Ordspråk och talesätt, del 37: Ont ska med ont fördrivas

Ont ska med ont fördrivas är ett gammalt ordspråk, som är känt i svenskan sedan 1600-talet. En variant är ont ska med ont förgås.

Uttrycket är tidigast dokumenterat i Strängnäsbiskopen Laurentius Paulinus Gothus bok Pestilentz speghel från 1623. I boken, som handlar om ur man ska skydda sig mot pest, rekommenderar biskopen att en blandning av arsenik, kvicksilver och malörtssaft hängs runt halsen i en röd silkesduk. Han konstaterar att: ”Arsenik är väl ett förgiftigt ting: men det onda måste man med ont fördriva, och det ena förgiftet förjagar det andra”.

Ordspråkets innebörd är att man ofta måste tillgripa kraftfulla åtgärder för att lösa svåra problem. För att bekämpa elakartade åkommor eller hantera hotfulla situationer kan man behöva ta till potenta medel och agera med eftertryck. Exempelvis kan det vara nödvändigt att försvara sig med hårda metoder när man blir angripen. I äldre tid syftade uttrycket dock främst på strategier för att behandla krämpor eller fördriva trolldom. En liknande princip som tillämpades inom folkmedicinen var att ”söka boten där man fått soten”, vilket innebar att botemedlet skulle vara av samma slag eller likna det som tänktes ha gett upphov till sjukdomen.

–

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Hellsing, Hellquist och Hallengren (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

–

Otryckta källor:

http://www.trelleborgsallehanda.se/kultur-och-nojen/gamla-talesatt-talar-sant-eller/

Svensk allmogekultur, del 21: Lin- och ullberedning

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

Lin- och ullberedningen försiggick vanligen i särskilda stugor. I Skåne lågo dessa vanligen vid en bäck eller ett kärr i en nästan hemsk ödslighet. Dessa stugor fingo därför en viss högtidlig karaktär i folkfantasien, och de ofta där uppstående eldsvådorna bidrogo i sin mån att öka skrämseln. De blefvo därför skådeplatsen för sägnerna om rån, varulfvar och bäckhästar.

Linbrytningen ägde vanligen rum i september eller oktober, ullkardningen i oktober. Hyddan var delad i två rum, där det inre, torran, upptogs af en träställning, på hvilken linet sattes, och innehöll dessutom en lerbas eller kölna, d.v.s. en murad ugn med öppning åt det yttre rummet. Vid denna öppning satt ”torkekärringen” och underhöll ett lågande bål ifrån kvällsskymningen till kl 2 på morgonen. Då var linet, om allt gick ordentligt till, fullkomligt torrt och sprött. Men här i det yttre, tämligen rymliga rummet, hvars jordgolf hade ett tjockt lager linskärfvor, och från vilket de skrymmande brytorna (linbråkorna) voro undanflyttade, anställdes en mängd lekar; här sjöngos visor, förtäljdes sagor, och då natten var klar, lektes enkeleken (änkeleken, ”sista paret ut”, min anm) på platsen utanför brytstugan. Egarna af dylika brytstugor lånade eller hyrde ut dem till byns öfriga hushåll och äfven till mera aflägset boende bönder. Vid linets brytning visade karlarna sig alltid ridderliga och bröta sina kvinnliga kamraters lin, stundom utan att få extra förplägning, men alltid under ostyrigt skämt. Linets skäktning utfördes uteslutande af kvinnor. Fastän tungorna gingo i kapp med skäktträna, lämpade sig detta arbete dock ej för sagoförtäljning eller sång. Annorlunda förhöll det sig med ullkardningen. Vid detta arbete voro saga och sång självskrifna, och hvar och en ålades som plikt att sjunga en visa eller förtälja en saga. Här uppfriskades också gamla sägner och spökhistorier.

Fotnot: Bilden ovan visar en miljö på friluftsmuseet Kulturen i Lund.

Nedslag i nordisk mytologi, del 40: Tyr

Guden Tyr omnämns sparsamt i den nordiska mytologin, men mycket talar för att han tidigare har haft en mer framträdande roll. Hans namn betyder helt enkelt ”gud” och kanske var han en gång germanernas främsta gudom. Med tiden har Oden övertagit flera av hans egenskaper.

Tyrs familjeförhållanden och släktskap med övriga gudar är oklara. Snorre Sturlasson pekar ut honom som Odens son, men i eddadikten Hymiskviða (kvädet om Hymer) skildras han som son till jätten Hymer. I Lokasenna (Loketrätan, en dikt i den poetiska Eddan) skryter Loke med att han har fått barn med Tyrs hustru, men varken hustrun eller barnet omnämns någon annanstans i mytologin.

Tyr betraktas som krigets, kampens och rättskipningens gud. Han har inflytande på vem som segrar på slagfältet och den som vill ha framgång i strid kan åkalla honom. Vid Ragnarök kommer Tyr att möta dödsgudinnan Hels hund Garm och de båda kommer att dräpa varandra.

Den enda myt där Tyr har en framträdande roll handlar om fjättrandet av Fenrisulven. I myten beskrivs att ulven växer upp till ett skräckinjagande monster, så att Tyr till slut är den enda som vågar mata honom. När spådomar börjar förutse att ulven kommer att orsaka olycka beslutar sig gudarna för att försöka fjättra djuret med en magisk länk. De försöker övertyga ulven om att fjättringen bara är ett styrkeprov, men Fenrisulven är misstänksam och kräver att en av gudarna ska hålla sin hand i hans gap som pant. Tyr åtar sig uppgiften och när Fenrisulven sedan upptäcker att han inte kan bryta sig loss biter han av handen som hämnd. Tyr lever därefter enhänt.

Det finns få uppgifter som beskriver en forntida kult runt Tyr. Hans namn finns dock återgivet i flera ortnamn i Sverige och Danmark, exempelvis Tiveden och Tierp. Han har också gett namn åt veckodagen Tisdag. 1844 hittades ett forntida hängsmycke av guld utanför Trollhättan, på vilket Tyr avbildas i det ögonblick då Fenrisulven biter av hans hand. Att Tyr på detta sätt skildrades på personliga ägodelar talar för att han var omtyckt och ansågs ha inflytande.

Fotnot: Bilden visar en teckning av John Bauer, där Tyr placerar sin hand i Fenrisulvens gap.

–

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

–

Otryckta källor:

Trollhättan: berömda brakteater

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/vikingatiden/vikingarnas-tio-viktigaste-gudar

http://www.ungafakta.se/vikingar/tro/asagudar/tyr/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 64: Kyrkogården i Ekshärad

I Ekshärad i Värmland finns en ovanlig och vacker barockkyrka i falurött trä, som varje år besöks av ett stort antal turister. Den stora sevärdheten finns emellertid på kyrkogården utanför, som representerar ett unikt kulturarv. Här har den gamla traditionen med smidda järnkors på gravarna bevarats och skapar ett vimmel av konstfärdiga gravträd. Totalt finns här runt 450 kors, varav många är från 1700- och 1800-talet.

Att pryda gravarna med järnkors blev vanligt när det fanns gott om både järn och smedjor i Värmland. Vid förra sekelskiftet började traditionen dö ut, eftersom korsen var omoderna och rostade. I många fall slängdes de eller såldes som skrot. I Ekshärad hamnade korsen i en hög i kyrkogårdens utkant. På 1920-talet valde man dock att sätta tillbaks dem på de gravar vars platser var kända. I modern tid har traditionen dessutom vunnit ny mark och smidda gravkors tillverkas nu av smeder som lärt sig hantverket.

Järnkorsen har en rik och skiftande utformning. Antalet armar varierar och de är i regel försedda med snirkliga dekorationer. Många har löv, som hängts i öglor för att spela i vinden. Ibland finns en vimpel eller krona i toppen. På grund av det trädliknande utseendet kallas korsen ibland för ”livsträd”.

Att förse gravarna med järnkors har förekommit även i närliggande landskap, inte minst Dalsland och Dalarna, men ingenstans annanstans har traditionen vårdats och levt kvar på samma sätt som i Ekshärad. Kyrkogårdsmiljön har en sällsam atmosfär, som förstärks av utsikten över det omgivande landskapet. Att ta en promenad genom järnskogen medan smideslöven rasslar är en mycket minnesvärd upplevelse.

–

Tryckta källor:

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det bästa

–

Otryckta källor:

https://visitvarmland.com/kultur-historia/hus-kulturmiljoer/platser-37/eksharads-kyrkogard-jarnkorsen/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/jarnkorsen-lever-vidare-genom-peder

Information har även inhämtats vid besök i Ekshärad