Nordisk folktro, del 41: Blåkulla

I den svenska folktron hade häxorna länge en framträdande roll. De tänktes stå i förbindelse med djävulen och ansågs utöva magi med hjälp av hans kraft. Djävulen fungerade också som deras läromästare och gav dem tillgång till trolldomskunskaper. Vid särskilda tidpunkter på året for häxorna iväg för att delta i sammankomster under djävulens ledning och platsen de samlades på kom inom folktron att få namnet Blåkulla. Varifrån namnet härstammar är osäkert, men kanske är det en förvanskning av tyskans Blocksberg, som betecknade berg där djävulen stämde träff med sina sammansvurna. Blåkulla kan också ha använts i betydelsen ”den svarta kullen”, eftersom ordet ”blå” i äldre svenska var en beteckning för svart.

Framför allt ansågs skärtorsdagsnatten vara den tidpunkt då häxorna gav sig av på sin Blåkullafärd, men vissa påbörjade resan redan på dymmelonsdagen. Även valborgsmässoafton var en tid då häxfärder ägde rum. Resan skedde med hjälp av kvastar eller rakor, som smorts med magiska salvor för att få flygkraft. I regel behövdes även en trollformel för att få åkdonet att lyfta. Avfärden skedde oftast genom skorstenen och skorstenar kunde också användas som viloplatser utmed vägen. Därför skulle spjället hållas stängt om skärtorsdagen för att hindra häxor från att ta sig in. Barn behövde särskilt skydd när Blåkullafärderna kunde förväntas äga rum, för det hände att häxorna tog dem med sig för att sätta dem i djävulens tjänst. Det kunde också hända att kreatur rövades bort för att användas som riddjur. Mer ovanliga transportmedel förekom också: vid en rättegång i Norrland under häxprocessernas tid uppgav fjorton kvinnor att de hade åkt på en präst fram och tillbaka till Blåkulla.

Väl framme stannade häxorna i Blåkulla och deltog i häxsabbaten fram till påskdagens slut. Där kunde de få trolldomsundervisning, exempelvis i syfte att lära sig tillverka en mjölkhare. Ibland förekom sexuella orgier med den onde själv. De barn som blev resultatet av umgänget kunde se ut som grodor och kokades ner i en gryta för att bli smörjmedel till häxornas kvastar.

Folklivsarkivens beskrivningar av Blåkulla varierar. Vissa är hämtade ur rättsprotokoll från 1600-talets häxprocesser, där barn vittnat om att de förts till häxsabbaten. Enligt dessa vittnesmål verkar Blåkulla ha utgjorts av en festsal med bord och sittplatser, ibland så vidsträckt att slutet inte gick att skåda. Helvetets lågor kunde slå upp genom golvet och kvinnokroppar kunde användas som ljusstakar på borden. Ibland beskrevs att änglarnas sal Vitkulla låg vägg i vägg och att änglarna där försökte locka över barn som blivit förda till djävulen.

Utmärkande för aktiviteterna i Blåkulla var att allt gjordes bakvänt: Djävulen predikade om ondska, man sjöng psalmer om djävulen och dansade danser med ryggarna vända mot varandra. Enligt vissa berättelser ska man även ha suttit med ryggen vänd åt bordet vid måltiderna. Häxsabbatens höjdpunkt var en bankett med djävulen själv som värd. Borden tycktes då digna av läckerheter, men häxornas syn var förvänd och den läckra maten var i själva verket sniglar, paddor och andra oaptitliga djur. Till måltiden spelades dansmusik och djävulen slog takten med sin svans. Sedan följde diverse lekar och förlustelser, där fäktning kunde ingå. Ibland underhöll djävulen sina gäster med mörka handlingar och onda ritualer.

Flera platser i Sverige har genom tiderna tänkts vara Blåkulla, men den mest omtalade är ön Blå jungfrun i Kalmarsund. Varför just denna ö blivit folktraditionens Blåkulla är inte klarlagt. Inte heller vet vi när föreställningen uppstod, men historikern Olaus Magnus beskriver i sitt verk Historia om de nordiska folken från 1555 att nordiska häxor brukade samlas till möten på öns berg.

Fotnot: Bilden överst visar ett Skillingtryck från 1836, som berättar om trollpackan Kapten Elins förmenta utfärder till Blåkulla.

Tryckta källor:

Henrikson, Alf; Törngren, Disa; Hansson, Lars (1981), Hexikon, Bra Böcker

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Swahn, Jan-Öjvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror. Livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/skolwebben/klassrummet/alla-vara-namn/vem-bor-i-blakulla

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/skartorsdag

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/den-grymma-haxjakten

https://www.svd.se/blakulla-en-plats-som-finns-pa-riktigt

En reaktion på ”Nordisk folktro, del 41: Blåkulla

  1. Pingback: Svenska sägner, del 15: Kapten Elin | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s