När högen undersöktes arkeologiskt hittades kvarlevorna av en man som begravts med svärd och sköld.

Ytterligare några mils bilfärd leder till Haparanda, vid finska gränsen. Här mynnar Torne älv i Bottenviken och sommartid kan man åka ut på sälsafari i skärgården. Ingen besökare bör missa Haparanda kyrka, en brutalistisk skapelse i svartnad kopparplåt som lätt kan misstas för en industrilokal. Stor och mörk tornar den upp sig, utan att riktigt avslöja att den faktiskt är en kyrka. Inuti flödar emellertid ljuset och akustiken är något speciellt.

Ett fint sätt att ta del av Haparanda är att gå strandpromenaden till järnvägsbron, som passerar nationsgränsen över Torne älv. Bron, som invigdes 1919, är den enda järnvägsförbindelsen mellan Sverige och Finland. En annan trevlig promenadsträcka löper genom Haparandas välskötta centrum. Här finns Hermansons handelsgård med en butik som legat i samma lokal sedan 1905. Tiden tycks ha stått stilla och den som vill köpa någon av de ålderdomliga varorna får handla över disk.

Från Haparanda går vägen norrut till Kukkola. Här är en av få platser i världen där det går att se fiske med långskaftad håv. Fisket görs med hjälp av avspärrningar i form av träställningar (pator) i Torneälvens strömmande vatten, precis som på 1500-talet. Man kan själv hyra håv på turistanläggningen och pröva lyckan i de livliga forsarna. Fiskemuseet berättar om fisketraditionerna och smakprov går att få i den fina restaurangen. Den som har turen att komma sista söndagen i juli kan delta i den omtalade sikfesten med rötter i medeltiden.

Färden fortsätter längs älven och snart ges möjlighet att besöka ytterligare ett världsarv: Struves meridianbåge. Meridianbågen utgörs av en kedja av mätpunkter från Hammerfest i Norge till Izmail i Ukraina. Utifrån triangelvinklar kopplade till mätpunkterna kunde astronomen Wilhelm von Struve under 1800-talets första hälft beräkna jordklotets storlek och form med god exakthet. 2005 tog Unesco upp meridianbågen på sin världsarvslista. Fyra av de totalt 34 mätpunkterna finns i den svenska delen av Tornedalen.

När Övertorneå börjar närma sig är det värt att göra en kort avstickare upp på Luppio-berget. Toppen bjuder på en vidunderlig utsikt över Tornedalen och anses vara en förnämlig plats att tillbringa en klar sommarnatt för att njuta av midnattssolen.

Nästa stopp är Övertorneå samhälle, där den främsta sevärdheten är en vacker och ovanlig träkyrka från 1700-talet. Med sina knubbiga proportioner och sitt fjälliga tak tycks den hämtad ur en saga. Den nuvarande kyrkan byggdes efter att föregångaren dragits med av älven vid islossningen 1615. Inuti kyrkan finns idag medeltida skulpturer som spolades upp på stranden och räddades. Orgeln, som ursprungligen byggdes för Tyska kyrkan i Stockholm är över 400 år gammal. Klockstapeln utanför har vackra målningar och är en sevärdhet i sig.

Skulle det vara så att det kurrar i magen under besöket i Övertorneå finns det skäl att ta sig till det lokala haket på samhällets huvudgata här går det att få en pizza med renkött, kantareller och lingon.

Den som vill och har tid kan härifrån fortsätta norrut till Pajala för att ta del av områdets speciella kulturarv. Här finns inte minst lämningarna efter Sveriges nordligaste järnbruk, Kengis bruk. Arvet efter den berömde predikanten Lars Levi Laestadius är också tydligt; ett museum har inrättats i hans tidigare bostad, Laestadiuspörtet, och på Pajala kyrkogård finns hans grav. För den specialintresserade kan det vara en givande upplevelse att söka upp de miljöer som skildras i författaren Mikael Niemis självbiografiska barndomsskildring Populärmusik från Vittula.

Om Pajala inte riktigt ryms i resrutten, så fortsätter färden istället västerut på väg 98 mot Överkalix. Utmed vägen finns det möjlighet att göra avstickare till ett par fäbodar och ta del av fäbodkulturen. Ett fint exempel är den idylliska Hanhivittikko fäbod, som var i bruk fram till 1965 och nu är kulturreservat.

I Överkalix finns det anledning att ta sig upp på ännu ett midnattssolsberg: Brännaberget ger en hisnande utblick över bebyggelsen, Kalixälven och Tallviksavan. Samhället stoltserar även med en ortodox kyrka, som byggts av författaren och prästen Bengt Pohjanen och hans hustru.

Färden går vidare mot Boden, där den stora turistmagneten är Bodens fästning. Fästningskomplexet började byggas vid 1900-talets början och innehöll fem artillerifort, varav Rödbergsfortet nu är bevarat och tar emot besökare. Det är en fascinerande upplevelse att följa med på guidning i de gångar och rum som sprängts ut i berget. För att vara säker på att få biljett kan det kan vara klokt att boka i förväg, men skulle man inte komma med är utsikten från fortet ändå värd resan upp.

I Boden kan det vara värt att lägga lite tid på att ta del av stadens kyrkstugor och hembygdsområden. Knappt två timmars körtid bort ligger också den mäktiga Storforsen, som inte bör missas. Forsen lär vara Nordens största med en fallsträcka på 5 kilometer och fallhöjd på 82 meter. De dånande vattenmassorna gör platsen till mycket speciell, men det omgivande berget, som bär spår av både inlandsisens och vattnets framfart under årtusenden, är också spännande att utforska.

Till sist väntar återfärden till Luleå och resans cirkel är sluten. Mycket mer finns emellertid att se och uppleva i Norrbotten och för den som en gång tagit sig hit är det lätt att finna skäl att återvända.

Klenoder ur vårt kulturarv, del 23: Vädersolstavlan

På morgonen 20 april 1535 började Stockholm jäsa av oro och bävan. Märkliga fenomen visade sig på himlen över staden och bildade förunderliga tecken i skyn. Flera lysande solar trädde fram och runt dem bildades ljuscirklar av ett slag ingen tidigare skådat. Det kunde inte tolkas som något annat än järtecken från Gud. Onda tider stundade och skräckslagna människor sökte sig till kyrkorna i hopp om skydd och nåd.

Många försökte tolka det olycksbådande förebudet och ofta drogs slutsatsen att det var självaste kungen, Gustav Vasa, som dragit Guds vrede över nationen. Han hade brutit med katolska kyrkan och beslagtagit kyrkornas rikedomar. Nu kom Guds straffdom och en uppmaning till moralisk resning. Storkyrkans predikant Olaus Petri, som ogillade Gustav Vasas sätt att genomdriva reformationen, skickade upp konstnären Urban målare på Söders höjder för att föreviga ögonblicket.

När tavlan, som senare kom att kallas Vädersolstavlan, var färdig lät Olaus Petri hänga upp den i Storkyrkan till allmän beskådan. När Gustav Vasa fick se den blev han rasande. Inte nog med att denna hyllning av ljusfenomenet kunde tolkas som en en skymf mot hans styre, dessutom hade Storkyrkan förstorats upp så att den dominerade stadsbilden och krympte det bakomliggande slottet. Motivet var en politisk förolämpning med udden riktad mot kungen. Kanske anade han rent av en komplott, där han själv representerades av den bleka och svaga solen i tavlans mitt, hotfullt omringad av kyrkans ljusstarka vädersolar.

Några år senare ställdes Olaus Petri inför rätta, anklagad för högförräderi. Bland anklagelsepunkterna ingick att han författat en kungakritisk krönika och haft kännedom om skadliga konspirationer utan att avslöja dem. Han ska även ha varit inblandad i en komplott som syftat till att störta och mörda Gustav Vasa. Vädersolstavlan framhölls som ett bevis och beskrevs som ett uppviglingsförsök. Efter att ha gjort vissa erkännanden dömdes Olaus Petri till döden, men benådades och fick domen omvandlad till saftiga böter. Han fick således fortsätta leva och blev sedermera kyrkoherde i Stockholm. Vädersolstavlan blev kvar i kyrkan och kan än idag beskådas av kyrkobesökarna.

För att ingå bland Storkyrkans konstverk har Vädersolstavlan ett blygsamt format på 163 × 110 cm. I det storslagna sammanhanget ter den sig oansenlig, men dess speciella motiv har gjort att den tillhör Sveriges mest uppmärksammade konstverk. Tavlan är den äldsta kända bilden av Stockholm och staden tycks vara verklighetstroget skildrad. Storkyrkan, slottet Tre kronor och de dåtida klostren går alla att hitta. Likaså ses stadens yttre försvarsverk och franciskankyrkan på det som nu är Riddarholmen. Till och med galgbacken på Stigberget finns med. Detaljrikedomen är överraskande, med tanke på att det inte var avbildningen av staden som ansågs viktig.

På tavlan finns en kort text som förklarar att den renoverats 1636. Vid en konservering 1999 upptäcktes att det inte riktigt stämmer. Tavlan visade sig nämligen inte vara den ursprungliga, utan en kopia gjord av hovmålaren Jakob Elbfas (Jakob Conterfejare) på 1600-talet. Enligt slottets räkenskaper fick Elbfas 1636 ersättning för att ”förnya” tavlan. Han var då mycket noga och följde originalmålningen exakt. Var originalversionen finns idag är okänt.

För dagens vetenskap är vädersolarna inget märkligt eller svårförklarligt: vädersolar är optiska fenomen som uppträder när solljuset bryts i iskristaller högt uppe i atmosfären. Ibland ingår vädersolarna i en halo i form av ljusklara ringar eller bågar, precis som de gjorde den där dagen för snart 500 år sedan, då Vädersolstavlan blev till. Att Sverige därmed fick en tavla som påverkade dåtidens storpolitiska diskurser och blev vår allra första bildkälla av huvudstaden var det kanske ingen som då reflekterade över, men idag är tavlan en enastående historisk källa och ett vittnesbörd om sin tids tankevärld.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia. En guide till historiska upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta

Lindqvist, Herman (1993), Historien om Sverige. Gustav Vasa och hans söner och döttrar, Norstedts

Otryckta källor:

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/2

https://svenska.yle.fi/a/7-781468

Information har även inhämtats vid besök i Storkyrkan och på Medeltidsmuseet i Stockholm.

När normerna förändras, del 77: En påsk med bilbränder, brandbomber och våld mot poliser

Jag gillar inte Paludans koranbränningar. Jag tycker helt enkelt att det finns bättre sätt att rikta kritik mot en ideologi man har synpunkter på. Ändå, får jag skamset lov att erkänna, skulle jag med intresse följa förloppet om han kompletterade sitt agerande med att bränna bibeln utanför valfri pingstkyrka och torahn framför den största synagogan innanför Sveriges gränser. Hur många stenar skulle då kastas? Hur många bilar skulle brännas och hur många poliser skulle behöva föras till sjukhus?

Jag hoppas nu inte att Paludan gör verklighet av scenariot, men jag kan inte låta bli att undra vad svaret på ovanstående frågor skulle bli. Min gissning är noll för oavsett hur kränkt man känner sig så finns det ju inget som ursäktar ett sådant beteende. Eller hur?

Nordisk folktro, del 41: Blåkulla

I den svenska folktron hade häxorna länge en framträdande roll. De tänktes stå i förbindelse med djävulen och ansågs utöva magi med hjälp av hans kraft. Djävulen fungerade också som deras läromästare och gav dem tillgång till trolldomskunskaper. Vid särskilda tidpunkter på året for häxorna iväg för att delta i sammankomster under djävulens ledning och platsen de samlades på kom inom folktron att få namnet Blåkulla. Varifrån namnet härstammar är osäkert, men kanske är det en förvanskning av tyskans Blocksberg, som betecknade berg där djävulen stämde träff med sina sammansvurna. Blåkulla kan också ha använts i betydelsen ”den svarta kullen”, eftersom ordet ”blå” i äldre svenska var en beteckning för svart.

Framför allt ansågs skärtorsdagsnatten vara den tidpunkt då häxorna gav sig av på sin Blåkullafärd, men vissa påbörjade resan redan på dymmelonsdagen. Även valborgsmässoafton var en tid då häxfärder ägde rum. Resan skedde med hjälp av kvastar eller rakor, som smorts med magiska salvor för att få flygkraft. I regel behövdes även en trollformel för att få åkdonet att lyfta. Avfärden skedde oftast genom skorstenen och skorstenar kunde också användas som viloplatser utmed vägen. Därför skulle spjället hållas stängt om skärtorsdagen för att hindra häxor från att ta sig in. Barn behövde särskilt skydd när Blåkullafärderna kunde förväntas äga rum, för det hände att häxorna tog dem med sig för att sätta dem i djävulens tjänst. Det kunde också hända att kreatur rövades bort för att användas som riddjur. Mer ovanliga transportmedel förekom också: vid en rättegång i Norrland under häxprocessernas tid uppgav fjorton kvinnor att de hade åkt på en präst fram och tillbaka till Blåkulla.

Väl framme stannade häxorna i Blåkulla och deltog i häxsabbaten fram till påskdagens slut. Där kunde de få trolldomsundervisning, exempelvis i syfte att lära sig tillverka en mjölkhare. Ibland förekom sexuella orgier med den onde själv. De barn som blev resultatet av umgänget kunde se ut som grodor och kokades ner i en gryta för att bli smörjmedel till häxornas kvastar.

Folklivsarkivens beskrivningar av Blåkulla varierar. Vissa är hämtade ur rättsprotokoll från 1600-talets häxprocesser, där barn vittnat om att de förts till häxsabbaten. Enligt dessa vittnesmål verkar Blåkulla ha utgjorts av en festsal med bord och sittplatser, ibland så vidsträckt att slutet inte gick att skåda. Helvetets lågor kunde slå upp genom golvet och kvinnokroppar kunde användas som ljusstakar på borden. Ibland beskrevs att änglarnas sal Vitkulla låg vägg i vägg och att änglarna där försökte locka över barn som blivit förda till djävulen.

Utmärkande för aktiviteterna i Blåkulla var att allt gjordes bakvänt: Djävulen predikade om ondska, man sjöng psalmer om djävulen och dansade danser med ryggarna vända mot varandra. Enligt vissa berättelser ska man även ha suttit med ryggen vänd åt bordet vid måltiderna. Häxsabbatens höjdpunkt var en bankett med djävulen själv som värd. Borden tycktes då digna av läckerheter, men häxornas syn var förvänd och den läckra maten var i själva verket sniglar, paddor och andra oaptitliga djur. Till måltiden spelades dansmusik och djävulen slog takten med sin svans. Sedan följde diverse lekar och förlustelser, där fäktning kunde ingå. Ibland underhöll djävulen sina gäster med mörka handlingar och onda ritualer.

Flera platser i Sverige har genom tiderna tänkts vara Blåkulla, men den mest omtalade är ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Varför just denna ö blivit folktraditionens Blåkulla är inte klarlagt. Inte heller vet vi när föreställningen uppstod, men historikern Olaus Magnus beskriver i sitt verk Historia om de nordiska folken från 1555 att nordiska häxor brukade samlas till möten på öns berg.

Fotnot: Bilden överst visar ett Skillingtryck från 1836, som berättar om trollpackan Kapten Elins förmenta utfärder till Blåkulla.

Tryckta källor:

Henrikson, Alf; Törngren, Disa; Hansson, Lars (1981), Hexikon, Bra Böcker

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Swahn, Jan-Öjvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror. Livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/skolwebben/klassrummet/alla-vara-namn/vem-bor-i-blakulla

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/skartorsdag

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/den-grymma-haxjakten

https://www.svd.se/blakulla-en-plats-som-finns-pa-riktigt

Tiburtiusdagen

I dagens Sverige är Tiburtius ett mycket ovanligt namn. Att det ändå får leva kvar i almanackan beror på de gamla nordiska traditioner som finns kopplade till Tiburtiusdagen 14 april. Tidigare var datumet en märkesdag för årstidernas växlingar och betraktades som sommarhalvårets inledning. Naturen vaknade till liv efter vintern, vattendragen förväntades vara öppna och gäddan började leka. På runstavar märktes dagen ut med ett lövat träd, medan motsvarande dag på hösten (14 oktober) markerades med ett träd utan löv.

Tiburtiusdagen kopplades även till sysslor på gården och i jordbruket. Veden skulle helst vara färdighuggen, för efter Tiburtius blev virket mindre starkt. Ville man täcka taket gjorde man klokast i att vänta tills Tiburtiusdagen passerat, för då var det inte längre risk att stormar skulle förstöra arbetet. Tiburtiusdagen kunde även nyttjas till att spå det kommande sommarvädret: om dagen var solig och varm skulle sommaren bli kall och våt. Beroende på Tiburtiusvädret gick det också att räkna ut när det var klokast att börja vårsådden.

Enligt gammal folktro lämnade björnen sitt vinteride på Tiburtiusdagen, vilket har gjort att nyfödda björnungar på svenska djurparker av tradition visas upp denna dag. Även mygg, myror och ormar ansågs vakna och bli aktiva. En ramsa från Värmland lyder: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”.

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlins & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

Tiburtiusdagen – Institutet för språk och folkminnen (isof.se)

Tiburtiusdagen | Nordiska museet

Vad är speciellt med Tiburtiusdagen den 14 april? | Högtider och traditioner (svenskahogtider.com)