Elin Ericksdotter, som senare kom att bli känd som Kapten Elin, föddes omkring år 1660 på gården Mofikerud i Näs härad i Värmland. År 1720 anklagades hon för att ha deltagit i en häxsabbat med djävulen och blev sedan indragen i häxprocessen i Södra Ny, som är en av Sveriges mest omtalade trolldomsrättegångar. Ryktesspridningen runt Elin i kombination med hennes egna bekännelser skapade en riklig legendflora om hennes trolldomsutövning och hon kom att bli en av Sveriges mest kända ”häxor”.
Innan Elin Ericksdotter drogs in i den omtalade trolldomsprocessen var hon en fattig torparfru, som också var verksam som klok gumma. I sin hembygd var hon illa omtyckt, då hon ansågs utöva svartkonst genom besvärjelser och signerier.
Det var år 1720, då Elin var omkring 60 år gammal, som torparflickan Brita Persdotter i Lillängen påstod sig ha sett henne delta i en häxsabbat. Om detta hade Brita berättat för sitt husbondfolk, som tog frågan vidare till rättsliga instanser. Brita själv visste vid den tiden inte hur gammal hon var, men rätten bedömde hennes ålder till tolv eller tretton år.
Enligt Britas vittnesmål var Elin anförare för en grupp kvinnor som deltog i sammankomster med djävulen. Vid påsktiden, då Brita befann sig i sin mormor och morfars stuga, ska hon själv ha lockats av Elin att följa med till en sådan häxsabbat och blivit vittne till hur kvinnorna deltagit i de skamligaste handlingar.
För att hämta upp Brita ska Elin ha kommit in genom skorstenen. Hon ska sedan ha placerat en klädd träklamp i Britas säng, så att ingen skulle märka att hon var borta. Brita ska sedan ha fått rida på en käpp, som börjat flyga efter att ha smorts med olja ur ett horn. Efter en stund i luften ska käppen ha förvandlats till en hare, som var mycket bekväm att sitta på.
Jag lyftes up i Wädret och flög af, då iag tämmeligen fasade och begynte att gråta, wille icke föllja och icke hade mer än kiortell och Särk på mig.”
…
Så förwandlades Kiäppen iag reed på , uthi en Hara, som war hehl leen och miuk att rijda på.
– Citat ur Brita Persdotters vittnesmål
På ett berg ska de ha mötts upp av en svartklädd person med horn på både huvudet och knäna. Denna märkliga varelse visade sig förstås vara djävulen själv och han tog med sitt följe till Ny sockenkyrka, där han förrättade en svart mässa. Alla församlade ska sedan ha flugit till en gård utanför Karlstad, som visade sig vara antingen Blåkulla eller självaste helvetet. Där ska häxorna ha deltagit i en överdådig bankett och begått hor med djävulen själv. På hemvägen ska de ha tjuvmjölkat kor och placerat olycksbringande föremål under grannarnas trösklar.
Eftersom Elin utpekades som en ledande gestalt bland häxorna kom hon att få tillnamnet Kapten Elin. Till en början nekade hon till alla anklagelser och påstod sig vara falskt angiven, men efter långa förhör och sannolikt också tortyr förmåddes hon att erkänna. Enligt bevarade protokoll ska Elin under stor anfäktelse, då hon skakat och darrat i kroppen, ha bekänt att hon i samband med påsken tre år i rad varit borta hos Satan. När bekännelsen väl var avlämnad stod Elin sedan fast vid sin berättelse.
Den lokala häradsrätten ansåg sig inte kunna hantera det ”wederstyggliga” ärendet och lämnade det vidare till Göta hovrätt. Jämte tio andra utpekade kvinnor hölls Elin fängslad i fyra år innan domen föll. Landshövding Conrad Ribbing ingrep och ifrågasatte tillförlitligheten i både vittnesmål och erkännanden, vilket möjligen bidrog till att mildra domarna. De flesta nekade helt och måste släppas, men de som hade erkänt straffades, trots den uppenbart bristfälliga förhörstekniken. Elin dömdes till spöstraff vid kyrkan två söndagar i rad och ”landsförvisning”, vilket innebar att hon drevs bort från hemorten. Hennes öde därefter är inte känt.
Rättegången mot Elin och hennes medsystrar är speciell på grund av sin sena datering; det är en av de sista rättsprocesserna i Sverige där någon dömts för häxeri. De mest omfattande förföljelserna av ”häxor” hade upphört redan 1676, då flera vittnen hade ertappats med att ljuga, men tron på trolldom var stark och levde kvar in på 1700-talet. Först 1779, i samband med att upplysningstidens tankegångar togs in under Gustav III:s regeringstid, försvann trolldomsparagrafen ur lagboken.
Men rättegången fick även andra efterverkningar som gav den en särställning. De dömdas bekännelser och Britas vittnesmål gjorde att Elin fick huvudrollen i många av de berättelser rörande häxeri som fortsatte cirkulera långt efter hennes död. Välkända sägenmotiv med stor spridning i den svenska folktron kom att kopplas till henne och 1815 utkom en bok med titeln Tillförlitlig Berättelse om Den Ryktbara Trollpackan Kapten Elins förmenta Resor till Blåkulla och Bekantskap med Djefwulen. Under 1800-talets första hälft utgavs även ett flertal skillingtryck om hennes liv som häxa. Legendstoffet runt Kapten Elin kom med tiden att likna en katalog över den svenska folktrons uppfattningar om häxkonst, trolldom och samröre med djävulen. Samtidigt uppstod nya sägner runt hennes person, som visade hur vidskepligheten och tron på magiska krafter levde vidare. Som exempel kan nämnas att invånarna på Tjörn i Bohuslän på 1840-talet kunde berätta att ”Kapten Elins skinnbyxor” fanns på en gård i Klövedals socken. En dräng hade fått för sig att han skulle prova dessa gamla byxor, men då genast farit upp i luften och förflyttats till Amsterdam, där han fick träffa en släkting, som förärade honom en nybakad kaka. Resan hem ska sedan ha gått så fort att kakan ännu var varm när han landade hemma i Klövedal.
Elin blev, på grund av de anklagelser som riktades mot henne, en välkänd gestalt inom svensk etnologi. Idag är hon ett begrepp i folktraditionen och en symbolfigur för sin tids trolldomsföreställningar. En person som forskat kring hennes öde är folkloristen Ebbe Schön, som författat flera böcker om nordisk folktro och svensk kulturhistoria.
Fotnot: Bilden överst visar ett skillingtryck från 1836, som i ord och bild skildrar Kapten Elins förmenta gärningar som häxa. En annan efterlämning är en samling föremål (ett djurhorn, ett fragment av en människoskalle, en käpp, en björnklo, en tuppfot och en avgudabild), som tidigare påstods vara Kapten Elins trolltyg. Föremålen förvarades länge vid Göta hovrätt i Jönköping, men finns sedan 1926 i Nordiska museets samlingar.
För den som vill veta mer om häxprocesser och äldre tiders föreställningar om trollkunniga personer finns tidigare blogginlägg att läsa här, här, här och här. Ett inlägg som behandlar hur kulturella framsteg fört oss bort från sådant tänkande går att läsa här.
–
Tryckta källor:
Bergman, Ingrid (red. 1998), Årsboken Fataburen, Nordiska museet
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma
–
Otryckta källor:
https://popularhistoria.se/kultur/manadens-foremal-magiska-ting-fran-1700-talet
https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocessen_i_S%C3%B6dra_Ny
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kapten_Elin
http://runeberg.org/sfubon/4/0443.html
.
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet