Svensk allmogekultur, del 21: Lin- och ullberedning

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Lin- och ullberedningen försiggick vanligen i särskilda stugor. I Skåne lågo dessa vanligen vid en bäck eller ett kärr i en nästan hemsk ödslighet. Dessa stugor fingo därför en viss högtidlig karaktär i folkfantasien, och de ofta där uppstående eldsvådorna bidrogo i sin mån att öka skrämseln. De blefvo därför skådeplatsen för sägnerna om rån, varulfvar och bäckhästar.

Linbrytningen ägde vanligen rum i september eller oktober, ullkardningen i oktober. Hyddan var delad i två rum, där det inre, torran, upptogs af en träställning, på hvilken linet sattes, och innehöll dessutom en lerbas eller kölna, d.v.s. en murad ugn med öppning åt det yttre rummet. Vid denna öppning satt ”torkekärringen” och underhöll ett lågande bål ifrån kvällsskymningen till kl 2 på morgonen. Då var linet, om allt gick ordentligt till, fullkomligt torrt och sprött. Men här i det yttre, tämligen rymliga rummet, hvars jordgolf hade ett tjockt lager linskärfvor, och från vilket de skrymmande brytorna (linbråkorna) voro undanflyttade, anställdes en mängd lekar; här sjöngos visor, förtäljdes sagor, och då natten var klar, lektes enkeleken (änkeleken, ”sista paret ut”, min anm) på platsen utanför brytstugan. Egarna af dylika brytstugor lånade eller hyrde ut dem till byns öfriga hushåll och äfven till mera aflägset boende bönder. Vid linets brytning visade karlarna sig alltid ridderliga och bröta sina kvinnliga kamraters lin, stundom utan att få extra förplägning, men alltid under ostyrigt skämt. Linets skäktning utfördes uteslutande af kvinnor. Fastän tungorna gingo i kapp med skäktträna, lämpade sig detta arbete dock ej för sagoförtäljning eller sång. Annorlunda förhöll det sig med ullkardningen. Vid detta arbete voro saga och sång självskrifna, och hvar och en ålades som plikt att sjunga en visa eller förtälja en saga. Här uppfriskades också gamla sägner och spökhistorier.

Fotnot: Bilden ovan visar en miljö på friluftsmuseet Kulturen i Lund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s