Tiburtiusdagen

I dagens Sverige är Tiburtius ett mycket ovanligt namn. Att det ändå får leva kvar i almanackan beror på de gamla nordiska traditioner som finns kopplade till Tiburtiusdagen 14 april. Tidigare var datumet en märkesdag för årstidernas växlingar och betraktades som sommarhalvårets inledning. Naturen vaknade till liv efter vintern, vattendragen förväntades vara öppna och gäddan började leka. På runstavar märktes dagen ut med ett lövat träd, medan motsvarande dag på hösten (14 oktober) markerades med ett träd utan löv.

Tiburtiusdagen kopplades även till sysslor på gården och i jordbruket. Veden skulle helst vara färdighuggen, för efter Tiburtius blev virket mindre starkt. Ville man täcka taket gjorde man klokast i att vänta tills Tiburtiusdagen passerat, för då var det inte längre risk att stormar skulle förstöra arbetet. Tiburtiusdagen kunde även nyttjas till att spå det kommande sommarvädret: om dagen var solig och varm skulle sommaren bli kall och våt. Beroende på Tiburtiusvädret gick det också att räkna ut när det var klokast att börja vårsådden.

Enligt gammal folktro lämnade björnen sitt vinteride på Tiburtiusdagen, vilket har gjort att nyfödda björnungar på svenska djurparker av tradition visas upp denna dag. Även mygg, myror och ormar ansågs vakna och bli aktiva. En ramsa från Värmland lyder: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”.

–

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlins & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

–

Otryckta källor:

Tiburtiusdagen – Institutet för språk och folkminnen (isof.se)

Tiburtiusdagen | Nordiska museet

Vad är speciellt med Tiburtiusdagen den 14 april? | Högtider och traditioner (svenskahogtider.com)