Svensk allmogekultur, del 22: Midsommarfirande på 1800-talet

Nedanstående text har hämtats ut boken Från slott till koja: Minnen från en flerårig vistelse i Sverige av William W Thomas Junior. Boken gavs ut 1891 och innehåller personliga observationer från författarens tid som amerikansk diplomat i Sverige.

Det är intet under, att folket i norden med fröjd och gamman firar ljusets och värmens triumftid på året, då solen stiger högst på himlen, då ljuset är segerrikt, men mörkret dukar under och flyr.

När man är ute och reser vid midsommartiden, får man i hvarje by se en majstång upprest på gräsplanen. Majstången är femtio eller sextio, stundom hundra fot hög; den är till hela sin längd klädd med ljusgröna björkqvistar samt utsirad med kransar och slingor af löf och blommor, hvilka hänga från tvärstänger, som sitta här och där, och öfverallt fladdra flaggor och vimplar i glada färger, medan från toppen den svenska blågula flaggan svajar för vinden.

På midsommaraftonen den 23 Juni samlas hela landtbefolkningen från när och fjärran kring majstången; och här fördrifver man tiden med musik, sång och dans hela Guds långa natten, hvilken dock i själfva verket icke är någon natt, utan en härlig rödskimrande skymning från solens sena nedgång till dess tidiga uppgång.

Då solen går ned, upptänder folket lusteldar på bergen. Det är då en ovanligt gynnsam tid att segla utefter Sveriges vestkust. Berguddarna lysa af eldar, som kasta sitt flammande sken öfver fjärdarna, och den vilda storslagenheten i de nordiska klipporna glöder i brokiga färger, som efterlemna en i minnet städse lefvande bild.

Midsommarfesten, liksom julhögtiden, härleder sig från den urgamla hednatiden, och de eldar som nu tändas på klipporna, äro endast ett återsken af de bål, som uppfördes på helgade höjder och antändes midsommarqvällen af de hedniska presterna – ”bleka gubbar med silfverskägg och med flintknif i hårda händer”; och dessa bål tändes långt tillbaka i tidens gryning till ära för solguden, den milde, sköne och strålande Balder, ty midsommaren var tiden för ljusets seger öfver mörkrets makter.

Fotnot: Bilden visar oljemålningen ”Midsommarfirande i Leksand” av Bengt Nordenberg. Tavlan målades 1854 och är nu utställd på Dalarnas museum.

Glad midsommar önskar Kulturminnet!

En reaktion på ”Svensk allmogekultur, del 22: Midsommarfirande på 1800-talet

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s