Svensk allmogekultur, del 20: Kaffe

Svenskarnas kaffekonsumtion tillhör den högsta i världen. Det var dock först under 1800-talet som kaffet fick sitt stora genomslag i de svenska hemmen och till en början var det kanske inte helt enkelt att förstå hur de ovanliga bönorna skulle tillredas. Nedanstående beskrivning av kaffets intåg i allmogehemmen har hämtats ur boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912.

Kaffet synes ha blifvit allmän bondedryck först i andra hälften af 1800-talet. Craelius omtalar kaffet i Västervik vid ett bröllop 1774, men då endast för damerna, ej herrarna, hvilka föredrogo sin pipa utan kaffe. Detta var dock i stad, och i städerna förekom drycken å kaffehus tämligen allmänt vid 1700-talets midt, och mot slutet af århundradet hade kaffedrickandet till den grad stigit, att kaffeförbud behöfde utfärdas. Det synes dock, som om allmogen ej vidare deltagit i drickandet vid denna tid. På 1820-talet såg man väl ej sällan en kaffepanna, men i daglig användning torde den ej ha varit. Stolt omtalar som en särskild ovanlighet, att han sett kaffe till salu på Mönsterås´ marknad 1826. Han fick lust att köpa en kopp, men tyckte drycken var så besk, att han föresatte sig att aldrig kosta pengar på detta ”förnäma förargliga”. Det var också lätt att hålla ett sådant löfte, åtminstone tills vidare, ty ett skålpund kostade då lika mycket som fem dagsverken. ”I slutet af 30-talet, då brännvinspannan började sättas bort allt mer och mer, så kom kaffepannan i dess ställe till bondfolket, och den blef under tiden allt mer gängse. Det slösaktiga 70-talet med alla sina pengar har gjort kaffet till en oumbärlighet för hvar enda koja och hvar enda människa.”

Om kaffedrickandet hos allmogen i Skåne säger Eva Wigström från Rönnebergs härad: ”I början af 1840-talet kämpade ännu kaffet för sin borgarrätt i bondens stuga. Där det vunnit ingång, fingo kvinnorna morgonkaffe; aldrig karlarna, undantagandes husfadern, som då ej sällan förvandlade det till en ‘gök’ genom att slå ett glas brännvin i koppen. Kaffet kokades aldrig i hvardagslag af endast bönor, utan bestod det af hvarjehanda blandningar, såsom gula ärter, korn, råg, cikoria eller ett slags hembakade nudler, som brändes tillsammans med kaffebönorna. Drycken kokades dag efter dag på den gamla bottensatsen, ty kitteln var vanligen stor nog at tåla ny tillsats af ‘bönor’ hela veckan. Först på lördagen kokades sumpen ur, klarades, och grumset kastades bort. På morgonen fick hvarje kvinnlig medlem af huset sin portion kaffe i en hvit kopp utan grepe och därtill två små kaksockerbitar i handen.”

En gumma i Kalmar län, som ungefär vid samma tid fick sin första kaffetår, beskrifver händelsen så här: ”Jag fick ett litet, litet fat och en liten, liten kopp i det fatet, och en liten, liten sked i den koppen, och så söp jag två gånger med den lilla, lilla skeden, och så sa’ jag: tack, tack, det är så mycket, jag orkar inte med det.” En annan ”duktig och ordningsam” hustru skulle vid den tiden laga kaffe till frukosten åt en landtmätare. Hon tyckte bönorna sågo så hårda ut, att det sattes på på kvällen. Så lade hon en fläskbit med för att det skulle bli bra. På morgonen, när de kokat hela natten, slog hon upp både bönor och fläskbiten på ett fat och gick till herrn och sa’: ”Det var ena farliga bönor herrn har, jag har aldrig sofvit en blund i natt, och jag har lagt i rätt en duktig fläskbit med, men de äro lika hårda!”

A. Lignell skrifver 1851 från Dalsland: ”Kaffe, hvilket för 30 à 40 år sedan var högst sällsynt i allmogens hus, finnes nu allestädes, nära nog i hvarenda torparekoja, å Östra Dal till dagligt bruk samt att bjuda främmande. Det förstås, att bränd råg, ärter, hvete, korn får understödja kaffebönorna. Vanligen bjudes hvarje person trenne koppar kaffe, tvenne utan och en med småbröd, hvilket oftast är inköpt i landthandelsbodarna.”

I norra Sverige tilltog kaffeförbrukningen vid midten af århundradet i nästan oroväckande grad. För att göra det mera ”smakfullt” vande man sig vid att lägga duktigt med salt i, ett bruk, som ännu allmänt existerar i Norrland. I skogsbygderna i Helsingland kunde ändå ännu efter 1850 en sådan händelse inträffa som följande, då pastorn kom till en stuga: En gumma skulle försöka laga kaffe. Hon rostade och krossade de besynnerliga bönorna så godt hon kunde, hvarpå hon kokade kaffet, tills hon antog, att det kunde vara nog. Därpå hällde hon af ”spadet” samt slog ”sumpen” på en trätallrik. För att göra den i hennes ögon torra anrätningen mera välsmakande, lade hon ett stycke smör ofvanpå, jämte en sked att äta med, samt bar därpå in ”kaffet”.

Tänkvärt om kultur, del 80

bild pärla

Multiculturalism is not just the ability to maintain our diverse backgrounds and cultures. It is the meeting-place of rights and responsibilities where the right to maintain one’s customs, language and religion is balanced by an equal responsibility to learn English, find work, respect our culture and heritage and accept women as full equals.

– Julia Gillard, tidigare premiärminister i Australien

Ordspråk och talesätt, del 36: Köpa grisen i säcken

Att köpa grisen i säcken är detsamma som att inlåta sig på något utan att ta reda på vad det verkligen innebär. I regel används uttrycket när någon gör något kostsamt eller krävande utan att veta vad resultatet blir. Att köpa ett hus utan att undersöka vilket skick det är i eller skriva på ett avtal utan att läsa det finstilta är typiska exempel. Uttryckets budskap är att den som köper grisen i säcken försätter sig i en situation där han eller hon riskerar att bli lurad.

Liknande uttryck finns i tyskan, men handlar då om katten (die Katze im Sack kaufen). Uttrycket anspelar på den populära sagofiguren Eulenspiegel, som i sagans värld tyckte om att spela sina medmänniskor olika spratt. Vid ett tillfälle ska han ha sytt in en katt i ett harskinn, stoppat den i en säck och sålt den som en hare.

Den som letar på internet kan hitta uppgifter om att uttrycket ska ha uppstått redan under medeltiden som en följd av att oseriösa försäljare ibland stoppade in en katt eller en råtta i en säck och lurade köparen att säcken innehöll en griskulting. Att sådana bedrägerier förekom är mycket möjligt, men några säkra belägg för att talesättet har sådant ursprung är svåra att finna.

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1976), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag

Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag

Otryckta källor:

https://www.sprakbruk.fi/-/idiom-och-ordsprak-med-djur

https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6pa_grisen_i_s%C3%A4cken

https://sv.wiktionary.org/wiki/k%C3%B6pa_grisen_i_s%C3%A4cken

Kulturhistoriska sevärdheter, del 63: Kvarntorpshögen

I Kvarntorp utanför Kumla reser sig en bergsliknande formation 157 meter över havet. Det är lätt att tro att det handlar om en naturlig del av landskapet, men så är inte fallet: Kvarntorpshögen är ett industriminne från andra världskriget, då den strypta oljetillförseln till Sverige gjorde det nödvändigt att utvinna olja ur områdets skiffer.

Det var 1940 som den svenska regeringen började undersöka möjligheterna att starta oljeutvinning ur alunskiffer. 1942 hade framställningen kommit igång och ugnarna i Berg-Kvarntorp nådde snart en årsproduktion på 100 000 kubikmeter. I takt med den ökade utvinningen växte mängden restprodukter och en allt större hög av slagg och skifferaska ansamlades. När oljeverket stängdes för gott 1966 hade högen antagit de imponerande dimensioner som ses idag.

Under den tid produktionen pågick var området starkt påverkat av oljeutvinningens effekter. Stora mängder svavel spreds ur skorstenarna, barrträden dog och lövträden stod avlövade. ”Kvarntorpslukten” var något alla i närområdet kände till och Kvarntorpsborna kämpade mot ett envist stoft som aldrig tycktes gå att städa bort. Nu är högen idylliskt övervuxen av skog och växter, som har bildat ett säreget naturområde. Att det inte rör sig om ett vanligt berg går emellertid att se: förekomsten av outnyttjad oljeenergi, kolväterester och pyrit gör att det fortfarande kan bli mycket hett i högens inre och när vatten förångas ur marken börjar högen ryka. Täckmassor har lagts på, men än idag har högen inte gått att släcka.

Kvarntorpshögen måste nu sägas vara ett av våra största och mest förunderliga industriminnen. Den utgör Närkeslättens högsta punkt och har tillvaratagits för att skapa möjligheter till naturupplevelser och rekreation. Utsikten från toppen är enastående och utgör en fin belöning åt den för den som tar sig upp för de 427 trappstegen. Det går även att transportera sig upp med bil utmed en slingrig väg med tvära kurvor. På högen har flera vandringsleder, en cykelbana och slalombacke anlagts. De omgivande schakten är vattenfyllda och erbjuder möjligheter till både bad och fiske. Högens krön smyckas av skulpturutställningen ”Konst på hög”, till vilken ett trettiotal konstnärer har bidragit.

Sammantaget utgör Kvarntorpshögen idag ett spännande och attraktivt besöksmål med mycket att erbjuda. Det är emellertid viktigt att respektera varningsskyltar och inte ge sig in i områden där högen fortfarande brinner och rasrisk föreligger.

Tryckta källor:

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Otryckta källor:

https://www.visitkumla.se/gora/aktorer/konst-pa-hog/

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/kvarntorpshogen—industriminne-och-tickande_H502505

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvarntorpsh%C3%B6gen

Information har även inhämtats vid besök på Kvarntorpshögen.

Svenska folksagor, del 41: Märr istället för flicka

Nedanstående folksaga har hämtats ur samlingsvolymen Sveriges samtliga folksagor i ord och bild, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Värmland i slutet av 1800-talet. Jag återger den fritt.

Det var en gång en änkeman som var så förmögen att han trodde sig kunna få vilken hustru han ville i världen. Så var grannens dotter hos honom på arbete och han fattade tycke för henne. Hon kom från en fattig familj, så han tänkte att hon säkert skulle bli glad över ett giftermålsanbud, men hon tyckte änkemannen var så gammal och ful att hon bara skrattade och svarade nej.

Eftersom herremannen inte var van vid att inte få sin vilja igenom hade han svårt att acceptera flickans nekande svar. Istället skickade han bud efter hennes far och lovade att skänka efter alla hans skulder, om han bara fick flickan till brud. Det anbudet kunde fadern inte säga nej till och så började det rustas för bröllop.

Men flickan, hon var inte intresserad och låtsades som ingenting. När gästerna så började anlända till herrgården lät herremannen skicka en av sina tjänare till flickans gård för att be att genast få det som utlovats. Tjänaren gav sig iväg med stor brådska. Då han kom till den tilltänkta brudens familj sade han:

— Jag skulle hälsa från husbond´ och be att få det ni lovat honom.

— Ja, ja, gå bara ner på ängen. Där nere går hon, så du kan ta henne med dig, fick han till svar.

Tjänaren gav sig iväg till ängen, där han fick se den fagra dottern i full färd med att räfsa. Han stegade fram till henne och sa:

— Jag har kommit för att hämta det som husbond´ är lovad.

Jaså, ska du det, genmälte flickan. Det är väl vår gamla märr, det. Gå du bort och ta henne!

Tjänaren gick iväg till den skraltiga gamla hästen vid ängens bortre ände och tog sedan med djuret hem.

— Fick du henne med dig? undrade herremannen så snart tjänaren klev innanför dörren.

— Hon står därute, sa tjänaren.

— För då upp henne till min salig hustrus kammare, sa herremannen.

— Kors i allsin dar, hur ska det gå till? undrade tjänaren.

Gör du bara som jag säger, svarade herremannen.

Tjänaren samlade några andra ur tjänstefolket och tillsammans lyckades de baxa upp märren till kammaren där all brudståten stod till reds. Sedan gick tjänaren ner till herremannen för att förklara att uppgiften var utförd.

— Nu är hon uppe, sade tjänaren.

— Det ska du inte behöva ha gjort för intet, svarade husbonden. Skicka nu upp flickorna att klä henne grann.

— Nej, kära hjärtanes, sade tjänaren. Hur är det tänkt att gå till?

— Inte något prat! röt herremannen. Klä henne fin och glöm varken krona eller krans!

Stukad gav sig tjänaren ner i köket för att söka upp tjänsteflickorna.

— Hör nu flickor, sa han. Lyssna noga. Nu ska ni gå opp och klä Blacka till brud, för det är vad husbond´ har befallt.

Och flickorna gjorde som han sade och hängde på hästen allt en brud skulle bära. Sedan gick tjänaren och talade om att allt var till reds och att de inte hade glömt varken krona eller krans.

— Det är bra, kom då ner med henne! Jag ska själv ta emot henne i dörren, sade herremannen.

Det ramlade förskräckligt i trapporna, för den här bruden gick inte i sidenskor. Gästerna slogs av häpnad när de såg vem som kom och skratten ekade över gården.

Efter den dagen friade herremannen aldrig någonsin igen.

Nedslag i nordisk mytologi, del 39: Hermods resa till Hel

Hermod är Odens son och således bror till Balder. Huruvida Odens hustru Frigg är Hermods mor eller styvmor ger mytologin inte klart besked om. Hermod beskrivs som karsk och modig, men omnämns sällan i nedteckningarna av den nordiska mytologin. Det enda sammanhang där Hermod har en framträdande roll är i beskrivningen av hur gudarna försökte få tillbaka Balder från dödsriket.

Balder avled efter att den listige och avundsjuke Loke lurat Höder att avfyra en mistelpil mot Balders kropp. Efter Balders död erbjöd sig Hermod att resa till dödsgudinnan Hel för att försöka lösa ut honom.

För att klara resan fick Hermod låna Odens häst Sleipner. I nio nätter red han på de dunkla vägarna ner mot underjorden, där dalarna blev så djupa att han fick färdas i fullständigt mörker. Först när han nådde älven Gjöll, dödsrikets gräns, kunde han åter urskilja omgivningen. Över älven gick den guldklädda Gjallarbron och där mötte Hermod brons väktare, den unga mön Modgunn. Hon frågade efter hans namn och ätt och ställde sig frågande till hans ärende.

— Dagen före red fem fylkingar med döda män över bron, men inte dundrar bron mindre under dig ensam, och du har inte döda mäns hudfärg. Varför rider du här på Helvägen? undrade hon.

Hermod svarade att han var på väg till Hel för att finna Balder och frågade om Modgunn hade sett honom på vägen. Hon svarade att Balder hade ridit över bron och om Hermod ville följa honom, så skulle han fortsätta vägen norrut och nedåt.

Hermod red tills han nådde grindarna vid Hels boning. Där steg han av hästen, spände sadelgjorden, satt upp och sporrade hästen så hårt att den hoppade över stängslet. Innanför fann han Hels hall och där fick han se sin bror sitta i högsätet vid Hels sida. Hon var dock inte omedelbart mottaglig för ett möte och Hermod blev därför kvar över natten.

Påföljande morgon fick Hermod träda inför Hel för att förhandla om Balders öde. Han framförde sitt ärende och beskrev asarnas stora sorg. Hel svarade att hon ville pröva om Balder var så älskad som Hermod påstod. Om alla ting i världen, levande och döda, grät över honom skulle han få återvända till asarna, men om någon sade emot eller inte fällde tårar skulle Balder förbli hos Hel.

Då reste sig Hermod och Balder följde honom ut ur hallen. Balder och hans hustru Nanna skickade med gåvor till de levande och sedan gav sig Hermod av. När han nådde de levandes värld beskrev han för asarna vad han hade sett och berättade om Hels villkor.

Asarna skickade ut sändebud över hela världen för att be alla om hjälp att gråta Balder ut ur dödsriket. Till en början såg planen ut att lyckas; vart de kom föll alla varelser och alla ting i gråt över Balders död. När sändebuden var på väg hemåt fick de emellertid se en jättinna, som satt i en håla och inte grät en enda tår. Hon kallade sig Tökk och när de bad henne begråta Balder svarade hon:

— Tökk månde gråta med torra tårar över Balders död. Varken i livet eller döden mig glädje han gjorde. Hel behålle sitt rov!

Så beseglades Balders öde och han dömdes att stanna i dödsriket. Säkra kan vi inte vara, men det finns goda skäl att tro att det i själva verket var Loke som tagit jättinnans gestalt och på så sätt förhindrade Balders återkomst.

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B Wahlströms förlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hermod