Svenska sägner, del 16: Kettil Runske

Vid Ölanda kapell utanför Istrum i Västergötland finns en gravhäll från 1000-1100-talet, som i folkmun kommit att kallas ”Kettil Runskes grav”. Det lock som en gång täckt hällen är numera försvunnet, men sidostyckena finns kvar (bild ovan). Denna grav är ett av de spår sagde Kettil Runske ska ha lämnat efter sig i vårt land; flera andra gravar har utpekats som hans vilorum och vid Kumlaby på Visingsö går det att se ett hål i marken, som förknippas med en berättelse om honom. Att historierna om Kettil Runske en gång varit välspridda och omtyckta behöver nog ingen tvivla på, men idag är han inte lika omtalad. Nedan återges delar av legendfloran kopplad till honom.

Enligt sägnerna var Kettil Runske en forntida trollkarl, som skaffade sig särskilda förmågor genom att stjäla tre runkavlar från asaguden Oden. Kettils övernaturliga krafter blev därmed så stora att Oden aldrig lyckades återta kavlarna. Oden ska först ha sökt upp Kettil i sällskap av två vargar för att hämta stöldgodset, men Kettil använde då en av kavlarna till att fjättra vargarna med trolldom. För att få dem fria blev Oden tvungen att låta Kettil behålla kavlarna till nästa dag. Oden dök då upp tillsammans med en väldig tjur, vars enorma styrka fick alla skogens träd att falla till marken. Men inte heller tjuren rådde på Kettil, som använde nästa kavel till att binda dess ben. Påföljande dag återvände Oden tillsammans med ett sjörå, som Kettil genast lyckades binda med hjälp av den tredje runkaveln. Förargad uppmanade Oden honom att släppa rået fritt, men Kettil vägrade och hänvisade till att Oden då skulle låta henne skada honom. Oden blev därför tvungen att lova att dra sig tillbaka och så blev runkavlarna kvar hos Kettil. Namnet ”Runske” betyder just ”runkunnig” och åsyftar Kettils förmåga att använda runorna i magiska syften.

Under sin mest aktiva tid verkar Kettil främst ha vistats i trakterna kring Vättern, inte minst på Visingsö. På ön levde, enligt sägnen, två mäktiga konungar, en vid Näsbo i söder och den andra på Borga slott i norr. De båda kungarna tvistade om marken och då de inte kunde komma överens bestämde sig Näsbo-kungen för att dela ön mitt itu med hjälp av en trollkarl. Han sände en förfrågan till Gilbertil från Ölmstad i Östergötland, som tidigare varit Kettils lärjunge. Gilbertil åtog sig uppdraget och satte igång med att gräva en djup grav genom ön.

Arbetet med att dela ön fortskred och snart hade Gilbertil grävt upp ett stort hål rakt ner i underjorden. När konungen på Borga blev varse detta försökte han förgäves få Näsbo-kungen att upphöra med sitt tilltag. När denne vägrade sände Borga-kungen bud efter Kettil Runske, som var bosatt i Habo vid Vätterns västra strand. Kettil följde med kungens budbärare på båten tillbaka till Visingsö. Han var osynlig för besättningen, men de märkte hans närvaro genom att båten tyngdes ner ända till vattenytan. När båten närmade sig Borga slott blev farkosten plötsligt lättare och de kunde förstå att Kettil hade lämnat dem.

Gilbertil hade just hunnit nå Kumlaby, ungefär halvvägs genom ön, när Kettil fick jorden att rämna över honom och befallde honom att sluta med grävningen. Gilbertil vägrade lyssna och mötte istället Kettil med spott och hån. Kettil slängde då en runkavel mot honom och när Gilbertil fångade upp den märkte han att händerna inte kunde släppa taget. För att komma loss försökte han bryta sönder kaveln med fötterna, men då fastnade även dessa. I vredesmod försökte han då bita sig fri, varpå även tänderna fastgjordes i kaveln. När han på detta sätt var bunden till händer, fötter och mun kastade Kettil ner honom i det djupa hålet på Kumlaby äng, där han blev kvar. Enligt sägnen ska förtrollningen släppa och Gilbertil komma ut ur hålan först när det gått lika många sekler som en kohud har hårstrån.

På så vis räddade Kettil Visingsö från att delas mitt itu. Hålet i marken är nu fyllt med gyttja, men går än idag att se och kallas fortfarande för ”Gilbertils håla”.

Berättelsen om Kettil Runske nedtecknades av historikern Olaus Magnus i verket Historia om de nordiska folken redan år 1555. I Olaus Magnus version lät Kettil fjättra Gilbertil i en grotta, som ska ha uppstått i berget i samband med grävningen. Grottöppningarna är nu tilltäppta av rasmassor, men enligt Olaus Magnus ska grottan under 1500-talet ha varit ett besöksmål för äventyrliga turister som hoppades få se Gilbertil därinne. De stinkande och kvävande dunsterna i grottan fick emellertid de flesta att vända om.

Med tiden har Kettil Runske omtalats i flera andra sammanhang och tagit plats i myter och sägner runt om i landet. Ibland har han beskrivits som en jätte och ska vid ett tillfälle ha vandrat över Vättern omslingrad av ålar. I en uppteckning från Jämtland 1635 beskrivs att det omtalade sjöodjuret i Storsjön ska ha bundits vid sjöbottnen av Kettil Runskes runor. Ibland hävdas att Kettil härstammar från Kettilsås utanför Vetlanda och att han ska vara begraven i någon av områdets forntida gravar.

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1896), Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk, Albert Bonniers förlag

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer, Fr. Skoglunds förlag

Otryckta källor:

http://runeberg.org/fosterland/0493.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gilberts_h%C3%A5l

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kettil_Runske

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96landa_kapell

http://wadbring.com/historia/undersidor/olanda.htm

3 reaktioner på ”Svenska sägner, del 16: Kettil Runske

  1. Vi får heller inte glömma Mikael W Geiels och Stefan Ottmans bok ”Kettil Runske, Odensmysterierna och den heliga Graal” från Gimle förlag, Ödeshög 1997. Just den boken är svår att få tag i, och även om titeln låter åtskilligt spekulativ och kanske oseriös, är detta mycket bättre läsning än det låter. Kettil Runske har kopplats ihop både med Visingsö och Gotland samt Öland också – inte bara Jämtland och Visingsö – och han kan som Gilbertil ursprungligen ha varit en historisk person, inte bara svagt kalkerad på Merlin eller liknande gestalter utanför Sverige

    Gilla

  2. För Östergötlands del finns även traditionen om Kättil Okristen från Kättilstad, som är beskriven i Christer Topelius bok ”Sällsamheter i Östergötland” band 2. Jag har själv skrivit om Kättil Okristen på min blogg också, inklusive det faktum att det i samma kyrka förvaras en bit av hans skallben, vilket om det är äkta och visar sig vara från åtminstone 1000-talet kan bevisa Kettil Runskes faktiska existens, samt det faktum att han i så fall begravdes på Östgöta-sidan av Vättern, och inte i Västergötland – det finns nämligen också de forskare som tror att Kettil Runske och Kättil Okristen trots olika stavning, är en och samma person egentligen. Det hela är i och för sig högst troligt, men svårt att leda i bevis…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s