Låga kulturella förväntningar leder till resurssvaghet

Kvinnan mittemot mig var hemmafru i sitt hemland. Nu bor hon i Sverige sedan ganska många år och här har hon av allt att döma haft svårt att finna sig till rätta. Hennes journal är omfattande och innehåller en stor mängd diffusa symtom, som ofta hindrat henne från att delta i både språkstudier och praktikplatser, men aldrig visat sig bottna i någon underliggande kroppslig sjukdom. Nu sitter hon framför mig och ser plågad ut. Hon berättar att hon deltar i någon form av arbetslivsinriktad aktivitet på en restaurang med cateringverksamhet. Det är fruktansvärt och nu orkar hon inte mer. Hon har fått yrsel och kan inte sova. Som exempel på de vedermödor hon fått utstå berättar hon att hon en dag förväntades göra i ordning smörgåsar till 60 personer. Själv.

Hon gör en paus och möter min blick. Av hennes ansiktsuttryck kan jag utläsa att hon förväntar sig en respons från mig. Hon vill att jag ska bekräfta det orimliga i det som har hänt, att jag ska säga att arbetssituationen på cateringföretaget är omänsklig och att ingen ska behöva utstå något sådant. För min inre syn ser jag de sextio smörgåsarna. Sex rader med tio i varje. Mina tankar famlar febrilt efter de rätta orden. Hur ska jag uttrycka mig för att undvika att dialogen klipps av, men samtidigt förmedla att man kan ha ett annat perspektiv än hennes?

– Jag hör att det var jobbigt för dig.

Det lyckas. Hon fortsätter berätta. Knackigt men inlevelsefullt beskriver hon de tunga timmarna på arbetsplatsen. Skärbrädorna som ska diskas om och om igen. Att hon ibland har så mycket att göra att hon inte kan svara i mobilen när dottern ringer, vilket gör henne orolig. Hon beskriver en helt normal arbetsmiljö på vad som förefaller vara ett litet men välorganiserat företag. Jag är övertygad om att allt hon berättar skulle kunna återges av tusentals vanliga svenska löntagare, som inte alls upplever sin arbetssituation som onormal. Men för henne är situationen ohanterlig, trots att hon inte arbetar så värst många timmar i veckan. Jag får inget intryck av att hon spelar över eller förställer sig: hennes genuina upplevelse är att hon överutnyttjas.

I tanken ser jag bilden av vårt möte på mottagningsrummet med en utomståendes ögon. Där sitter vi mittemot varandra, två kvinnor i ungefär samma ålder. Hennes kläder glittrar av pärlor, mina utgörs av sjukvårdens avskalade arbetsdräkt. Hon har på sig klackskor, medan jag bär fotriktiga sandaler. Hennes liv styrs av andras bedömningar, medan jag har fullt beslutsmandat över min tillvaro. Vi är mycket olika. Ändå tycker jag att jag i denna kvinna ser en spegelbild av mig själv – jag ser reflektionen av den jag hade kunnat vara om jag fötts in i en annan kultur.

Jag har vuxit upp i en kultur som gett mig valmöjligheter. Jag har fått veta att livet innehåller tusen möjliga vägar istället för bara en enda. Det har alltid varit självklart att jag ska kunna klara mig själv och att jag har kapacitet att göra det. Lika självklart har det varit att jag burit ett eget ansvar, att varje steg framåt krävt en uppoffring och att jag har haft en skyldighet att bygga upp min tillvaro med egna ansträngningar. Kvinnan framför mig delar inget av detta. Av den livshistoria hon beskrivit framgår att hennes väg var utstakad från början. Förväntningarna på att hon skulle prestera eller åstadkomma någonting utanför sin förutbestämda roll som maka och mor var låga. Det fanns ingen anledning för henne att anstränga sig, kämpa för att utvecklas eller bygga upp något. Hon har aldrig förväntats engagera sig i sitt eget liv och nu har hon tappat förmågan att göra det.

Den svenska arbetsmarknaden är tuff för den som aldrig har behövt lära sig att vara effektiv. Det finns inte mycket plats för den som inte är van vid att snabbt strukturera upp jobbet och få det gjort. Den som tycker det är orimligt att själv kunna göra i ordning 60 smörgåsar passar inte riktigt in. Var kvinnan framför mig slutligen ska hitta en vrå där hon fungerar och mår väl har jag svårt att se och det får mig att känna tacksamhet över mitt eget kulturella sammanhang. Min kultur har gett mig en chans att utveckla mina resurser. Tack vare den har jag blivit stark, kompetent och kapabel. För andra har kulturen istället begränsat och hämmat.

Den insikten tar jag med mig när jag efter arbetsdagens slut packar min ryggsäck och går hem.