I takt med att dagarna gått har jag börjat omvärdera Paludans koranbränningar. Jag tog först avstånd, men har i efterförloppet fått lov att byta fot. Den efterföljande debatten har trots allt lyft upp ett antal viktiga frågor till ytan och synliggjort några av det mångkulturella samhällets mest djupgående problem. Kanske var det — tyvärr — kravaller, bilbränder och sönderslagna poliser som behövdes för att sopa undan ytterligare lite av det svenska samhällets segdragna och spåniga naivitet.
Alla tänker inte på samma sätt som medelsvensson. Alla delar inte den svenska kulturens grundläggande värderingar. Synen på aggressivitet och våld skiljer sig åt. Det finns människor som tycker att de har rätt att bruka våld mot andra när de upplever att deras religion har kränkts. Det finns till och med människor som tycker det är rätt att döda någon som kritiserat deras religion. Och hur vanliga den typen av extremistiska och våldsbejakande uppfattningar är skiljer sig åt beroende på religiös tillhörighet.
En person som studerat hur religionstillhörighet påverkar relationen till samhället och uppfattningarna i flertal centrala värderingsfrågor är den holländske sociologen Ruud Koopman. I hans forskning undersöks bland annat inställningen till våld bland judar, kristna och muslimer, där stödet för religiöst motiverat våld har visat sig vara i särklass störst i de muslimska grupperna. Den sortens våld har västvärlden de senaste åren fått se flera chockerande exempel på. Det finns goda skäl att anta att utfallet hade blivit annorlunda om Charlie Hebdo hade drivit gäck med påven, rondellhunden hade föreställt Buddha, Samuel Paty hade visat karikatyrer av Jesus eller — för den delen — Paludan hade bränt torah-rullar utanför en synagoga.
Vi kan önska att alla religioner och alla kulturer delade samma syn på våldsutövning och bar med sig samma grad av våldsbenägenhet, men så ser inte verkligheten ut. Olika trosuppfattningar skapar olika inställning till våld och därmed olika beteenden. Hur detta faktum ska hanteras har nu blivit ett svårlöst dilemma för det svenska samhället. Sverige är helt enkelt inte konstruerat för att möta den sortens aggression som vi nu ser. Varken lagstiftningen eller polisens mandat räcker till.
Samhällsdebatten efter korankravallerna har till stor del präglats av apologetiska och relativiserande bortförklaringar. Den vanliga ramsan om socioekonomisk utsatthet har slitits ut tills den blivit trådtunn. Likaså har det hävdats att gärningsmännen i första hand är kriminellt belastade individer som vill roa sig med att slåss med polisen, detta trots att både poliser och betraktare vittnat om en betydligt mer heterogen sammansättning bland våldsutövarna. Det börjar bli tröttsamt. Kan vi inte bara en gång för alla konstatera att det inte finns något som ursäktar det våld vi fått se? Att vi helt enkelt aldrig får acceptera att individer agerar på det sättet, oavsett religiös övertygelse och social bakgrund?
En fråga som obönhörligen ligger kvar och ekar i mitt huvud är om vi verkligen ska behöva betrakta vissa religiösa grupper som oförmögna att kontrollera sitt beteende. Ska de ses som inkapabla att ta ansvar för sina handlingar? Ska vi inte kunna ha samma förväntningar på dem som på alla andra? Svaren på dessa frågor borde vara självklara, men när man nu hör ledande politiker slira betänkligt i sitt försvar av yttrandefriheten och ser polisområdeschefer agera för att kriminalisera koranbränning inser man att så inte är fallet. Längst går kanske Annie Lööf, som i en intervju i Svenska Dagbladet öppnar upp för att beskära demonstrationsrätten för att ”minska kraftiga ordningsstörningar”.
Att ge efter för våldet och köpa sig lugn genom att behaga våldsverkarna är en mycket farlig väg att gå. Att mesiga Sverige viker ner sig om man uppträder hotfullt, bränner bilar och ställer till kravaller är tyvärr något vissa grupper i samhället verkar ha lätt att ta till sig. Om det är den vägen vi ska vandra, vilka krav ska vi då böja oss för nästa gång?
Mitt i allt detta sorgliga och trasiga blir jag också beklämd av att se hur lite vi tycks ha lärt oss av den historia som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Är det något 1900-talet borde ha gett oss, så är det en medvetenhet om hur farliga samhällsomdanande ideologier kan bli när de ges spelrum. Det är av yttersta vikt att vi kan — och får! — ifrågasätta och kritisera ideologier som riskerar att slå mot det demokratiska samhällets grundvalar och vill använda våldsmedel för att uppnå sina mål. Det gäller även om en ideologi är klädd i religiösa kläder och påstås härröra från en okränkbar gud. Sådana omständigheter gör den nämligen inte mindre farlig, snarare tvärt om.
Läs mer:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/over-100-poliser-skadades-i-samband-med-upploppen
https://www.di.se/nyheter/rikspolischefen-om-kravallerna-man-forsokte-doda-poliser/
https://bulletin.nu/skogkar-hetsen-mot-yttrandefriheten-ger-resultat
Kulturminnet 
Rasmus Paludan har lyckats med sitt uppsåt; att få denna religions utövare att visa färg. Han vet att religionen är våldsam och att det våld uppmanas i religionens heliga bok. Paludan vill få vanligt folk att vakna upp och inse vad som väntar oss i förlängningen om utbredningen inte stoppas.
Paludan är vår tids Torgny Segerstedt eller Karl Gerhard, där de senare trotsade det offentliga narrativet och varnade tidigt för nazismens frammarsch.
Fram till för ett par år sedan såg jag Paludan som provokatör; som någon att inte ta på allvar. Men så bemödade jag mig att se en intervju med honom. Jag tror att det var Kent Ekeroth som intervjuade. Paludan fick frågan om varför han bränner koraner. Han svarade innerligt och trovärdigt: ”Jag avskyr våld”. Paludan vill helt enkelt leva i ett fredligt och tryggt samhälle och få människor att förstå vart våra nordiska länder är på väg. Han är advokat och inte född bakom en vagn; han har dragit slutsatsen att bränna koraner är det snabbaste sättet att få ut sitt budskap och med det, ett hopp om förändring.
GillaGillad av 2 personer
Reblogga detta på ulsansblogg.
GillaGilla
Pingback: Året som gått | Kulturminnet