Svensk allmogekultur, del 20: Kaffe

Svenskarnas kaffekonsumtion tillhör den högsta i världen. Det var dock först under 1800-talet som kaffet fick sitt stora genomslag i de svenska hemmen och till en början var det kanske inte helt enkelt att förstå hur de ovanliga bönorna skulle tillredas. Nedanstående beskrivning av kaffets intåg i allmogehemmen har hämtats ur boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912.

Kaffet synes ha blifvit allmän bondedryck först i andra hälften af 1800-talet. Craelius omtalar kaffet i Västervik vid ett bröllop 1774, men då endast för damerna, ej herrarna, hvilka föredrogo sin pipa utan kaffe. Detta var dock i stad, och i städerna förekom drycken å kaffehus tämligen allmänt vid 1700-talets midt, och mot slutet af århundradet hade kaffedrickandet till den grad stigit, att kaffeförbud behöfde utfärdas. Det synes dock, som om allmogen ej vidare deltagit i drickandet vid denna tid. På 1820-talet såg man väl ej sällan en kaffepanna, men i daglig användning torde den ej ha varit. Stolt omtalar som en särskild ovanlighet, att han sett kaffe till salu på Mönsterås´ marknad 1826. Han fick lust att köpa en kopp, men tyckte drycken var så besk, att han föresatte sig att aldrig kosta pengar på detta ”förnäma förargliga”. Det var också lätt att hålla ett sådant löfte, åtminstone tills vidare, ty ett skålpund kostade då lika mycket som fem dagsverken. ”I slutet af 30-talet, då brännvinspannan började sättas bort allt mer och mer, så kom kaffepannan i dess ställe till bondfolket, och den blef under tiden allt mer gängse. Det slösaktiga 70-talet med alla sina pengar har gjort kaffet till en oumbärlighet för hvar enda koja och hvar enda människa.”

Om kaffedrickandet hos allmogen i Skåne säger Eva Wigström från Rönnebergs härad: ”I början af 1840-talet kämpade ännu kaffet för sin borgarrätt i bondens stuga. Där det vunnit ingång, fingo kvinnorna morgonkaffe; aldrig karlarna, undantagandes husfadern, som då ej sällan förvandlade det till en ‘gök’ genom att slå ett glas brännvin i koppen. Kaffet kokades aldrig i hvardagslag af endast bönor, utan bestod det af hvarjehanda blandningar, såsom gula ärter, korn, råg, cikoria eller ett slags hembakade nudler, som brändes tillsammans med kaffebönorna. Drycken kokades dag efter dag på den gamla bottensatsen, ty kitteln var vanligen stor nog at tåla ny tillsats af ‘bönor’ hela veckan. Först på lördagen kokades sumpen ur, klarades, och grumset kastades bort. På morgonen fick hvarje kvinnlig medlem af huset sin portion kaffe i en hvit kopp utan grepe och därtill två små kaksockerbitar i handen.”

En gumma i Kalmar län, som ungefär vid samma tid fick sin första kaffetår, beskrifver händelsen så här: ”Jag fick ett litet, litet fat och en liten, liten kopp i det fatet, och en liten, liten sked i den koppen, och så söp jag två gånger med den lilla, lilla skeden, och så sa’ jag: tack, tack, det är så mycket, jag orkar inte med det.” En annan ”duktig och ordningsam” hustru skulle vid den tiden laga kaffe till frukosten åt en landtmätare. Hon tyckte bönorna sågo så hårda ut, att det sattes på på kvällen. Så lade hon en fläskbit med för att det skulle bli bra. På morgonen, när de kokat hela natten, slog hon upp både bönor och fläskbiten på ett fat och gick till herrn och sa’: ”Det var ena farliga bönor herrn har, jag har aldrig sofvit en blund i natt, och jag har lagt i rätt en duktig fläskbit med, men de äro lika hårda!”

A. Lignell skrifver 1851 från Dalsland: ”Kaffe, hvilket för 30 à 40 år sedan var högst sällsynt i allmogens hus, finnes nu allestädes, nära nog i hvarenda torparekoja, å Östra Dal till dagligt bruk samt att bjuda främmande. Det förstås, att bränd råg, ärter, hvete, korn får understödja kaffebönorna. Vanligen bjudes hvarje person trenne koppar kaffe, tvenne utan och en med småbröd, hvilket oftast är inköpt i landthandelsbodarna.”

I norra Sverige tilltog kaffeförbrukningen vid midten af århundradet i nästan oroväckande grad. För att göra det mera ”smakfullt” vande man sig vid att lägga duktigt med salt i, ett bruk, som ännu allmänt existerar i Norrland. I skogsbygderna i Helsingland kunde ändå ännu efter 1850 en sådan händelse inträffa som följande, då pastorn kom till en stuga: En gumma skulle försöka laga kaffe. Hon rostade och krossade de besynnerliga bönorna så godt hon kunde, hvarpå hon kokade kaffet, tills hon antog, att det kunde vara nog. Därpå hällde hon af ”spadet” samt slog ”sumpen” på en trätallrik. För att göra den i hennes ögon torra anrätningen mera välsmakande, lade hon ett stycke smör ofvanpå, jämte en sked att äta med, samt bar därpå in ”kaffet”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s