Nordisk folktro, del 42: Namnet

I äldre tiders bondesamhället var namnvalet en viktig procedur som krävde både eftertanke och försiktighet. Namnet stod i nära relation till personen och kunde berätta om både släktskap och gårdstillhörighet. Ofta ansågs det bäst att uppkalla ett barn efter någon avliden släkting; annars kunde det hända att de döda inte fick ro i graven. Att ge barn namn efter en levande anhörig var däremot inte lyckosamt då kunde den som lånade ut sitt namn drabbas av vantrivsel.

I den svenska folktron ansågs en persons namn ha en magisk koppling till bäraren. Om onda väsen eller trollkunniga människor fick kännedom om någons namn kunde de utnyttja kunskapen till att få makt över individen. Av denna anledning var det vanligt att hålla ett barns namn hemligt fram till dopet, för att barnet skulle vara kristnat och på så vis ha visst beskydd mot onda krafter när namnet blev känt. Om ett barn växte dåligt eller blev sjukt kunde det hända att föräldrarna valde att byta barnets tilltalsnamn för att bryta de onda krafternas makt. I regel fick barnet två eller flera namn vid dopet för att ett eventuellt namnbyte skulle gå lätt.

Även vuxna fick vara återhållsamma med att lämna ifrån sig sitt namn i onödan. Ute i skogarna, där övernaturliga väsen tänktes hålla till, skulle man helst låta bli att ropa på någon med tilltalsnamnet. Skulle man stöta på vättar, troll eller älvor gällde det att undvika att presentera sig. Bland våra svenska folksägner finns flera exempel på att personer räddat sig från att hamna i magiska väsens våld genom att kalla sig för ”Själv”. Samtidigt gällde förhållandet även i andra riktningen, så att den som fick reda på ett väsens namn kunde bryta dess övernaturliga kraft. I våra folksagor berättas ofta om personer som lyckats frigöra sig från onda väsen genom att lista ut vad de heter. Sägentraditionen innehåller också flera exempel på att jättar som hjälpt till vid kyrkobyggen blivit lurade på sin lön genom att någon klurat ut deras namn. En människas namn kunde också användas till att bryta förtrollningen när någon drabbats av trolldom. Om man misstänkte att en person var mara eller varulv kunde det räcka att tilltala honom eller henne med dopnamnet för att förbannelsen skulle hävas.

Fotnot: Bilden visar målningen ”Modigs Greta och Lill Modigs Erik” av Emerik Stenberg. Tavlan finns på Dalarnas museum.

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin& Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-personnamn-i-sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s