Några tankar efter att ha läst en angelägen bok

Jag har de senaste veckorna läst boken Saknad: På spaning efter landet inom oss av Katarina Barrling och Cecilia Garme. (Det har jag tidigare berättat lite kort om här.) Där har jag fått möta ett nytt perspektiv på de omtumlande förändringar som präglat 2000-talets Sverige. Författarna har valt att – mycket försiktigt och med stor känslighet för samtidens ömmaste punkter – lyfta fram den saknad många svenskar nu upplever efter det Sverige som inte längre finns. Samhällets omstöpning har gått så fort och fått så omvälvande konsekvenser att en stor skara människor nu känner sig främmande i sin nya vardag. Det välbekanta och hemtama är borta och har ersatts av något nytt, som inte alltid upplevs som positivt. Folkhemmet har fått maka på sig för att bereda plats åt mångkultur, vilket har förändrat människors livsmiljö, ibland på ett väldigt genomgripande sätt. Nu finns grupper av människor som känner hemlängtan, trots att de aldrig lämnat den plats som är ”hemma”. Många kan nog med lätthet känna igen sig i bokens skildringar av personer som på kort tid fått se sin verklighet stöpas om och nu kämpar med sina känslor inför förändringarna. Själv kunde jag under läsningens gång göra många understrykningar för att markera sådant som rörde vid något jag själv upplevt och tänkt.

Saknad är en lågmäld bok och det måste den kanske vara för att över huvud taget tas emot. Budskapet är dock brännande och jag vill rekommendera alla att läsa den. Kanske kan den bli något av en bro mellan de båda läger som de senaste åren separerats av ett växande gap av oförståelse och illvilja. Men den dämpade tonen gör samtidigt att boken inte helt ger uttryck för det som rör sig i mitt och – förmodar jag – många andras inre. Den når fram till kärnan, men vågar inte riktigt bryta in. Det finns mer att säga om det mångkulturella experiment vi alla forslats in i och som nu präglar tillvaron för många av oss. Boken skildrar inte fullt ut de upplevelser vi tvingats möta. Därför går jag nu vidare och delar med mig av mina egna erfarenheter, med lite av det eftertryck som boken avstår ifrån.

Min mentala resa i förhållande till det mångkulturella Sverige började på allvar när jag var bosatt i Göteborgsförorten Biskopsgården. Där mötte jag mångkulturen som den verkligen är, utan de förskönande omskrivningar som används i politiska promemorior och utopiska texter av Östermalmsjournalister. Det var mycket som inte fungerade, eftersom kulturgapet skapade splittring i både stort och smått. När som helst kunde människor bete sig på ett sätt som var både obegripligt och ohyfsat ur svensk synvinkel, men säkert gångbart och fullständigt logiskt i en annan kulturell kontext. Att nå samsyn var ofta en omöjlighet och respekten mellan människor var låg. Skräp slängdes överallt, högljutt stök fortsatte långt in på nätterna och att säga ifrån var förenat med risk för allvarliga repressalier. Att gå ut ensam om kvällarna var inte att tänka på. Motsättningarna mellan olika grupper var ständigt närvarande och som svensk betraktades jag med nedlåtenhet. Där jag bodde var ”svensk” ett skällsord och en kvinna som ”blivit svensk” var förtappad. När jag väl flyttade därifrån var min ståndpunkt glasklar: i detta vill jag inte leva. Jag vill leva bland människor som har mer gemensamt med mig.

Jag har inte kunnat landa i någon annan slutsats än att jag inte tror på ett mångkulturellt samhälle med den sammansättning som nu breder ut sig i Sverige. Jag har väldigt svårt att se hur kulturer med vitt skilda värderingar ska kunna skapa en samfällighet som är stabil, trygg och välfungerande. Vad är det för samhälle man kan förvänta sig när stora grupper har sekulära värderingar, samtidigt som andra vill att religionen ska styra? Hur upprätthåller man lag och ordning när synen på vad som är rätt och fel skiljer sig på högst väsentliga punkter? Hur ska vi behålla en känsla av sammanhållning när växande grupper bär med sig en kvinnosyn, hedersnormativitet och rättsuppfattning som går på total kollissionskurs med den svenska majoritetskulturens?

De senaste decennierna har vi fått se trygghet och stabilitet förbytas i oro och oordning. De röster som ges störst utrymme i samhällsdebatten framhåller ofta rasism, kvinnoförtryck och diskriminering av sexuella minoriteter som utbredda problem i majoritetssamhället, men blundar för att den värsta sortens främlingsfientlighet, misogyni och homofobi frodas i förorterna. Klansamhällena i våra förorter lever sina egna liv och vänder resten av Sverige ryggen, samtidigt som de inte drar sig för att utnyttja det svenska samhällets resurser till att odla sin särart och intolerans. Vi har nu hela områden där polisen tappat kontrollen och svensk lag inte gäller. Att utanförskapet många gånger är självvalt och bottnar i för Sverige främmande värderingssystem i kombination med ett utbrett förakt för det svenska, är något som ännu förnekas. De styrande har gravt överskattat andra kulturers vilja att försvenskas, ta till sig det svenska samhällets grundvärden och bli en del av den svenska gemenskapen.

Parallellt med detta ser vi hur välfärdsstatens skyddsnät får allt större hål. Hade det behövt vara så? Miljarder rullas in i verkningslösa integrationsåtgärder, enorma summor läggs på att hantera de våldsbrott vi läser om i tidningarna dag efter dag och en uppsjö av bidrag öses över fullt friska personer som aldrig gjort och aldrig kommer att göra ett handtag för Sverige. Vad hade dessa resurser kunnat göra för vårt land om de hade använts till vettigare ändamål? Hur hade Sverige sett ut och fungerat om våra styrande hade agerat klokare? Den frågan ställer jag mig ofta och de tänkbara svaren gör mig bedrövad när de kolliderar med verkligheten. Vi gavs något värdefullt att förvalta. Vad är det nu för framtid vi lämnar över åt kommande generationer?

Vi är många som minns en tid när skjutningar inte var vardagsmat, när Sverige tillhörde toppen av världens välfärdsliga och svenska skolor presterade högt i internationella jämförelser. Omvärlden riktade beundrande blickar mot det framgångsrika lilla landet i norr och den som utomlands presenterade sig som svensk kunde göra det med stolthet. Idag ser situationen annorlunda ut. Vi lever i den vacklande återstoden av ett välfungerande samhälle och i utomståendes ögon framträder Sverige allt tydligare som ett avskräckande exempel.

Det fanns en gång ett Sverige som på många sätt var bättre än det vi har idag. På den tiden kunde man gå ut på kvällarna utan att se sig över axeln, förstå det språk som talades på offentliga platser och räkna med att få samhällets stöd om livet plötsligt rasade. Man visste hur människorna omkring en fungerade och samspelet gick smidigt i mötena med andra. Förnedringsrån, barnrån och balkongflickor var ord som inte existerade. Det var innan vi började ta in arbetslöshet, kriminalitet, islamism och utanförskap i en omfattning som blivit omöjlig att hantera. Idag är flertalet av våra största samhällsproblem relaterade till en alltför stor invandring. Det är inga små och obetydliga värden som satts på spel när våra politiker utan närmare konsekvensanalys beslutat att öppna dörrarna och samtidigt häcklat de röster som försökt mana till eftertänksamhet. Att dessa värden i förlängningen berör starkt känslomässiga aspekter av tillvaron (trygghet, samhörighet, tillit, hemkänsla) gör förlusten mångfalt större.

Visst saknar jag det gamla Sverige, men det är inte bara saknad jag känner. Mina känslor kring den svenska samhällsutvecklingen handlar inte främst om nostalgi och trånande tillbakablickar. Här finns också alla de känslor som rivs upp av den nuvarande situationens hopplöshet och oförnuft, inte minst den alienation jag upplever när mina tankar och slutsatser placerar mig utanför den godkända åsiktskorridoren. I Saknad samlas detta känslokluster under begreppet ”ressentiment”. Det är inte oegentligt, men jag är osäker på om det fångar vidden av problemet. Jag är faktiskt rent förbannad och denna ilska är uppblandad med en stor portion förtvivlan och sorg. Jag sörjer det hemland jag kunde ha haft och som berövades mig. ”Saknad” och ”ressentiment” räcker inte riktigt. Förlusten av det Sverige som en gång var och den framtid som borde ha blivit väcker något väldigt mycket starkare än så. Jag kämpar med att hitta de rätta orden, men skulle vilja säga att jag har fråntagits en del av min identitet och mitt existentiella sammanhang, och i processen som lett fram till denna slutpunkt har jag fråntagits min värdighet som människa. Jag ser mitt hemland förödas och i åratal förbjöds jag att uttrycka upprördhet över det. Den repressiva samhällsandan har bannlyst inte bara mina åsikter om det svenska samhällets omdaning, utan även mina känslor inför det som sker. Jag har blivit en ovärdig person.

Jag har svårt att förklara hur upplevelserna av främlingskap och samhälleligt avståndstagande har påverkat mig. Ändå är jag numera en väletablerad person med hög utbildning, goda inkomster och ett välordnat liv. Hur djupt måste inte samma erfarenheter ha skurit i dem som inte har sådana yttre skyddsmurar att försvara sin självkänsla med? Hur djupt har det skurit i dem som förlorat relationer, försörjningsmöjligheter och socialt anseende för att de uttryckt en befogad oro över samhällsutvecklingen? Har de som frusit ut och nedvärderat oss ”Svärjevänner” verkligen förstått vad de har gjort?

Nu vänder vindarna och de åsikter jag (och många andra) hånats, bespottats och smutskastats för är plötsligt acceptabla och förs fram av respekterade politiker. I vanlig ordning klarar nutida svenska politiker inte av att förutse allvarliga problem innan de står skrivna som utropstecken mitt framför näsan på dem. Men det som denna gång gått förlorat går inte att återställa. Brytpunkten nåddes för länge sedan och förfallet omkring oss fortskrider. Områden som liknar Biskopsgården breder ut sig runt om i hela landet och att backa tillbaka till ett stabilare och tryggare samhälle syns omöjligt. Det som tagits ifrån oss går nu inte att ge tillbaka och kvar finns en högst befogad sorg, bitterhet, misstro, vrede och besvikelse. Jag vet inte längre vad som skulle kunna ge mig en känsla av upprättelse och tillhörighet, men en ursäkt från dem som drivit igenom den utveckling de nu själva börjat ta avstånd ifrån, skulle kanske vara en början. Men någon sådan tror jag inte är att vänta. Vårt ledande skikt må uttrycka att de varit naiva och inte sett problemen komma, men på djupet erkänna allvaret i den situation de skapat, tror jag inte de är villiga att göra. Det kostar för mycket. Den bördan får vi andra bära.

Saknaden efter det Sverige som nu blir ett alltmer avlägset minne finns där, men det är mycket mer som tynger än så. Där ger Katarina Barrlings och Cecilia Garmes bok en hel del klarhet och – faktiskt – en gnutta lindring. De känslor som många kämpar med i mångkulturens skugga sätts i ett sammanhang och görs begripliga, även om bokens finstämda tonläge ibland lägger en slöja över kraften i dem. Det är en bok jag hoppas att många vill läsa. Den är viktig, och möjligen är den ett steg på vägen mot en öppnare diskussion.

***

Mer om mina erfarenheter från Biskopsgården finns att läsa här och här.

2 reaktioner på ”Några tankar efter att ha läst en angelägen bok

  1. Tack. Jag har också läst boken och förstår försiktigheten. Den skulle inte annars över huvud taget irecenseras eller uppmärksammas. Vackert skriven. Du sätter ord på det jag inte riktigt får tag i. Starkare känslor har jag av ilska och att Sverige är förstört.

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s